SARAJEVO: Strax bär det av hemåt igen efter några dagar i den bosniska huvudstaden, dels för styrelsesammanträde med International Crisis Group, men dels för samtal med gamla och nya vänner här.

I år är det trettio år sedan fredsavtalet efter närmare fyra år av krig i Bosnien – som i sin tur var en del av en serie av konflikter över ett decennium när gamla Jugoslavien bröts sönder och ersattes av dagens stater.

Just dessa dagar för trettio år sedan pågick fortfarande intensiva strider, inte minst i västra Bosnien. Vapenvilan låg ytterligare ett par veckor framöver, men belägringen av Sarajevo hade hävts och de politiska samtalen pågick för högtryck med intensivt resande. Tre veckor senare skulle det bli tre veckor av fredsförhandlingar industrin i USA.

Till slut blev det ett ambitiöst och inte okomplicerat fredsavtal, och i allt väsentligt har det avtalet hållit under decennierna sedan dess. Rör man sig runt i dagens Sarajevo gör det knappt att finna några spår av kriget. Människor rör sig obehindrat mellan landets olika delar.

Med politiken är det lite mer komplicerat. Den spelar alldeles för ofta på nationalistiska och splittrande strängar, med en kris och mycken retorik då och då, och resultatet är att landet utvecklas alldeles för långsamt.

Man ligger nu på en ekonomisk nivå ca 35% av medelnivån inom EU, medan närbelägna Serbien ligger kring 55% och Kroatien, som ju blev EU-medlem 2013, ligger en bit över 75%.

Och en konsekvens av detta är att alldeles för många unga människor lämnar landet. Befolkningen har nu minskat från ca 4,5 till ca 3,5 miljoner människor, vilket är illa, även om det skall sägas att trenden är tämligen likartad i regionen i dess helhet.

Men det var trevligt att vara tillbaka. Då och då blev jag igenkänd vilket ofta ledde till trevliga samtal. Två gånger bjöd privatpersoner mig på gratis transport när de såg att jag letade efter en taxi. Sådant uppskattas.

Diskussionerna på IGC spände dock över betydligt vidare fält än bara Balkan. För trettio år sedan låg mycket av den internationella krishanteringens fokus här. Nu brinner det på många ställen i världen.

Med de 20 punkter Trump med stöd av arabstaterna fick Netanyahu att acceptera finns det i alla fall en antydan av väg framåt för Gaza. En vapenvila kan nu ligga nära, liksom ett frisläppande av gisslan och olika palestinska fångar.

Men därefter ter det sig mer oklart. Vissa viktiga punkter är vagt formulerade och de tolkningar som görs av Netanyahu respektive de olika arabstaterna är på dessa punkter mycket olika.

Hamas har nu accepterat att styret av Gaza skall ske av en grupp palestinierna, och hur dessa utses och vilka befogenheter de utrustas med blir självfallet tämligen avgörande, liksom deras möjliga länk med det palestinska styret i Ramallah. Den säkerhetsstyrka från olika arabstater som förutses måste också förses med ett mandat och befogenheter, och hur det blir med dessa i förhållande till ockupationsmakten Israel kan bli en annan knepig fråga.

Men en möjlig väg framåt finns i alla fall. Vi får nog utgå från att den kommer att bli påfallande knagglig.

Och den grundläggande konflikten är ju nu snarast längre från sin lösning. Ett middagssamtal i Sarajevo mellan en framträdande israelisk och en framträdande palestinsk personlighet försökte vara konstruktivt, men slutade i att det pessimistiska konstaterandet att vad gäller opinionen på bägge sidor är tillbaka t o m till 1947, d v s före FN-beslutet om ett delat palestinskt område och ett Israel.

Så illa behöver det inte vara – men vägen till fred är mycket lång. Trump säger visserligen nu att han övervunnit en konflikt som pågått i tre tusen år, men det uttalandet säger mer om mannens brist på bildning än någonting annat.

Det blev också långa diskussioner här om framtiden för det internationella samarbetet i stort, och FN i all synnerhet, i ljuset både av en mer komplicerad värld och en amerikansk administration som i bästa fall är likgiltig och i värsta fall fientlig.

Själv skrev jag nyligen en debattartikel där jag föreslog att FN-högkvarteret skulle flyttas från New York i en situation där USA inte ens betalar medlemsavgiften men där FN bidrar med både inkomster och fastighetspriser till New York. Större delen av FN-familjen finns ju redan på andra ställen, och det kunde säkert bli en intressant tävlan om vilket land som kunde bjuda på det säkraste och bästa värdskapet för FN-sekretariatet.

Men innan den frågan möjligen får aktualitet skall det under det kommande året utses en ny generalsekreterare för FN, och det blir med all sannolikhet en komplicerad process.

I Latinamerika anser man att det är deras ”tur”, men med det komplicerade system som gäller kan det också finnas en möjlig öppning för någon från östra Europa. Allmänt har det tidigare ansetts att det är dags för en kvinna, men ju lär det ha kommit uttalanden från USA som säger att det är en vit man som det skall vara. Föga förvånande.

Dramatik kan nog förutses – och en överraskande kandidat alldeles i slutskedet av processen.

På fredag skall så den norska Nobel-kommittén kungöra årets fredspris.

Ingen torde tro att det kommer att gå till Donald Trump, men frågan är om man vågar utse någon alls i ljuset av möjlig ilska från Vita Huset. Jag tycker priset skulle gå till de FN:s humanitära organisationer som trots alla svårigheter dock arbetet med att få fram hjälp till Gaza. De förtjänar ett pris.

Men vågar Nobelkommittén det?

Nu bär det strax hemåt igen för en vecka som för min del blir i Stockholm och Visby.

STOCKHOLM: Än finns inget resultat från dagens viktiga parlamentsval i Moldavien, men utgången av det blir självfallet av stor betydelse. Ryssland har av allt att döma satsat stort för att påverka resultatet i sin riktning.

Natten som gick attackerades Ukraina på nytt av mer än 600 ryska drönare och missiler. Huvuddelen kunde det ukrainska luftförsvaret neutralisera på ett eller annat sätt, men skador och döda var ofrånkomligt.

Men trots dystra nyheter som dessa är det ett faktum att kriget inte går Putins väg. Hans armé klarar inte av det. Efter tre och ett halvt år har man inte lyckats att erövra ens Donetsk- området.

I ett plötsligt uttalande i veckan sade president Trump att Ukraina mycket väl skulle kunna vinna kriget och återta hela sitt territorium. Särskilt seriöst eller väl grundat var det knappast, men i Kreml där man ju hela tiden försökt att övertyga Trump om att man var på väg att vinna kriget måste uttalandet ha kommit som en kalldusch.

Däremot har jag hitintills haft rätt i min prognos för några veckor sedan att de ryska stridskrafterna inte skulle lyckas med någon offensiv som förändrade frontlinjen. Snarare förefaller det att vara så att de ukrainska stridskrafterna de senaste veckorna lyckats att tränga bort de ryska från vissa mindre framgångar de haft tidigare.

På onsdag är det informellt toppmöte i EU i Köpenhamn och där kommer man att diskutera det nya förslag som finns på bordet om att i en sinnrik konstruktion utnyttja de ryska tillgångar som finns frusna i Europa för att stödja Ukraina.

Tyskland har tidigare tillhört skeptikerna, men nu driver kansler Merz på för att EU- ledarna på onsdag skall köra igång den formella processen. Det skulle handla om ett räntefritt lån på ca 140 miljarder euro, och tanken är att det skall återbetalas av Ukraina när Ryssland betalar krigsskadestånd, d v s sannolikt aldrig.

Det vore mycket viktigt. Efter det att Trump bytt fot är det ju nu på Europas och några andra länders stöd som Ukraina är beroende, och skulle det lyckas att föra i hamn ett beslut i enlighet med vad Merz nu föreslår så skulle stödet till Ukraina vara säkrat för ett antal år framöver.

Det är självfallet mycket betydelsefullt i sak, men nästan ännu mer betydelsefullt politiskt just nu. Om den ryska armén inte kan leverera seger, och det västliga stödet är tydligt och fast för ett antal år framöver, börjar det nog efter ett tag bli svårt att se någon väg framåt för Putin och hans krig. Den ryska ekonomin blir ju heller inte bättre med tiden.

Ingenting av detta implicerar någon snabb vändning. Vi har anledning att räkna med att kriget fortsätter minst hela detta år, men det börjar nu bli mer möjligt att se hur Putin i ett visst läge inte har något annat alternativ än en vapenvila.

Det kommer att sitta mycket hårt inne. Fortfarande tror han förmodligen på sin armé, och på att stödet i Väst skall svika. Trump levererade inte heller helt och fullt den dolk i ryggen på Zelensky som Putins hade hoppats.

Veckan som gick var annars den stora veckan i New York.

Trump gjorde inte dem som hoppats på en bisarr tillställning besvikna. Han höll på i en timme eller så, klagade på ett och annat i FN- huset, föreföll besviken på att FN inte hjälper honom att få Nobels fredspris men ägnade sig sedan inte minst åt att säga att Europas undergång är nära eftersom det finns för många invandrare och för många vindkraftverk.

Det var höggradigt bisarrt.

Jag har inte kunnat följa med allt som sades i övrigt, men noterar att Syriens president al- Shara kom att tillhöra de allra mest uppmärksammade, och att Kinas Xi Jinping på video på ett angränsande möte talade mycket om den gröna omställningens betydelse och för första gången hade åtaganden i närtid om minskade utsläpp – mellan sju och tio procent under det kommande decenniet.

Kontrasten mellan USA och Kina i dessa frågor kunde inte vara mer slående.

Naturligt nog var frågan om Gaza och Palestina också i fokus. Israelis Netanyahu höll som förväntat ett militant tal där hand explicit uteslöt varje tvåstatslösning men inte hade någon annan lösning heller att erbjuda. Det ständiga kriget förefaller vad han har att erbjuda.

I marginalen i New York diskuterades ett amerikanskt utkast i 21 punkter om hur Gaza mer omedelbart skall hanteras, och det skall tydligen diskuteras med Netanyahu i Vita Huset i morgon. För att få viktiga arabstater med finns tydligen i förslaget inslag som kan öppna en roll för den palestinska myndigheten, så vi får se hur det går med den saken.

Veckan som kommer innebär både informellt EU-toppmöte på onsdag och därefter på torsdag möte också i Köpenhamn av bredare European Political Community. Rapporter om drönare i luften över Danmark droppar in, men jag skulle tro att det finns anledning att ta de allra flesta av dessa med en nypa salt.

Förvmin del blir det nu närmast några dagar i Stockholm innan det bär av till Sarajevo för den kommande helgen.

MADRID: Det har varit en synnerligen kringflackande vecka för mig, med olika möten i Budapest, Warszawa och nu Madrid, även om det strax bär av mer hemåt, nämligen till Köpenhamn.

I Budapest hade jag en offentlig diskussion om Europas framtid med Balazs Orbán, som inte är släkt med premiärministern men dock är hans närmaste politiska medarbetare. Ett kritiskt val närmar sig, och regimen satsar stenhårt på att visa upp sig värn mot flyktingar och immigration.

Verkligheten är dock mer nyanserad. Ungern har ett seriöst demografiskt problem. Födelsetalen sjunker också i Sverige, men därtill kommer för Ungern att många unga människor lämnar landet. Därmed är det nödvändigt med immigration, och det ser man också i Budapest.

Motvilligt medgav Orbán detta, men talade om att stoppa irreguljär immigration. Där har ju dock inte minst det EU-samarbete som regimen ägnar sig åt att baktala inneburit att antalet som irreguljärt söker sig till Europa har gått ner högst påtagligt,

Det han inte ville tala om var korruption och rättstat. När jag sade att Ungern var EU:s med bred marginal mest korrupta land fick jag stormande applåder av den i huvudsak unga publiken.

Så det är där konfliktlinjen i det ungerska valet kommer att gå. Orbán kommer att tala migration som om det fortfarande var 2015, och oppositionen kommer att tala korruption. Och sannolikt kommer vi att se honom falla ut i alla möjliga former av attacker mot andra länder på det sätt han nyligen gjorde mot Sverige och som Ulf Kristersson lugnt effektivt bemötte i veckan som gick.

Efter Budapest var det Warszawa med våra regelbundna möten med ett informellt transatlantiskt nätverk. Från det finns näppeligen något mer positivt att berätta. Gapet över Atlanten fortsätter att öka.

Nu inleds en ny vecka som kommer att domineras av att i morgon inleds den s k generaldebatten i FN:s generalförsamling i New York, och där kommer frågan om Gaza och erkännande av Palestina att dominera. Frankrikes Macron skulle ta initiativet i debatten i morgon, men ett flertal länder, bl a Storbritannien, förekom genom att redan i går utannonsera sitt erkännande.

Och när president Trump går upp i talarstolen i morgon kommer han att vara tydlig i sitt motstånd, även om han sannolikt undviker de rent extrema anklagelser som Israels Netanyahu nu riktar mot de länder som erkänner.

Frågan om Gaza och Palestina är stor runt om i världen, och det vi kommer att se är hur påtagligt ensamma och isolerade Israel och USA är. Det bidrar till det allmänna tapp av inflytande och möjligheter i det globala samarbetet som blivit en konsekvens av administrationen Trump.

På kort sikt kommer alla dessa erkännanden självfallet inte att betyda någonting alls. Som visades i bombningen i Doha fortsätter Netanyahu att göra i stort sett som han ville.

Ändå är det av stor betydelse.

Netanyahu är nu mycket tydlig med att han kommer att motsätta sig en palestinsk stat, men frågan är ju då vilken politisk vision han har för frågans lösning. Den extrema delen av hans regering är tydlig med sin vision av ett Stor-Israel där man på ett eller annat sätt gör sig av med palestinierna eller tillåter ett begränsar antal i ett fåtal enklaver.

Om detta är den enda eller den dominerande politiska visionen for frågans lösning kommer vi med all säkerhet ske än mer av desperation att breda ut sig bland palestinierna. Om de förvägras varje rätt till stat eller framtid finns det ju en tydlig risk att terror för en del av dem kommer att framstå som den enda möjligheten.

Inte minst därför är det viktigt att visa att det finns ett brett internationellt stöd för en lösning som erkänner palestiniernas nationella rättigheter utan att på något sätt inskränka på Israels. Den visionen kan förvisso inte förverkligas i dag, och det är dessvärre inte osannolikt att utvecklingen snarare kommer att gå i den motsatta riktningen under regeringen Netanyahu, men det gör den för den skull inte mindre viktig.

Den andra stora frågan i New York kommer att bli FN:s framtid. Med ett USA som inte betalar sina bidrag är organisationen i djup kris, och till den finansiella krisen, som ju också påverkar de humanitära hjälpinsatserna runt om i världen, skall ju läggas den politiska krisen med ett USA som drar sig ur allt mer av global samverkan oavsett om det gäller klimat, hälsa eller något annat.

Är ett FN med mycket mindre USA möjligt? Och finns det egentligen något alternativ? Stora delar av världen i övrigt strävar efter mer av samarbete, men de måste det kanske ske på andra sätt. Kanske är det EU som skulle kunna ta på sig rollen att tillsammans med en koalition av andra länder se över möjligheterna till ett nytt samarbete. Frågan är dock om man klarar detta med alla andra frågor, inte minst kriget, som dominerande.

Att Kina kommer att stiga fram är ofrånkomligt. Det handlar inte bara om politisk ambition, utan också om ekonomisk styrka. Man har redan publicerat ett antal mångordiga och allmänna dokument om kommande globala samarbeten, och har fått ett icke obetydligt antal länder att ansluta sig till dessa.

Mycket i dessa är inte svårt att ansluta sig till. Men som saknas är ofta det viktiga. Mest påtagligt är väl att hänvisningar till mänskliga rättigheter, som var centralt när FN bildades för 80 år sedan, saknas fullständigt.

Självfallet kommer också Rysslands krig mot Ukraina att finnas i diskussionerna i New York – President Zelensky är som alltid på plats – men vi skall nog inse att för större delen av världen är i dag vad som händer i Gaza och med Palestina en större fråga.

Efter några dagar i Köpenhamn och Lund är jag äntligen åter i Stockholm i mitten av veckan.

KIEV: Det är en mycket vacker och dessutom påtagligt lugn söndag i den ukrainska huvudstaden. Barnen leker i parkerna och uteserveringarna är fulla. För bara några dygn sedan var situationen radikalt annorlunda.

Natten mellan onsdag och torsdag skickade Ryssland 425 attackdrönare mot olika mål runt om i Ukraina. Av dessa lyckades det ukrainska luftförsvaret skjuta ner eller på andra sätt oskadliggöra 395, men skadorna av de som kom igenom var ändå inte obetydliga.

Det nya var dock de 19 drönare som delvis via belarusiska luftrum flög in över östra Polen.

Att enstaka drönare kommit fel eller avletts och hamnat på ett Nato- lands territorium hade inträffat förut, men att nitton stycken plötsligt och i stort sett samtidigt skulle komma fel föreföll påtagligt osannolikt.

Och när de tekniska detaljerna kom fram var det än tydligare.

Från polsk sida var man relativt tidig klar med den slutsatsen.

Det var inte några attackdrönare, utan till sin huvuddel skendrönare utan stridsdel som modifierats för att klara den längre räckvidden. Det var uppenbart att intrånget var medvetet och planerat. Detaljer som inte nått offentligheten gav ytterligare insikt i detta.

Men det som var märkbart var ju hur amerikanarna svajade i sina bedömningar. Trump var tidigt ute och sade att det kunde ha varit ett misstag, vilket föranledde den polske premiärminister att lägga ut ett uttalande om att så inte var fallet. Och utrikesminister Rubio fyllde sedan på genom att säga att de hade sänts iväg avsiktligt medan det inte var säkert att det var avsiktligt att de skulle komma in på ryskt territorium.

Också Nato:s generalsekreterare Rutte svajade lite genom att säga att ryssarna varit ”oförsiktiga”, vilket ju antydde att det kanske inte var avsiktligt. Hans precision med ord lämnar inte sällan en del övrigt att önska.

Men den stora frågan är ju vad som var avsikten.

Ville man testa reaktionen så har man sedan dess å ena sidan sett ett antal europeiska länder skicka stridsflygplan till Polen, men å den andra sidan en amerikansk administration som tydligt svävar på målet och inte vill göra någonting alls.

Leder detta till att man i Moskva anser att man nu kan börja att mer systematiskt skicka drönare av varjehanda slag in över Nato- länder, eller leder det till att man avstår eftersom ju faktiskt motåtgärder vidtogs?

Den som lever får se, men risken om inte reaktionen är tillräckligt tydlig är ju att vi hamnar på ett sluttande plan där man gradvis börjar göra saker som tidigare inte ansågs möjliga. Och att dessa leder till förvirrade reaktioner som gör det svårare att tydligt stå emot.

Om detta talades det självfallet mycket på den stora YES-konferensen här i Kiev under dagarna.

Om jag jämför med motsvarande konferens här för ett år sedan är det åtskilligt som inte förändrats. När vi lämnade den fruktade vi att staden Prokrotsk i östliga Ukraina skulle falla inom kort, men det har den fortfarande inte gjorts. I allt väsentligt håller fronten.

Men det som har förändrats är självfallet administrationen i Washington, och hur man skall förhålla sig till den är det åtskilliga som har svårt att hantera. Många i Kiev hoppas trots allt att Vita Huset kan ge dem stöd, men den brutala sanningen är ju att Trump kapat så gott som allt både militärt och finansiellt stöd, och att han på viktiga punkter snarare faller undan för Putin.

Insikten om att så är fallet är plågsam, men den är lika fullt ofrånkomlig.

I går gjorde t ex Trump ett inlägg på sociala media där han talar om ”Bidens och Zelenskyjs krig”. Han förmår inte ens säga att detta är Putins krig trots att detta torde vara uppenbart för alla med elementär läskunnighet.

USA har i denna fråga lämnat oss. Och därmed blir frågan om stöd för Ukraina framför allt en fråga för Europa.

I sak handlar det om kring 60 miljarder dollar eller euro som behövs i årligt stöd. Mycket pengar, men inte mer än 0,2-0,3% av vår samlade BNP och därmed fullt hanterbart.

Och det är pengar Ukraina behöver. Inte minst för att finansiera sin nya försvarsindustri.

Jag besökte under visst hemlighetsmakeri en av de nya drönarföretagen här. Det var svårt att inte bli imponerad. Jag har aldrig sett en så stor och imponerande anläggning för 3D-printers som i långa rader och ovanpå varandra tyst och snabbt producerade komponenter för de större och mindre drönare som i betydande antal lämnade anläggningen.

Och inte minst imponerandes jag av de nya luftförsvarsdrönare som man nu tar fram. Billigare, lättare och sannolikt bättre än någonting motsvarande jag sett omtalats om från annat håll.

Men allt detta kräver pengar, och det är här vårt stöd verkligen behövs. Kriget är dyrt. Mycket dyrt.

Det var god europeisk uppslutning på vår konferens, med Finlands president, Storbritanniens nye utrikesminister, Frankrikes Europa-minister och de nationella säkerhetsrådgivarna från de tyngre europeiska länderna. Och självfallet hade vi också hela den ukrainska ledningen på plats.

Så det blev åtskilliga diskussioner av intresse.

Veckan som gick såg också Israels attack på de Hamas-ledare som samlats i Doha för att diskutera ett nytt amerikanskt förslag till vapenvila. Målet missades, men ilskan såväl i Qatar som i de övriga Gulf- staterna var alldeles påtaglig. Trump markerade missnöje, men inte så mycket mer.

Vid det här laget har ledare som Putin och Netanyahu lärt sig att de kan göra lite som de vill utan att det blir så mycket av reaktion från Vita Huset. Netanyahu har lärt sig det under hela Gaza-hanteringen och inte minst med sina attacker i och mot Iran som han ju då också lyckats att dra med Trump i.

Och attacken i Doha hade nog likheter med attacken mot Iran i den delen att de riktade sig först och främst mot den diplomatiska processen. Han ville inte ha någon ny nukleär överenskommelse med Iran, och han vill inte ha någon amerikansk uppgörelse med Hamas om vapenvila i Gaza.

Och då är flygattacker ett bra sätt att förstöra den diplomatiska processen. Trump grymtar, men gör inte så mycket mer. Han är upptagen av annat. Den amerikanska makten har förvirrad vänt sig inåt.

Det är där vi är.

För mig blir det nu några dygn i Stockholm innan Budapest och Warszawa – igen! – står på programmet och därefter helgen i mer sydliga Madrid.

Det var fel av kulturminister Amanda Lind att delta under prisutdelningen av Svenska Pens Tucholskypris.

Sven Fornling har lämnat sjukhuset i Halle, Tyskland, och mår efter omständigheterna bra.

Anställda vid Göteborgs spårvägar har fuskat med arbetstider och använt tjänstefordon privat utan lov.

DN har tidigare rapporterat om bedragare som med hjälp av kändisar och löften om Bitcoin-rikedomar lurar svenskar.

Den säkrade EM-platsen gör att det klirrar till i Svenska fotbollförbundets kassa.

Allt fler flygbolag – inklusive SAS – väljer att skära ned på sin trafik till Hongkong.

SVT:s populära relationsserie ”Bonusfamiljen” återvänder med en fjärde säsong, skriver Expressen.

Efter Djurgårdssupportrarnas planstormning för att fira guldet på Östgötaporten har polisen upprättat en anmälan om…

Det är extremt ovanligt att en 16-åring döms till rättspsykiatrisk vård i Sverige.

Någon har kastat in ett flaskliknande föremål genom fönstret på en skola i Helsingborg

En man sprang i från tre kriminalvårdare under sin permission i Sigtuna.

Det är fortfarande inte säkert för fältgeotekniker och geologer att undersöka det stora skredområdet utanför Kungälv.

16-åringen lurade sin vän Peter Plax till en badsjö efter att de ätit pizza tillsammans – där mördade han honom med en…

Det har blivit allt vanligare att socialtjänsten hyr bostäder som sedan hyrs ut till bostadslösa i andrahand. –

En 15-årig flicka rapporteras ha omkommit då en bro över floden Tarn i sydvästra Frankrike kollapsat.