SARAJEVO: Strax bär det av hemåt igen efter några dagar i den bosniska huvudstaden, dels för styrelsesammanträde med International Crisis Group, men dels för samtal med gamla och nya vänner här.

I år är det trettio år sedan fredsavtalet efter närmare fyra år av krig i Bosnien – som i sin tur var en del av en serie av konflikter över ett decennium när gamla Jugoslavien bröts sönder och ersattes av dagens stater.

Just dessa dagar för trettio år sedan pågick fortfarande intensiva strider, inte minst i västra Bosnien. Vapenvilan låg ytterligare ett par veckor framöver, men belägringen av Sarajevo hade hävts och de politiska samtalen pågick för högtryck med intensivt resande. Tre veckor senare skulle det bli tre veckor av fredsförhandlingar industrin i USA.

Till slut blev det ett ambitiöst och inte okomplicerat fredsavtal, och i allt väsentligt har det avtalet hållit under decennierna sedan dess. Rör man sig runt i dagens Sarajevo gör det knappt att finna några spår av kriget. Människor rör sig obehindrat mellan landets olika delar.

Med politiken är det lite mer komplicerat. Den spelar alldeles för ofta på nationalistiska och splittrande strängar, med en kris och mycken retorik då och då, och resultatet är att landet utvecklas alldeles för långsamt.

Man ligger nu på en ekonomisk nivå ca 35% av medelnivån inom EU, medan närbelägna Serbien ligger kring 55% och Kroatien, som ju blev EU-medlem 2013, ligger en bit över 75%.

Och en konsekvens av detta är att alldeles för många unga människor lämnar landet. Befolkningen har nu minskat från ca 4,5 till ca 3,5 miljoner människor, vilket är illa, även om det skall sägas att trenden är tämligen likartad i regionen i dess helhet.

Men det var trevligt att vara tillbaka. Då och då blev jag igenkänd vilket ofta ledde till trevliga samtal. Två gånger bjöd privatpersoner mig på gratis transport när de såg att jag letade efter en taxi. Sådant uppskattas.

Diskussionerna på IGC spände dock över betydligt vidare fält än bara Balkan. För trettio år sedan låg mycket av den internationella krishanteringens fokus här. Nu brinner det på många ställen i världen.

Med de 20 punkter Trump med stöd av arabstaterna fick Netanyahu att acceptera finns det i alla fall en antydan av väg framåt för Gaza. En vapenvila kan nu ligga nära, liksom ett frisläppande av gisslan och olika palestinska fångar.

Men därefter ter det sig mer oklart. Vissa viktiga punkter är vagt formulerade och de tolkningar som görs av Netanyahu respektive de olika arabstaterna är på dessa punkter mycket olika.

Hamas har nu accepterat att styret av Gaza skall ske av en grupp palestinierna, och hur dessa utses och vilka befogenheter de utrustas med blir självfallet tämligen avgörande, liksom deras möjliga länk med det palestinska styret i Ramallah. Den säkerhetsstyrka från olika arabstater som förutses måste också förses med ett mandat och befogenheter, och hur det blir med dessa i förhållande till ockupationsmakten Israel kan bli en annan knepig fråga.

Men en möjlig väg framåt finns i alla fall. Vi får nog utgå från att den kommer att bli påfallande knagglig.

Och den grundläggande konflikten är ju nu snarast längre från sin lösning. Ett middagssamtal i Sarajevo mellan en framträdande israelisk och en framträdande palestinsk personlighet försökte vara konstruktivt, men slutade i att det pessimistiska konstaterandet att vad gäller opinionen på bägge sidor är tillbaka t o m till 1947, d v s före FN-beslutet om ett delat palestinskt område och ett Israel.

Så illa behöver det inte vara – men vägen till fred är mycket lång. Trump säger visserligen nu att han övervunnit en konflikt som pågått i tre tusen år, men det uttalandet säger mer om mannens brist på bildning än någonting annat.

Det blev också långa diskussioner här om framtiden för det internationella samarbetet i stort, och FN i all synnerhet, i ljuset både av en mer komplicerad värld och en amerikansk administration som i bästa fall är likgiltig och i värsta fall fientlig.

Själv skrev jag nyligen en debattartikel där jag föreslog att FN-högkvarteret skulle flyttas från New York i en situation där USA inte ens betalar medlemsavgiften men där FN bidrar med både inkomster och fastighetspriser till New York. Större delen av FN-familjen finns ju redan på andra ställen, och det kunde säkert bli en intressant tävlan om vilket land som kunde bjuda på det säkraste och bästa värdskapet för FN-sekretariatet.

Men innan den frågan möjligen får aktualitet skall det under det kommande året utses en ny generalsekreterare för FN, och det blir med all sannolikhet en komplicerad process.

I Latinamerika anser man att det är deras ”tur”, men med det komplicerade system som gäller kan det också finnas en möjlig öppning för någon från östra Europa. Allmänt har det tidigare ansetts att det är dags för en kvinna, men ju lär det ha kommit uttalanden från USA som säger att det är en vit man som det skall vara. Föga förvånande.

Dramatik kan nog förutses – och en överraskande kandidat alldeles i slutskedet av processen.

På fredag skall så den norska Nobel-kommittén kungöra årets fredspris.

Ingen torde tro att det kommer att gå till Donald Trump, men frågan är om man vågar utse någon alls i ljuset av möjlig ilska från Vita Huset. Jag tycker priset skulle gå till de FN:s humanitära organisationer som trots alla svårigheter dock arbetet med att få fram hjälp till Gaza. De förtjänar ett pris.

Men vågar Nobelkommittén det?

Nu bär det strax hemåt igen för en vecka som för min del blir i Stockholm och Visby.

STOCKHOLM: Än finns inget resultat från dagens viktiga parlamentsval i Moldavien, men utgången av det blir självfallet av stor betydelse. Ryssland har av allt att döma satsat stort för att påverka resultatet i sin riktning.

Natten som gick attackerades Ukraina på nytt av mer än 600 ryska drönare och missiler. Huvuddelen kunde det ukrainska luftförsvaret neutralisera på ett eller annat sätt, men skador och döda var ofrånkomligt.

Men trots dystra nyheter som dessa är det ett faktum att kriget inte går Putins väg. Hans armé klarar inte av det. Efter tre och ett halvt år har man inte lyckats att erövra ens Donetsk- området.

I ett plötsligt uttalande i veckan sade president Trump att Ukraina mycket väl skulle kunna vinna kriget och återta hela sitt territorium. Särskilt seriöst eller väl grundat var det knappast, men i Kreml där man ju hela tiden försökt att övertyga Trump om att man var på väg att vinna kriget måste uttalandet ha kommit som en kalldusch.

Däremot har jag hitintills haft rätt i min prognos för några veckor sedan att de ryska stridskrafterna inte skulle lyckas med någon offensiv som förändrade frontlinjen. Snarare förefaller det att vara så att de ukrainska stridskrafterna de senaste veckorna lyckats att tränga bort de ryska från vissa mindre framgångar de haft tidigare.

På onsdag är det informellt toppmöte i EU i Köpenhamn och där kommer man att diskutera det nya förslag som finns på bordet om att i en sinnrik konstruktion utnyttja de ryska tillgångar som finns frusna i Europa för att stödja Ukraina.

Tyskland har tidigare tillhört skeptikerna, men nu driver kansler Merz på för att EU- ledarna på onsdag skall köra igång den formella processen. Det skulle handla om ett räntefritt lån på ca 140 miljarder euro, och tanken är att det skall återbetalas av Ukraina när Ryssland betalar krigsskadestånd, d v s sannolikt aldrig.

Det vore mycket viktigt. Efter det att Trump bytt fot är det ju nu på Europas och några andra länders stöd som Ukraina är beroende, och skulle det lyckas att föra i hamn ett beslut i enlighet med vad Merz nu föreslår så skulle stödet till Ukraina vara säkrat för ett antal år framöver.

Det är självfallet mycket betydelsefullt i sak, men nästan ännu mer betydelsefullt politiskt just nu. Om den ryska armén inte kan leverera seger, och det västliga stödet är tydligt och fast för ett antal år framöver, börjar det nog efter ett tag bli svårt att se någon väg framåt för Putin och hans krig. Den ryska ekonomin blir ju heller inte bättre med tiden.

Ingenting av detta implicerar någon snabb vändning. Vi har anledning att räkna med att kriget fortsätter minst hela detta år, men det börjar nu bli mer möjligt att se hur Putin i ett visst läge inte har något annat alternativ än en vapenvila.

Det kommer att sitta mycket hårt inne. Fortfarande tror han förmodligen på sin armé, och på att stödet i Väst skall svika. Trump levererade inte heller helt och fullt den dolk i ryggen på Zelensky som Putins hade hoppats.

Veckan som gick var annars den stora veckan i New York.

Trump gjorde inte dem som hoppats på en bisarr tillställning besvikna. Han höll på i en timme eller så, klagade på ett och annat i FN- huset, föreföll besviken på att FN inte hjälper honom att få Nobels fredspris men ägnade sig sedan inte minst åt att säga att Europas undergång är nära eftersom det finns för många invandrare och för många vindkraftverk.

Det var höggradigt bisarrt.

Jag har inte kunnat följa med allt som sades i övrigt, men noterar att Syriens president al- Shara kom att tillhöra de allra mest uppmärksammade, och att Kinas Xi Jinping på video på ett angränsande möte talade mycket om den gröna omställningens betydelse och för första gången hade åtaganden i närtid om minskade utsläpp – mellan sju och tio procent under det kommande decenniet.

Kontrasten mellan USA och Kina i dessa frågor kunde inte vara mer slående.

Naturligt nog var frågan om Gaza och Palestina också i fokus. Israelis Netanyahu höll som förväntat ett militant tal där hand explicit uteslöt varje tvåstatslösning men inte hade någon annan lösning heller att erbjuda. Det ständiga kriget förefaller vad han har att erbjuda.

I marginalen i New York diskuterades ett amerikanskt utkast i 21 punkter om hur Gaza mer omedelbart skall hanteras, och det skall tydligen diskuteras med Netanyahu i Vita Huset i morgon. För att få viktiga arabstater med finns tydligen i förslaget inslag som kan öppna en roll för den palestinska myndigheten, så vi får se hur det går med den saken.

Veckan som kommer innebär både informellt EU-toppmöte på onsdag och därefter på torsdag möte också i Köpenhamn av bredare European Political Community. Rapporter om drönare i luften över Danmark droppar in, men jag skulle tro att det finns anledning att ta de allra flesta av dessa med en nypa salt.

Förvmin del blir det nu närmast några dagar i Stockholm innan det bär av till Sarajevo för den kommande helgen.

MADRID: Det har varit en synnerligen kringflackande vecka för mig, med olika möten i Budapest, Warszawa och nu Madrid, även om det strax bär av mer hemåt, nämligen till Köpenhamn.

I Budapest hade jag en offentlig diskussion om Europas framtid med Balazs Orbán, som inte är släkt med premiärministern men dock är hans närmaste politiska medarbetare. Ett kritiskt val närmar sig, och regimen satsar stenhårt på att visa upp sig värn mot flyktingar och immigration.

Verkligheten är dock mer nyanserad. Ungern har ett seriöst demografiskt problem. Födelsetalen sjunker också i Sverige, men därtill kommer för Ungern att många unga människor lämnar landet. Därmed är det nödvändigt med immigration, och det ser man också i Budapest.

Motvilligt medgav Orbán detta, men talade om att stoppa irreguljär immigration. Där har ju dock inte minst det EU-samarbete som regimen ägnar sig åt att baktala inneburit att antalet som irreguljärt söker sig till Europa har gått ner högst påtagligt,

Det han inte ville tala om var korruption och rättstat. När jag sade att Ungern var EU:s med bred marginal mest korrupta land fick jag stormande applåder av den i huvudsak unga publiken.

Så det är där konfliktlinjen i det ungerska valet kommer att gå. Orbán kommer att tala migration som om det fortfarande var 2015, och oppositionen kommer att tala korruption. Och sannolikt kommer vi att se honom falla ut i alla möjliga former av attacker mot andra länder på det sätt han nyligen gjorde mot Sverige och som Ulf Kristersson lugnt effektivt bemötte i veckan som gick.

Efter Budapest var det Warszawa med våra regelbundna möten med ett informellt transatlantiskt nätverk. Från det finns näppeligen något mer positivt att berätta. Gapet över Atlanten fortsätter att öka.

Nu inleds en ny vecka som kommer att domineras av att i morgon inleds den s k generaldebatten i FN:s generalförsamling i New York, och där kommer frågan om Gaza och erkännande av Palestina att dominera. Frankrikes Macron skulle ta initiativet i debatten i morgon, men ett flertal länder, bl a Storbritannien, förekom genom att redan i går utannonsera sitt erkännande.

Och när president Trump går upp i talarstolen i morgon kommer han att vara tydlig i sitt motstånd, även om han sannolikt undviker de rent extrema anklagelser som Israels Netanyahu nu riktar mot de länder som erkänner.

Frågan om Gaza och Palestina är stor runt om i världen, och det vi kommer att se är hur påtagligt ensamma och isolerade Israel och USA är. Det bidrar till det allmänna tapp av inflytande och möjligheter i det globala samarbetet som blivit en konsekvens av administrationen Trump.

På kort sikt kommer alla dessa erkännanden självfallet inte att betyda någonting alls. Som visades i bombningen i Doha fortsätter Netanyahu att göra i stort sett som han ville.

Ändå är det av stor betydelse.

Netanyahu är nu mycket tydlig med att han kommer att motsätta sig en palestinsk stat, men frågan är ju då vilken politisk vision han har för frågans lösning. Den extrema delen av hans regering är tydlig med sin vision av ett Stor-Israel där man på ett eller annat sätt gör sig av med palestinierna eller tillåter ett begränsar antal i ett fåtal enklaver.

Om detta är den enda eller den dominerande politiska visionen for frågans lösning kommer vi med all säkerhet ske än mer av desperation att breda ut sig bland palestinierna. Om de förvägras varje rätt till stat eller framtid finns det ju en tydlig risk att terror för en del av dem kommer att framstå som den enda möjligheten.

Inte minst därför är det viktigt att visa att det finns ett brett internationellt stöd för en lösning som erkänner palestiniernas nationella rättigheter utan att på något sätt inskränka på Israels. Den visionen kan förvisso inte förverkligas i dag, och det är dessvärre inte osannolikt att utvecklingen snarare kommer att gå i den motsatta riktningen under regeringen Netanyahu, men det gör den för den skull inte mindre viktig.

Den andra stora frågan i New York kommer att bli FN:s framtid. Med ett USA som inte betalar sina bidrag är organisationen i djup kris, och till den finansiella krisen, som ju också påverkar de humanitära hjälpinsatserna runt om i världen, skall ju läggas den politiska krisen med ett USA som drar sig ur allt mer av global samverkan oavsett om det gäller klimat, hälsa eller något annat.

Är ett FN med mycket mindre USA möjligt? Och finns det egentligen något alternativ? Stora delar av världen i övrigt strävar efter mer av samarbete, men de måste det kanske ske på andra sätt. Kanske är det EU som skulle kunna ta på sig rollen att tillsammans med en koalition av andra länder se över möjligheterna till ett nytt samarbete. Frågan är dock om man klarar detta med alla andra frågor, inte minst kriget, som dominerande.

Att Kina kommer att stiga fram är ofrånkomligt. Det handlar inte bara om politisk ambition, utan också om ekonomisk styrka. Man har redan publicerat ett antal mångordiga och allmänna dokument om kommande globala samarbeten, och har fått ett icke obetydligt antal länder att ansluta sig till dessa.

Mycket i dessa är inte svårt att ansluta sig till. Men som saknas är ofta det viktiga. Mest påtagligt är väl att hänvisningar till mänskliga rättigheter, som var centralt när FN bildades för 80 år sedan, saknas fullständigt.

Självfallet kommer också Rysslands krig mot Ukraina att finnas i diskussionerna i New York – President Zelensky är som alltid på plats – men vi skall nog inse att för större delen av världen är i dag vad som händer i Gaza och med Palestina en större fråga.

Efter några dagar i Köpenhamn och Lund är jag äntligen åter i Stockholm i mitten av veckan.

KIEV: Det är en mycket vacker och dessutom påtagligt lugn söndag i den ukrainska huvudstaden. Barnen leker i parkerna och uteserveringarna är fulla. För bara några dygn sedan var situationen radikalt annorlunda.

Natten mellan onsdag och torsdag skickade Ryssland 425 attackdrönare mot olika mål runt om i Ukraina. Av dessa lyckades det ukrainska luftförsvaret skjuta ner eller på andra sätt oskadliggöra 395, men skadorna av de som kom igenom var ändå inte obetydliga.

Det nya var dock de 19 drönare som delvis via belarusiska luftrum flög in över östra Polen.

Att enstaka drönare kommit fel eller avletts och hamnat på ett Nato- lands territorium hade inträffat förut, men att nitton stycken plötsligt och i stort sett samtidigt skulle komma fel föreföll påtagligt osannolikt.

Och när de tekniska detaljerna kom fram var det än tydligare.

Från polsk sida var man relativt tidig klar med den slutsatsen.

Det var inte några attackdrönare, utan till sin huvuddel skendrönare utan stridsdel som modifierats för att klara den längre räckvidden. Det var uppenbart att intrånget var medvetet och planerat. Detaljer som inte nått offentligheten gav ytterligare insikt i detta.

Men det som var märkbart var ju hur amerikanarna svajade i sina bedömningar. Trump var tidigt ute och sade att det kunde ha varit ett misstag, vilket föranledde den polske premiärminister att lägga ut ett uttalande om att så inte var fallet. Och utrikesminister Rubio fyllde sedan på genom att säga att de hade sänts iväg avsiktligt medan det inte var säkert att det var avsiktligt att de skulle komma in på ryskt territorium.

Också Nato:s generalsekreterare Rutte svajade lite genom att säga att ryssarna varit ”oförsiktiga”, vilket ju antydde att det kanske inte var avsiktligt. Hans precision med ord lämnar inte sällan en del övrigt att önska.

Men den stora frågan är ju vad som var avsikten.

Ville man testa reaktionen så har man sedan dess å ena sidan sett ett antal europeiska länder skicka stridsflygplan till Polen, men å den andra sidan en amerikansk administration som tydligt svävar på målet och inte vill göra någonting alls.

Leder detta till att man i Moskva anser att man nu kan börja att mer systematiskt skicka drönare av varjehanda slag in över Nato- länder, eller leder det till att man avstår eftersom ju faktiskt motåtgärder vidtogs?

Den som lever får se, men risken om inte reaktionen är tillräckligt tydlig är ju att vi hamnar på ett sluttande plan där man gradvis börjar göra saker som tidigare inte ansågs möjliga. Och att dessa leder till förvirrade reaktioner som gör det svårare att tydligt stå emot.

Om detta talades det självfallet mycket på den stora YES-konferensen här i Kiev under dagarna.

Om jag jämför med motsvarande konferens här för ett år sedan är det åtskilligt som inte förändrats. När vi lämnade den fruktade vi att staden Prokrotsk i östliga Ukraina skulle falla inom kort, men det har den fortfarande inte gjorts. I allt väsentligt håller fronten.

Men det som har förändrats är självfallet administrationen i Washington, och hur man skall förhålla sig till den är det åtskilliga som har svårt att hantera. Många i Kiev hoppas trots allt att Vita Huset kan ge dem stöd, men den brutala sanningen är ju att Trump kapat så gott som allt både militärt och finansiellt stöd, och att han på viktiga punkter snarare faller undan för Putin.

Insikten om att så är fallet är plågsam, men den är lika fullt ofrånkomlig.

I går gjorde t ex Trump ett inlägg på sociala media där han talar om ”Bidens och Zelenskyjs krig”. Han förmår inte ens säga att detta är Putins krig trots att detta torde vara uppenbart för alla med elementär läskunnighet.

USA har i denna fråga lämnat oss. Och därmed blir frågan om stöd för Ukraina framför allt en fråga för Europa.

I sak handlar det om kring 60 miljarder dollar eller euro som behövs i årligt stöd. Mycket pengar, men inte mer än 0,2-0,3% av vår samlade BNP och därmed fullt hanterbart.

Och det är pengar Ukraina behöver. Inte minst för att finansiera sin nya försvarsindustri.

Jag besökte under visst hemlighetsmakeri en av de nya drönarföretagen här. Det var svårt att inte bli imponerad. Jag har aldrig sett en så stor och imponerande anläggning för 3D-printers som i långa rader och ovanpå varandra tyst och snabbt producerade komponenter för de större och mindre drönare som i betydande antal lämnade anläggningen.

Och inte minst imponerandes jag av de nya luftförsvarsdrönare som man nu tar fram. Billigare, lättare och sannolikt bättre än någonting motsvarande jag sett omtalats om från annat håll.

Men allt detta kräver pengar, och det är här vårt stöd verkligen behövs. Kriget är dyrt. Mycket dyrt.

Det var god europeisk uppslutning på vår konferens, med Finlands president, Storbritanniens nye utrikesminister, Frankrikes Europa-minister och de nationella säkerhetsrådgivarna från de tyngre europeiska länderna. Och självfallet hade vi också hela den ukrainska ledningen på plats.

Så det blev åtskilliga diskussioner av intresse.

Veckan som gick såg också Israels attack på de Hamas-ledare som samlats i Doha för att diskutera ett nytt amerikanskt förslag till vapenvila. Målet missades, men ilskan såväl i Qatar som i de övriga Gulf- staterna var alldeles påtaglig. Trump markerade missnöje, men inte så mycket mer.

Vid det här laget har ledare som Putin och Netanyahu lärt sig att de kan göra lite som de vill utan att det blir så mycket av reaktion från Vita Huset. Netanyahu har lärt sig det under hela Gaza-hanteringen och inte minst med sina attacker i och mot Iran som han ju då också lyckats att dra med Trump i.

Och attacken i Doha hade nog likheter med attacken mot Iran i den delen att de riktade sig först och främst mot den diplomatiska processen. Han ville inte ha någon ny nukleär överenskommelse med Iran, och han vill inte ha någon amerikansk uppgörelse med Hamas om vapenvila i Gaza.

Och då är flygattacker ett bra sätt att förstöra den diplomatiska processen. Trump grymtar, men gör inte så mycket mer. Han är upptagen av annat. Den amerikanska makten har förvirrad vänt sig inåt.

Det är där vi är.

För mig blir det nu några dygn i Stockholm innan Budapest och Warszawa – igen! – står på programmet och därefter helgen i mer sydliga Madrid.

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. Vi ser effekterna i form av exempelvis fler extrema väderhändelser, som torka och översvämningar, runt om i världen. Utsläpp till vatten och hav sprider sig mellan länder och kontinenter. Under sommaren 2018 har Sverige drabbats av svår torka över i stort sett hela landet och flera omfattande skogsbränder har härjat.

Sverige har länge varit ett föregångsland i det globala miljö- och klimatarbetet. Men det är inget vi kan ta för givet.

Under Alliansens åtta år i regeringsställning minskade Sveriges utsläpp med 19 procent, samtidigt som ekonomin växte med nästan 10 procent. Ett resultat som den rödgröna regeringen inte har förmått upprepa. Efter att de svenska utsläppen minskat under en lång period så har de nu i stället ökat två år i rad, enligt Statistiska Centralbyrån.

De klimatmål riksdagen beslutat om, bland annat att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser år 2045, kräver en effektiv klimatpolitik. För att minska de svenska utsläppen behövs en genomgripande teknisk utveckling och omställning av samhället. Men att sänka de svenska utsläppen genom att flytta företag, jobb och utsläpp från Sverige är inte att ta globalt ansvar. Tvärt om. Nyckeln till verkligt klimatarbete är att visa att det går att kombinera sänkta utsläpp med tillväxt.

Alliansens förslag för en klimat- och miljöpolitik som gör skillnad på riktigt:

Minskade utsläpp från sjöfarten och vägtrafiken

• Möjliggör fossilfri laddning och tankning i hela landet genom att bygga ut infrastrukturen med exempelvis laddstationer för elbilar samt tankstationer för vätgas till bränsleceller.
• Utveckla och förbättra det nuvarande bonus-malussystemet till en kraftfull grön bilbonus, för att ge ökad klimat- och miljöstyrning och större drivkrafter att ställa om. Systemet ska vara teknikneutralt, självfinansierat och intäkts-neutralt över tid.
• Gör en översyn av hur och om skatten på all elektrifierad kollektivtrafik, tunga fordon samt miljölastbilar skulle kunna sänkas samt om de är de mest verkningsfulla åtgärderna för att minska utsläppen. 
• Inför en nedsättning av elskatten för alla fartyg. 

Fler gröna företag

• Snabba på omställningen av den svenska industrin genom att investeringar i klimatsmart teknik stimuleras. Inledningsvis ska detta ske genom ett investeringsstöd som på sikt ska omvandlas till ett skatteavdrag.
• Effektivisera miljöprövningar och korta handläggningstider. 
• Inför ett grönt spår för tillståndsprövningar – företag som vill göra miljöförbättrande åtgärder bör ges en mer skyndsam handläggning. 

Ett grönare flyg

• Inför krav på obligatorisk inblandning av förnybart bränsle, för att säkerställa att utsläppen från flygandet minskar på riktigt. 
• Inför klimatstyrande start- och landningsavgifter för att premiera de som använder effektiva motorer eller mer förnybart bränsle. 
• Sverige ska ta ledartröjan för att omförhandla de internationella avtal och konventioner som sätter stopp för beskattning av flygbränsle. 
• Gör en riktad satsning på forskning och utveckling av biobränslen för flyget. 

Värna växande skogar

• Stärk äganderätten. Vi vill tillsätta en bred utredning i syfte att stärka den grundlagsskyddade äganderätten och egendomsskyddet.
• Inrätta ett nytt Sveaskogsprogram i syfte att möjliggöra skydd av värdefull natur samtidigt som det säkerställs att skogsägare får rimlig ersättning. 

Rena hav, sjöar och vattendrag

• Satsa på investeringsstöd för avancerad vattenreningsteknik, för att minska utsläppen av bland annat läkemedelsrester och mikroplaster i hav, sjöar och vattendrag. 
• Öka det internationella samarbetet för att motverka övergödning, giftiga utsläpp och nedskräpning. 

Se pressträffen här.
Presentation från pressträffen bifogas.
Läs mer här.

Den grova våldsbrottsligheten har blivit råare i takt med att de kriminella gängens våldskapital har ökat. Gängvåldet drabbar inte bara andra kriminella eller de som bor i samma områden som gängen verkar i. Det får också effekter i hela rättssystemet. Under förra året kom exempelvis rapporter om att polisen inte hann utreda grova sexualbrott tillräckligt snabbt på grund av att gängvåldet slukade stora resurser. 

Svensk polis är inte dimensionerad för att hantera ett 40-tal gängmord och över 300 skjutningar per år och samtidigt klara av alla sina andra uppgifter. Just nu är polistätheten den lägsta på tio år och i bottenskiktet av EU-snittet. Samtidigt sticker Sverige ut sett till dödsskjutningar bland unga män eller användandet av handgranater bland kriminella. Givet hur läget ser ut kommer inte polisen att klara av att hantera den grova brottsvågen utan att göra tuffa prioriteringar. Då finns risken att mindre grova brott konsekvent prioriteras ned.

Men det är inte polisen som ska lastas för den uppkomna situationen. Ytterst vilar ansvaret på regering och riksdag att ge polisen, och hela rättssystemet, de resurser och direktiv som krävs för att hantera brottslighetens effekter. Moderaterna menar att Sverige måste slå in på en ny kriminalpolitisk inriktning där lag och ordning i hela landet på allvar prioriteras.

Vi vill att antalet polisanställda ökar med minst 10 000 till år 2024 och på sikt vill vi att Sverige närmar sig EU-snittet vad gäller polistäthet. För att nå våra högt uppsatta mål har vi avsatt över fem miljarder extra till polisen under nästa mandatperiod. Resurserna ska gå till att anställa fler, höja lönerna med i genomsnitt 3 000 kronor i månaden och göra polisutbildningen betald för den som stannar i yrket i fem år.

Men en ansvarsfull politik kan inte bara bygga på mer resurser. Politiken måste också ta ett ansvar för att polisen ska kunna fokusera på kärnuppdraget. Under nästa mandatperiod kommer därför Moderaterna att vidta åtgärder i följande fyra avseenden.

• För det första ska polisens arbetsuppgifter renodlas. Förra året beslutades det att Kriminalvården ska ta över ansvaret för en stor del av transporterna av frihetsberövande. Det är rätt inriktning, men trots att över ett år har gått sedan lagen trädde i kraft får polisen fortfarande - på grund av en ovanligt passiv myndighetsstyrning från regeringens sida - hantera alldeles för många transportärenden. Men renodlingen av polisens verksamhet kan inte stanna här. Det bör även ses över om inte hanteringen av pass, hittegods och omhändertagande av berusade personer också kan flyttas till andra myndigheter. Polisens mångfacetterade uppdrag hämmar ett nödvändigt fokus på kärnverksamheten. 
• För det andra måste fler poliser ut i yttre tjänst. Omorganisationen av polisen var nödvändig, men när det kommer till att få ut fler synliga poliser på gator och torg har omorganisationen varit ett misslyckande. Syftet var att skapa en effektiv polisorganisation som också kom närmare medborgarna. Så är inte fallet i dag. Vi moderater vill därför ge polisen i uppdrag att säkerställa att fler poliser kommer ut i yttre tjänst. Det är helt avgörande för att vända den trygghetskris som Sverige just nu befinner sig i.
• För det tredje behöver uppföljningen och ansvarsutkrävandet inom polisen förbättras och förtydligas. Många är de politiker och debattörer som säger sig vilja kopiera polisens arbetsmetoder på vissa håll i USA: med ett tydligt ansvarsutkrävande av lokala polischefer baserat på färsk brottsstatistik. Självklart går det inte att kopiera den här modellen rakt av, men lokal brottsstatistik bör kunna göras offentlig för allmänheten och polischefer ska kunna avkrävas ansvar för situationen i sin region eller sitt område. En sådan modell måste dock kombineras med betydande resurstillskott och tydligare mandat för polischefer att kunna fatta beslut. 
• För det fjärde vill vi tillsätta en bred parlamentarisk utredning efter valet i syfte att nå en långsiktig överenskommelse om polisutbildningen. Polismyndigheten är en grundläggande samhällsfunktion som måste fungera långsiktigt. Därför behöver politiken komma överens brett i den här frågan. Dessutom finns det skäl att tro att inget parti har alla svar på hur myndighetens rekryteringsbehovs ska fungera i framtiden, men i en bred parlamentarisk utredning kan förhoppningsvis bra förslag vinna gehör oavsett avsändare. 

Moderaterna inser att situationen är allvarlig. Skjutningarna och gängmorden talar för sig själva. Den kraftiga ökningen av utsatthet för sexualbrott likaså. Detta går dock att förändra genom att konsekvent arbeta för att återupprätta lag och ordning. Sverige behöver fler poliser med bättre lönevillkor som gör rätt saker. Kombineras detta med träffsäkra straffskärpningar och satsningar på hela rättssystemet kommer människors trygghet att öka. Det är så en moderatledd regering kommer att styra svensk polis och kriminalpolitik efter valet i höst.

Ulf Kristersson (M), partiledare 
Tomas Tobé (M), rättspolitisk talesperson

Läs artikeln här.

Under mandatperioden har Stefan Löfvens regering höjt skatten med 60 miljarder kronor och ökat utgifterna med 100 miljarder kronor. Trots det är polistätheten den lägsta på tio år, vårdköerna har fördubblats, var sjätte elev lämnar nian utan betyg för gymnasiet och försvaret är underfinansierat. Skatterna för vanligt folk har höjts trots löften om motsatsen och Sverige har fått världens högsta marginalskatter.

– När staten inte klarar av sina mest grundläggande uppgifter upplever medborgarna att de inte får valuta för sina skattepengar och då sätts samhällskontraktet under press, säger Ulf Kristersson.

– De kommande åren riskerar konjunkturen att vända neråt. Sannolikt innebär det högre arbetslöshet, större utanförskap och sämre offentliga finanser. Hur djup nedgången blir är svårt att säga i förväg, men konjunkturnedgångar i Sverige brukar bli kraftiga. Detta måste nästa regering ta hänsyn till när inriktningen för nästa mandatperiod läggs fast, säger Elisabeth Svantesson.

För att återupprätta samhällskontraktet, få fler i jobb och värna starka offentliga finanser behövs en annan inriktning på den ekonomiska politiken. Samhällets resurser måste prioriteras till grundläggande samhällsfunktioner så att det offentliga kan uppfylla sin del av samhällskontraktet. Välfärden måste gå före bidrag och subventioner. Samtidigt ska det bli mer lönsamt att arbeta, det är både rätt och rättvist och en förutsättning för att Sverige ska klara integrationen. Endast genom tuffa prioriteringar och strukturreformer kan vi åstadkomma ett samhälle med lika möjligheter för alla.

Inriktningen för Moderaternas ekonomiska politik den kommande mandatperioden

1. Starka offentliga finanser 
En ansvarsfull ekonomisk politik är en förutsättning för ett sammanhållet Sverige. Det budgetpolitiska ramverket ska följas och överenskommelsen om ett reformerat överskottsmål ligger fast. Stabila offentliga finanser möjliggör hög sysselsättning och god tillväxt – som ska komma alla till del.

2. Återupprätta samhällskontraktet genom ökad kvalitet i vården och skolan samt en stark polis och ett starkt försvar
Moderaterna satsar på 10 000 fler polisanställda och ökade försvarsutgifterna för att inom tio år gå mot två procent av BNP. Totalt lovar Moderaterna 17 miljarder kronor ytterligare till polis, övriga rättsväsendet och försvar under nästa mandatperiod. För att upprätthålla kvaliteten i vård, skola och omsorg och undvika skattehöjningar kommer Moderaterna att tillföra minst 20 miljarder kronor i statsbidrag nästa mandatperiod. Kommunerna styr själva över hur dessa används, men 10 miljarder kronor villkoras mot att respektive kommun genomför åtgärder för att även kommunernas utgifter ska prioriteras till kärnuppgifterna. Till detta ska läggas ytterligare cirka 14 miljarder kronor i riktade välfärdsreformer.

3.Fullt finansierade strukturreformer för fler i jobb
För att ge alla människor en chans att komma in på arbetsmarknaden och kunna försörja sig själva och sina familjer krävs en kombination av lägre skatt på arbete och bidragsreformer. Moderaternas löfte är att det alltid ska löna sig att gå från bidrag till arbete. Det uppnås delvis genom ett jobbskatteavdrag på 22 miljarder kronor, främst riktat mot låga inkomster. Detta kombineras med reformering av a-kassan, aktivitetsstödet, sjukpenningen och försörjningsstödet – tillsammans med ett bidragstak som stoppar möjligheten att stapla bidrag på varandra. Sammantaget gör kombinationen av sänkta skatter, lägre bidrag och lägre anställningskostnader att 70 000 nya jobb tillkommer.

4.Stärk den långsiktiga tillväxten
Sedan 2014 har välståndet, BNP per capita, utvecklats svagare än i andra liknande länder. Ska vi långsiktigt klara välfärdsutmaningar och förbättra livsvillkoren för alla behöver denna utveckling brytas. Resurserna till infrastruktur och forskning kommer att behöva stärkas. En skattereform bör genomföras för att få ett skattesystem som i högre utsträckning belönar ansträngning, minimerar särbehandling och kryphål och gör att fler investeringar hamnar i Sverige. Det ska bli enklare och mer lönsamt att driva företag. Det behövs en blocköverskridande bostadsreform och en produktivitetskommission. 

Se pressträffen här.
Läs mer om förslagen här.
Presentationen bifogas.

Sverige står inför ett av de viktigaste valen på länge. Moderaternas huvudmotståndare är samhällsproblemen – inte andra partier. Vi vill bekämpa bristande lag och ordning samt otrygghet, korta vårdköerna, minska bidragsberoendet och förbättra skolresultaten. Vi måste hålla i en stram och hållbar migrationspolitik. Invandrare och unga måste få möjlighet till arbete och egen försörjning. Det ska löna sig bättre att jobba och Sveriges pensionärer, som byggt upp landet, ska få sänkt skatt. I Sverige ska rättigheter, skyldigheter och möjligheter gälla lika för alla. Det handlar om att återupprätta viktiga delar av samhällskontraktet.

Med bara några veckor kvar till valdagen är det dags för kampanjspurt. Vi tar nästa steg i vår valrörelse genom att nu möta väljarnas efterfrågan på att någon på allvar tar tag i Sveriges problem.

– Moderaterna ser verkligheten som den är. Det innebär bland annat att vi har omprövat och utvecklat vår politik. Vi har en genomtänkt idé om hur vi ska lösa Sveriges problem och återupprätta förtroendet för politiken, säger Gunnar Strömmer.

– Ulf Kristersson har på kort tid etablerat sig som den partiledare och statsministerkandidat som har högst förtroende bland väljarna. Och vi delar en bred gemensam värdegrund med de andra partierna i Alliansen.

– Vi vill inte ha en mandatperiod till som denna. Med tydliga värderingar, genomarbetade politiska förslag och ledarskap ska vi tag i Sverige. Och vi ska göra det med hoppfullhet, framåtanda och vuxna samtal.

– Vi kommer att fortsätta att ta debatten med Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – varje dag. Vi respekterar alla väljare. Den väljare som överväger S eller SD vill vi ge goda argument att istället rösta på Moderaterna, avslutar Gunnar Strömmer.

Tillsammans kan vi återupprätta förtroendet för att staten och politiken verkligen gör det medborgarna har rätt att förvänta sig. Detta kräver att Sverige får en ny regering och tas i en ny riktning efter den 9 september. 

Se pressträffen här.
Presentationen bifogas.

Exempel på valaffischer är bifogade nedan:

Moderaternas vision är att Sverige ska vara ett land där rättigheter, skyldigheter och möjligheter gäller lika för alla. För att vår vision ska bli verklighet måste situationen för hbtq-personer i Sverige förbättras. 

Under den tidigare moderatledda regeringen kom flera avgörande reformer på plats såsom en könsneutral äktenskapslagstiftning, en ny diskrimineringslag och en samlad strategi för att främja hbtq-personers rättigheter. Den här mandatperioden har vi drivit på genom att lägga fram en omfattande hbtq-politik i riksdagen.

Vi lovar att fortsätta detta arbete. Det handlar om att värna de landvinningar som skett och att genomföra nya. 

Alla – oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck – ska känna både frihet och trygghet. Då krävs förändring. På tre grundläggande områden måste villkoren förbättras för hbtq-personer: 

Psykisk hälsa. Alltför många hbtq-personer drabbas av psykisk ohälsa och särskilt många unga mår dåligt. Förekomsten av självmordstankar och fullbordade självmordsförsök är utbredd. Ingen ska behöva uppleva att livet känns så svårt att det inte går att se någon annan utväg – hjälp och stöd måste finnas. Vi vill se en bred samling i Sverige i arbetet mot självmord bland unga. För varje krona som privatpersoner och företag skänker för suicidprevention ska staten bidra med tre kronor. Moderaterna vill också fördubbla anslaget till Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. Det är även avgörande att förkorta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin; köerna har tredubblats under mandatperioden. För att kapa köerna avsätter Moderaterna 500 miljoner kronor per år, inom ramen för våra tre kömiljarder.

Risken att utsättas för brott. Moderaterna kommer att rivstarta arbetet för att stärka polisen och öka tryggheten för alla. För att nå målet om 10 000 fler poliser vill vi höja polislönerna och att studieskulder från polisutbildningen ska skrivas av. Beslutet att könsuttryck och könsidentitet tydligt bör omfattas av hatbrottslagstiftningen var viktigt. Nu bör arbetet fortsätta för att öka kunskaperna om hatbrott inom hela rättsväsendet för att den nya lagstiftningen också ska användas.

Allt för många unga hbtq-personer i Sverige utsätts i dag för våld och förtryck för att upprätthålla vad deras familj och släkt ser som sin ”heder”. Det kan vi aldrig acceptera. Moderaterna har därför föreslagit ett kraftfullt reformpaket för att förebygga, förhindra och straffa hedersrelaterad brottslighet och förtryck. En särskild brottsrubricering för hedersbrott bör införas. Hedersmotiv bör också vara en egen försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet.

Barns rättigheter – och familjers. Barnen ska alltid vara i centrum för familjepolitiken. I dag lever ett stort antal barn i Sverige som blivit till genom surrogatmoderskap utomlands, men som på grund av detta inte har samma trygghet som andra barn. Här vill vi att lagstiftningen ska förtydligas så att samma rättssäkerhet och trygghet gäller som för andra barn och deras familjer. Vi är också öppna för att ett reglerat surrogatmoderskap bör tillåtas i Sverige. Detta skulle förbättra möjligheterna för bland annat hbtq-personer att bilda familj. 

Att öka tryggheten lägger grunden för mer frihet, mer öppenhet och mer sammanhållning. Det lägger grunden för ett samhälle där ingen behöver vara lika eller enbart bli sedd som en del av en enhetlig grupp – men där rättigheter, skyldigheter och möjligheter verkligen är lika för alla. 

Det budskapet tar vi också med oss i dag när vi går i EuroPride Parade Stockholm.  

Ulf Kristersson (M) Partiledare 

Olof Lavesson (M) Hbtq-politisk talesperson

Läs artikeln här.

Under de senaste fem åren har Sverige beviljat upp emot 300 000 uppehållstillstånd till asylsökande och anhöriga. Enligt Migrationsverkets senaste prognos, som publicerades i slutet av förra veckan, kommer dessutom ett stort antal människor ansöka om asyl och uppehållstillstånd för anknytning även under kommande år.

Det är personer som ska komma i arbete, lära sig språket och bli en del av det svenska samhället. Samtidigt är det uppenbart att integrationen inte fungerar tillräckligt bra. Trots en stark högkonjunktur är arbetslösheten nästan fem gånger så hög för en person född utanför Europa som en person född i Sverige.

En förutsättning för att Sverige ska kunna lösa integrationsproblemen är att antalet asylsökande kommande år hålls på en lägre nivå än idag. Trots de skärpningar som har skett sökte 25 000 personer asyl ifjol. Ur ett historiskt perspektiv är det inte alls en särskilt låg siffra. Minst lika betydelsefullt, men betydligt mindre diskuterat, är behovet av att reformera reglerna för anhöriginvandring och familjeåterförening.

Önskan att kunna återförenas med sina anhöriga är naturligtvis väldigt stark hos många människor som flytt till ett nytt land. Den viljan ska man ha respekt för. Samtidigt måste en ansvarsfull migrationspolitik hantera det faktum att Sverige under kommande år står inför en situation där ett stort antal människor väntas ansöka om uppehållstillstånd genom anhöriginvandring. Följderna skulle bli problematiska för landets kommuner som redan idag upplever bostadsbrist och svårigheter att upprätthålla sina välfärdsåtaganden. Kostnaderna för migrations- och integrationspolitiken skulle öka i ett läge där de snarare behöver minska från redan höga nivåer.

Ibland hävdas att den tillfälliga asyllagen, som löper ut nästa sommar, inte längre tillåter familjeåterförening. Det är inte korrekt. Dels påverkas den som beviljas flyktingstatus inte av de skärpningar som skett. Dels finns fortfarande möjlighet till familjeförening för den som får sitt tillfälliga uppehållstillstånd omvandlat till ett permanent. Grunden för det är att personen har ett kvarstående skyddsbehov eller kvalificerar sig genom eget arbete.

Samtidigt ställer nuvarande lagstiftning inte alls tillräckliga krav på ansträngningar och egen försörjning. Det yttrar sig till exempel i det försörjningskrav som infördes av den dåvarande Alliansregeringen. En god idé, men som i praktiken omfattande väldigt få på grund av många undantag. Kravet skärptes i samband med flyktingkrisen, men är fortfarande inte tillräckligt för att säkerställa att det finns en tillräcklig försörjningsförmåga. Inte heller bidrar det till att skapa tillfredsställande incitament för den nyanlände att lära sig svenska, göra sig anställningsbar och söka sig ut på arbetsmarknaden.

För att möjliggöra familjeåterförening bör det krävas permanent uppehållstillstånd, en förmåga att försörja sig själv samt en möjlighet att stå för sina familjemedlemmars försörjning. Följande skärpningar av lagstiftningen skulle säkerställa att så blir fallet:

1. Nuvarande begränsningar ska förlängas. Sverige behöver en migrationspolitik som är långsiktig och utan de tvära kast som till exempel Socialdemokraternas och Miljöpartiets gymnasielag för ensamkommande har medfört. En permanent asyllagstiftning bör arbetas fram under nästa mandatperiod genom en parlamentarisk utredning med samtliga riksdagspartier. Hela den tillfälliga lagen som löper ut sommaren 2019, inklusive de begränsningar för anhöriginvandring som gäller idag för nyanlända med tillfälliga uppehållstillstånd, bör därför förlängas till dess att en långsiktig migrationspolitik kommer på plats.

2. Arbete och egen försörjning måste vara den huvudsakliga drivkraften för att kunna erhålla ett permanent uppehållstillstånd. Dagens prövning sker vid ett specifikt tillfälle utan att göra en tillräcklig bedömning av varaktigheten i inkomsten. Då ökar risken för att den försörjningsförmåga som kan framstå som tillräcklig, i själva verket är undermålig. För att säkerställa att inkomsten är stabil över tid ska ett nytt krav införas på arbete och egen försörjning under minst ett år innan permanent uppehållstillstånd kan beviljas. Det ska inte vara möjligt att nå upp till kravet genom inkomst från en subventionerad anställning. En sådan regel förhindrar dessutom förekomsten av missbruk genom exempelvis falska anställningar. Liknande regler finns redan i Norge och Danmark.

3. Markera betydelsen av kunskaper i svenska språket. Att kunna behärska svenska språket är en nyckel till samhället – till arbete, social rörlighet och förståelse för våra institutioner. Krav ska därför införas på grundläggande kunskaper i svenska för att möjliggöra permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Därigenom blir det även en förutsättning för anhöriginvandring.

4. Skärpt försörjningskrav vid anhöriginvandring. Grundregeln för anhöriginvandring ska vara att anknytningspersonen i Sverige har både en tillräcklig bostad och inkomst för att kunna stå för sina familjemedlemmars försörjning. I dag är det möjligt att uppnå försörjningskravet med olika former av bidrag. Det är orimligt. För att garantera en långvarighet i försörjningen måste det även krävas att den som ska stå för försörjningen, har haft en inkomst minst ett år innan ansökan om familjeåterförening kan göras. Även här ska det inte vara möjligt att möta kravet på försörjning genom inkomst från en subventionerad anställning. Personen ska heller inte ha varit beroende av bidrag för sin försörjning. Den exakta nivån på vilken inkomst som ska krävas måste utredas för att säkerställa försörjningsförmågan.

Sverige behöver en samlad migrations- och integrationspolitik, från asylsökande till nyanländ och nyanställd. För oss moderater är det självklart att egna ansträngningar, flit och arbete alltid ska löna sig. Nästa regering har ett ansvar att reglerna för anhöriginvandring reformeras. 

Tobias Billström (M) gruppledare

Johan Forssell (M) migrationspolitisk talesperson

Det är fortfarande för tidigt att dra skarpa slutsatser om hanteringen av sommarens omfattande bränder. Men det står klart att både räddningstjänsten och ett stort antal frivilliga har gjort, och fortsätter göra, enorma insatser. Den här kraften behöver tas tillvara och förvaltas. 

Oavsett vilka slutsatser som kommer att dras om bränderna, måste vi redan nu se till att vårt samhälle är bättre rustat inför framtiden. Vi har sett hur till exempel Tsunamikatastrofen, skogsbranden i Västmanland 2014 och IT-skandalen vid Transportstyrelsen visat på brister i statens, kommunernas och myndigheternas förmåga att förebygga och hantera kriser. 

Vägen framåt handlar både om att förebygga kriser och att vara förberedd när krisen väl kommer. Det kräver bland annat en modern lagstiftning som möjliggör att krissituationer kan hanteras utan dröjsmål. Det innebär också att vi måste ha rätt resurser på rätt ställen – och en organisation för krishantering som är erfaren och kompetent.

Alliansen föreslår tio reformer för att stärka Sveriges civila beredskap och öka krishanteringsförmågan:

1. Inrätta ett nationellt säkerhetsråd under statsministern. 

2. En snabbare och tydligare statlig krisledning. 

3. Etablera en nationell krisfond. 

4. Förstärk hemvärnet. 

5. Bygg ut utbildning av räddningstjänstpersonal. 

6. Förbättra villkoren för deltidsbrandmän. 

7. Satsning på nationell brandbekämpningsförmåga från luften. 

8. Tydliggör Försvarsmaktens roll i samband med civila kriser. 

9. Inför särskild lagstiftning om hur civila kriser ska hanteras. 

10. Ökat statligt stöd för skogsbrandsbevakning.

Utdelnings-PM finns här. 

Presentation finns här. 

Se presskonferensen här.

Pressträffen börjar 10.30. Se den ovan.

- Vi kan fortfarande inte helt överblicka konsekvenserna av den allvarliga torkan. Men redan här och nu har Sveriges lantbrukare likviditets- och logistikproblem. Kostnader och regelkrångel uppkommer för att hantera krisen, men intäkterna uteblir på grund av förlorade skördar. Det stödpaket vi idag föreslår innebär bland annat snabbare utbetalningar av EU-stöd, minskat regelkrångel för att kunna hantera torkans konsekvenser samt en sänkning av skatten på jordbruksdiesel– istället för den skadliga höjning som regeringen planerar, säger Ulf Kristersson. 

- Sveriges lantbrukare gör ett fantastiskt arbete med bland annat en hållbar livsmedelsproduktion. Läget nu är allvarligt och visar även det som Moderaterna länge har påpekat - jordbrukssektorn i Sverige har mycket låga marginaler till följd av höga skatter och kostnadstung byråkrati. De har därmed svårt att bygga upp tillräckliga skyddsvallar och är extra utsatta vid missväxt. Stefan Löfvens regering behöver därför agera omgående för att utforma ett krisstödspaket som syftar till att avhjälpa den akuta situationen och ge de lantbrukare som i år kommer göra stora förluster en möjlighet att driva vidare sina gårdar och slippa utslaktning av sina djur, säger Maria Malmer Stenergard. 

- Moderaterna kommer att ta initiativ till att kalla landsbygdsminister Sven Erik Bucht till riksdagens miljö- och jordbruksutskott där vi kommer att ställa krav på att de åtgärder vi föreslår snabbt kan komma på plats för att hantera de mest akuta problemen, avslutar Malmer Stenergard. 

Sammanfattning av Moderaternas krisstödspaket till Sveriges lantbrukare med anledning av torkan: 

• Åtgärder för att säkerställa lantbrukarnas likviditet 
• Tillfälliga regellättnader för att hantera torkan 
• Krisstöd till drabbade lantbrukare 
• Insatser med varaktig effekt för att stärka jordbrukets konkurrenskraft 

Se pressträffen här. 

PM med de samlade förslagen. 

Jonas Sjöstedt höll idag sitt första sommartal som Vänsterpartiets partiledare i hemorten Umeå. Han utmanade regeringen i jobbfrågorna och pekade på den höga arbetslöshetenoch det ökande utnyttjandet av tillfälliga anställningar på arbetsmarknaden. Otryggheten ger inte fler jobb, den ger bara ökad otrygghet, menade han.

Snart är det dags för Jonas Sjöstedts förstasommartal som Vänsterpartiets partiledare. Platsen är Gammlia i Umeå. Det blir även tal av vice ordförande Josefin Brink, Ung Vänsters ArijanKan och musikunderhållning.