MEXICO CITY: Den amerikanska Thanksgiving-helgen i veckan sänkte i alla fall tillfälligt tempot i tumultet kring Trumps nya utspel om Rysslands krig.

Först var det ju ultimatum till Zelensky att han till i torsdags helt skulle ha accepterat det åförfärliga pappret med 28 punkter som vi nu vet hade ryskt ursprung om än med vissa knappast mindre anmärkningsvärda tillägg av Trumps team.

Men sedan ledde diplomatiska brottningar i Genève mellan främst ukrainska och amerikanska delegationer till att det av detta blev 19 punkter med åtminstone två utestående stora frågor – territoriella eftergifter och amerikanska möjliga s k säkerhetsgarantier.

Och vad som händer nu är mindre klart.

En ukrainsk delegation har under söndagen i Florida haft fortsatts samtal med Trumps team, och Trump sänder senare under veckan sin olycksalige fastighetsvän Witkoff till Moskva för att tala med Putin.

Vad som kommer att komma ut av detta är skrivet i stjärnorna – men sannolikt inte särskilt mycket.

I Kyiv har tumult kring korruptionsskandalen kring ett energibolag nu skördat sitt största offer i och med att presidentens stabschef Yermak tvingats att avgå. Hur inblandad han var är än så länge oklart, men han var redan fokus för åtskillig opposition i och med att det – inte utan grund – ansågs att han hade samlat på sig alldeles för mycket makt.

Det som det hela ju visar med stor tydlighet är att de institutioner för att bekämpa korruption som satts upp verkligen fungerar. De var utsatta för en allvarlig attack i somras, men den krisen kunde hävas, och deras insatser nu visar ju att de har ett verkligt oberoende och en verklig betydelse.

Och det är en positiv faktor som skall noteras mitt i allt detta.

Hur sedan Zelensky väljer att omorganisera sitt presidentkansli blir självfallet av betydelse. Det finns utrymme för förbättringar, och förhoppningsvis kommer de nu att utnyttjas.

Men mitt i allt detta är Zelenskyjs utrymme för att böja sig för Putins krav om att överta den del av regionen Donetsk som den ryska armén trots tre och ett halvt års enorma ansträngningar inte lyckats erövra ytterligt begränsad. Och det samtidigt som Putin förefaller att ha fjättrat sig ordentligt vid detta krav. Han tror att han måste kunna säga att han med detta katastrofala krig erövrar i alla fall hela den regionen.

Med denna låsning är möjligheten till framgång nu begränsad. Trumps team försöker olika manövrar genom att säga att området om det överlämnas till USA skall vara demilitariserat eller att det skall vara någon form av frihandelszon, men ingenting av detta förändrar ju att ryska säkerhetsstyrkor kommer att rycka in och att den ukrainska befolkningen kommer att fly.

Det finns också andra problem.

USA säger nu att man bara vill diskutera sina s k säkerhetsgarantier efter det att en uppgörelse uppnåtts, och få tror att dessa s k garantier skulle ha någon större kraft. Är president Trump att lita på? Kommer hans efterträdare att vara det?

En förödande artikel i helgens Wall Street Journal, som ju inte är någon ledande vänsterpublikation, går i detalj igenom hur Witkoff och andra mer verkar intresserade av ekonomiska vinster från Ryssland än av fred för Ukraina. Och de ryska förhandlarna lockar med miljardvinster om de bara går med på Putins krav.

Ingenting tyder på att Putin när han träffar Witkoff kommer att indikera någon vilja till viktiga kompromisser. Rimligen ser man i Kreml hur man kan fortsätta att leka runt med Trumps förvirrade team, locka med än större ekonomiska vinster och säga att det är bara om Trump tvingar Zelensky att vika sig som det kan bli något av allt detta.

Var utrikesminister Rubio befinner sig i allt detta är mindre klart. Han var alldeles uppenbart inte med om att formulera de famösa 28 punkterna, och har väl sedan dess gjort vissa ansträngningar att räta upp skutan, om än med begränsad framgång.

Det sägs nu att han inte avser att delta i mötet med Nato:s utrikesministrar i Bryssel på onsdag, där ju frågan med nödvändighet kommer att vara stor, vilket vore mycket anmärkningsvärt. Möjligen skulle förklaringen ligga i att han skulle ha svårt att förklara vad som egentligen pågår.

Men möjligen kommer han då också att absorberas av vad Trump håller på med vad gäller Venezuela. Här anses ju Rubio med sin förankring i Florida tillhöra de verkliga hökarna.

Min prognos för den kommande veckan – en äventyrlig sak i tider som dessa – skulle vara att några framsteg i ansträngningarna att få slut på Putins krig inte kommer att ske. Putin kommer att binda sig vid sin position, Witkoff kommer att presentera några nya underligheter, Zelensky har inget politiskt utrymme och Trump kommer att bli allt mer frustrerad.

Hade en tydligare, mer sammanhängande och starkare amerikansk politik, i nära samarbete med Europa, kunnat ge ett annat resultat och en vapenvila? Det är alls inte omöjligt – men nu är vi där vi är. Vi får leva med administrationen Trump fram till minst januari 2029.

Min föregående vecka avslutades i Helsingfors, där det förutom politiska diskussioner, också med president Stubb, blev besök vid det imponerande satellitföretaget Iceye. Och där kunde vi på kvällen följa hur ytterligare ett antal av företagets radarsatelliter sköts upp från Kalifornien och framgångsrikt placerades i sina omloppsbanor.

Föregående vecka var det också ministermöte i Bremen med European Space Agency, och även om det mötet resulterade i förstärkta europeiska rymdsatsningar med en budget för de kommande åren som ökade med närmare en tredjedel måste man notera att dessa bara ligger på en sjundedel av den amerikanska nivån och att Europa håller på att bli omsprunget också i rymden av Kina.

Ett land som satsar tydligt är dock Tyskland som nu offentliggjort en rymdsäkerhetsstrategi med mycket stora också militära satsningar för de kommande åren. Landet har passerat Frankrike som den vad gäller ekonomiska satsningar ledande europeiska rymdnationen. Frankrike kämpar nu med Italien om andraplatsen efter att under tidigare decennier ha varit den dominerande europeiska rymdaktören.

Själv tillhör jag dem – jag skrev lite om detta i min utredning om vår underrättelsetjänst- som tycker att det finns mycket starka skäl inte bara för gemensamma europeiska satsningar, utan också nordiska sådana,

En del är förvisso på gång, men åtskilligt mer skulle behöva göras.

Längre bort fortsätter spänningen mellan Japan och Kina som jag skrev om förra veckan. Att Japan sagt att man skall placera ut luftvärnsrobotar på en ö strax öster om Taiwan har lett till ytterligare upptrappade kinesiska reaktioner. Känsligheten är stor.,

Det intressantaste är uppgiften om att President Trump efter ett samtal med Xi Jinping skulle ha uppmanat den japanska premiärministern Takaichi att uttrycka sig försiktigare om Taiwan. Är uppgiften riktig visar den betydelsen för Trump av relationen med Kina, och visar måhända en mer distanserad inställning till Taiwan än den som annars dominerar den amerikanska debatten.

Och därmed kommer i med all sannolikhet att få se förstärkta kinesiska försök att successivt vrida den amerikanska politiken i frågan i sin riktning i upptakten till Trumps kommande besök i Kina i april nästa år. Med all sannolikhet kommer man då också att försöka att få europeiska länder att formulera sin s k Ett Kina-politik med från deras utgångspunkt större klarhet.

Själv har jag nu landat i Mexico City för ett antal dagar här. Jag skall delta i en konferens om utvecklingen i regionen, men därtill göra en del för att förbereda en annan sådan i början av det kommande året.

Med sina ca 130 miljoner invånare är Mexico ett land av betydelse – världens 13:e ekonomi och näst störst i Latinamerika efter Brasilien – men tydligt i skuggan av USA och dess politik genom en mycket nära ekonomisk relation med det s k USMCA-avtalet, en stor befolkningen i USA med mexikanskt ursprung och inte minst trafiken av olika narkotika och preparat från de syndikat som fortfarande har en icke oväsentlig ställning i delar av landet.

Och det blir med all säkerhet många diskussioner om dessa ämnen. USMCA-avtalet mellan Mexico, Canada och USA skall omförhandlas under året, och därtill kommer att den amerikanska politiken gentemot Venezuela – vad gäller flöden av narkotika och andra är en väsentligt mindre faktor än såväl Colombia som Mexico – självfallet här följs med betydande oro.

Och blickar kommer säkert att riktas mot Honduras med anledning av dess presidentval i dag söndag. Kring en tredjedel av landets ekonomi består av pengar som personer som flyttat till USA skickat hem, och president Trump har uttalat mycket tydliga åsikter om hur valet bör utfalla.

Intressanta dagar här blir det alldeles säkert, och på vägen hem till Sverige igen blir det så också ett stopp i Berlin där vi har styrelsemöte med European Council on Foreign Relations.

STOCKHOLM: Just hemkommen från ett par dagar i ett Wien där julen redan började att göra sig påmind, och där det mitt i allt annat också hanns med ett besök på julmarknaden med glühwein och annat som hör en julmarknad i centrala Europa till, finns det mycket att säga om de senare dygnens utveckling.

Det var i torsdags som det började att sippra ut uppgifter om någon ny s k fredsplan från president Trump, och i fredags kunde man så ta del av ett papper i 28 punkter som Vita Huset i tydligen rätt ultimativa former hade överlämnat till Kiev.

I en första kommentar beskrevs jag dessa punkter som en blandning av det skamliga, det naiva och det absurda. I BBC såg jag senare att en av deras kommentatorer tyckte att jag hade uttryck mig diplomatiskt.

Det som senare framkommit är att detta är ett i grunden ryskt papper som under några möten i Florida uppenbarligen har kompletterats med en del påtagligt amerikanska synpunkter. Amatörismen i formuleringarna och tankarna är ofta slående.

Grunden är de krav som president Putin formulerat sedan länge. Han vill ha kontrollen också över de delar av regionen Donetsk som han ännu inte kontrollerar, utöver de övriga fyra ukrainska regioner han gör anspråk på, och därtill en rad inskränkningar i Ukrainas suveränitet när det gäller storleken på dess försvar liksom möjligheten till västligt försvarssamarbete.

Till dessa grundläggande och väl kända ryska krav har så lagts ett antal amerikanska sådana av tämligen skamlig karaktär. Återuppbyggnad av Ukraina som skall ske med europeiska pengar och med delar av frusna tillgångar, men trots att man inte skall bidra med någonting skall USA ha ledningen av återuppbyggnaden och 50% av de vinster som kan uppkomma skall tillkomma USA.

Till detta kommer såväl en gemensam rysk-amerikansk grupp som skall kontrollera varje del av avtalet – utan deltagande vare sig av Ukraina eller berörda europeiska länder – och ett Peace Council med övergripande ansvar som skall ledas av – självfallet! – president Trump.

Andra lätt bisarra tankar är att USA skall ”medla” mellan Ryssland och Nato i någon stor uppgörelse. Den allmänna uppfattningen är ju annars att USA är medlem av Nato.

Men punkter som dessa visar bara amatörismen i detta papper. Diplomatiska proffs i såväl Washington som Moskva skär säkert tänder i ilska över klantigheterna.

Men i grunden handlar det ju nu om att Trump efter att i Alaska ha gett upp försöken att få Putin att acceptera en vapenvila nu övergått till att försöka att tvinga Zelensky att acceptera en uppgörelse på i huvudsak ryska villkor. Jakten på fredspriset förefaller att vara den enda princip som gäller.

Till saken hör inte bara att ordinarie utrikes- och säkerhetspolitiska mekanismer i Washington helt har hållits utanför hanteringen, utan dessutom att europeiska allierade fick del av det hela genom att läsa tidningarna.

Chocken över innehållet blandades runt om i Europa alldeles säkert med ilska över hela hanteringen. Det handlar dock om frågor av avgörande betydelse för Europas säkerhet.

Den fortsatta hanteringen av spektaklet är osäkert. I dag har ukrainska, amerikanska och europeiska representanter suttit i Genève och gått igenom punkterna – dock ville inte USA ha med några europeiska representanter när man talade med Ukraina. Man kan bara hoppas att det europeiska agerandet varit tydligt och robust inte minst för att ge Ukraina stöd.

Tiden för smicker måste definitivt vara över.

Och i morgon är det extra EU-toppmöte i Luanda i Angola i anslutning till det toppmöte mellan EU och Afrika som äger rum där.

Från Moskva har hitintills bara sagts att pappret kan utgöra en bra grund, vilket är ett annat sätt att säga att de är inställda på att förhandla om dess olika formuleringar. Att Kremls grundläggande krav förefaller tillgodosedda innebär ju inte att man inte kommer att pressa på för att få igenom alla sina krav.

Också därför tror jag att sannolikheten för att detta leder till något snabbt avslut är mycket begränsad.

Att förutse hur fortsättningen blir är dock inte enkelt. Kommer Trump att ta hänsyn till ukrainska och europeiska invändningar? Kommer Putin i sedvanlig ordning försöka att gapa över lite för mycket?

För Putin är det tydligen mycket viktigt att få kontrollen över resterande delen av regionen Donetsk, och i de 28 punkterna får han det, även om området skall vara demilitariserat.

Det betyder dock föga – hans polis och säkerhetsstyrkor kommer att ta över och den absoluta huvudsidan av de kring 1,5 miljoner människor som bor i området kommer om det mot förmodan skulle bli på detta sätt säkert att välja att fly.

Jag skulle tro att president Zelenskyjs marginaler för att acceptera detta krav knappt är befintliga, och jag hoppas att han i Genève får europeiskt stöd. Det enda rimliga är ju en vapenvila längs den existerande frontlinjen. Så brukar det vara.

På mötet med Trilateral Commission i Wien blev det av lätt insedds skäl mycket diskussion om detta. Nato:s generalsekreterare Mark Rutte skulle komma och tala, men han fick ställa in, och jag fick rycka in i stället med ett budskap som nog var rätt ordentligt annorlunda.

Och den brutala slutsatsen är ju trefaldig: USA:s intresse för substansen i den transatlantiska relationen är synnerligen lågt, och USA är dessutom såväl oförutsebart som opålitligt i sitt agerande. Europeiska regeringen har svårt att uttrycka detta offentligt, men få skulle sannolikt invända.

Men till detta kommer det alldeles säkert att finnas anledning att återkomma.

Den saudiska kronprinsen MBS besök i Washington kom ju lite att överskuggas över milt sagt märkliga kommentarer som Trump hade om mordet på Jamal Khashoggi 2018 men värt och viktigt att notera är att den saudiska positionen förblev att någon normalisering med Israel inte är aktuell förrän man ser konkreta framsteg mot en palestinsk stat.

Och sådana är ju inte lätta att se.

Annars var ju detta veckan när världen gick vidare utan USA.

Man var inte närvarande vid klimatmötet COP30 i Belém i Brasilien, vars resultat kanske inte imponerande, och heller inte på G20- toppmötet i Johannesburg i Sydafrika. Och det säger sig självt att samarbeten som dessa blir lite haltande när USA helt ställer sig vid sidan av.

I Ostasien må noteras att några kommentarer av nytillträdda japanske premiärministern Takaichi lett till en minikris med Kina. Hon noterade att ett kinesiskt hot mot Taiwan på ett eller annat sätt skulle dra in också Japan och påverka landets säkerhet, vilket är en slutsats svår att undvika, men detta har ju föranlett en kaskad av kinesiska reaktioner.

Jag hör t ex att det finns mycket bra hotellerbjudandet i Japan just nu eftersom de kinesiska myndigheterna som en del i påtryckningarna avrått från resor till Japan.

Nu nalkas en ny vecka, som säkert kommer att domineras av det fortsatta spelet kring de märkliga 28 punkterna.

För mig blir det en vecka mest i Stockholm, men på fredag bär det av till Helsingfors för lite möten där och på söndag eftermiddag sätter jag mig på ett flygplan med destination Mexico City.

STOCKHOLM: Några dagar i Kalifornien, där jag spenderat huvuddelen av den gångna veckan, är att leva med diskussioner som alla på ett eller annat sätt handlar om AI-utvecklingen och dess allt tydligare konsekvenser.

De amerikanska börserna är tydligt osäkra på när de gigantiska investeringar som nu sker i datacentra för AI kommer att börja att betala sig, och det spekuleras i möjligheten av att de långt uppdrivna värdena snabbt kan börja att falla med alla de konsekvenser det kan få. Det påminns hur det gick med den s k dot.com-boomen för ett kvartssekel sedan.

Men samtidigt är det ju tydligt att det handlar om en långt mer genomgripande förändring än vad som då var fallet. AI börjar redan påtagligt påverka arbetsmarknad och näringsliv, och de som talar om att vi kan komma att stå inför en snabb utveckling av produktivitet i ekonomin har tveklöst en del starka argument på sin sida.

Och sedan kommer alla andra aspekter av utvecklingen.

Jag satt i en diskussion om huruvida den nation som först utvecklar det som kallas AGI – en allmän överlägsen intelligens – kommer att kunna skaffa sig ett så dramatiskt övertag att den kan lägga världen för sina fötter. Ett team hade tagit fram scenarier för hur det skulle kunna ske, och ett annat team hade mobiliserat olika argument varför detta var mindre sannolikt.

Det blev en minst sagt spännande diskussion med många aspekter där alla förtjänade djupare diskussion. Till slut blev det dock så att teamet som sade att det skulle bli svårt för den första AGI-nationen att tillräckligt snabbt etablera total global dominans fick det största stödet.

Men hela diskussionen var talande för hur upptagen man i USA nu är av kapplöpningen om AI med Kina och de konsekvenser denna kan få.

Man ligger före – men hur långt, och hur länge? Och finns det några möjligheter att på ett eller annat sätt bromsa den kinesiska utvecklingen? Fungerar exportkontrollerna av de mest avancerade av chipsen från NVIDIA – eller leder de bara till att Kina satsar ännu mer på att bygga eget?

Under några dygn med olika diskussioner som alla på ett eller annat sätt kom att handla om AI tror jag inte Europa nämndes en enda gång. Världen har reducerats till USA och Kina.

Slående var också hur AI nu konkret påverkar företag och företagsstrukturer. Arbetsuppgifter förändras eller försvinner snabbare än man hade förutsett. Företag som startat med bara AI skapar plötsligt nya situationer. På Fox News lyssnade jag på en diskussion om hur arbetsmarknaden för nyutexaminerade snabbt håller på att förändras av utvecklingen.

Men bekymmer finns förvisso.

Börsutvecklingen är en, även om det långsiktigt kan betyda mindre. Frågan om det kommer att finnas tillräckligt med el för att försörja de kraftslukande AI- centra en annan, och också här noteras bekymmersamt om hur Kina mycket snabbt bygger ut sin elproduktion.

Det finns mycket att tänka på.

Annars handlar den amerikanska politiken mest om den s k Epstein-affären. I en politisk kultur där konspirationsteorier lätt får fäste föds nu frågan med ständigt nya vinklingar och informationer. En brittisk prins har fällts, liksom en brittisk ambassadör, och i USA kommer det nog att bli åtskilliga innan detta gått till ända – och det förefaller inte omedelbart förestående.

President Trump verkar dock nu ha insett att han hade problem i valen förra veckan, och att det delvis handlar om inflationen. Snabbt förkunnade han att han ju sänker tullarna på vissa matvaror och att detta kommer att göra allting bättre.

Men i detta ligger ju ett tydligt erkännande av att hans tullar faktiskt har drivit upp priser. Fortsättning kommer att följa – jag undrar hur länge beslutet om 107% tull på importerad italiensk pasta kommer att stå sig.

Mitt i detta laddar han upp för någonting mot Venezuela. Och någonting måste det väl nu rimligen bli, även om jag tror han kommer att undvika alltfler dramatiska steg som t ex amerikanska trupper på marken i landet.

Med att bekämpa narkotikasmuggling har detta föga att göra. Det sker med polisiära instrument – knappast med hangarfartyg. Och nyckeln ligger ju dessutom i den långt besvärligare uppgiften att begränsa efterfrågan. Så länge den finns kommer smugglingen att finna sina vägar.

De närmaste dagarna kommer Trump att ta emot den saudiske kronprinsen MBS för ett besök som inte kommer att sakna intresse.

Trump vill få in Saudiarabien i det s k Abrahams-avtalet med ett diplomatiskt erkännande av Israel, men Saudiarabien har hitintills sagt att det saknar aktualitet så länge inte Israel tar konkreta steg mot att acceptera en palestinsk stat.

Och här bromsar ju Netanyahu med all sin kraft. I FN i New York skall det nu röstas om en tämligen vagt formulerad resolution i säkerhetsrådet för att stödja vapenvila och vidare steg om Gaza, men de formuleringar som finns där kommer nog knappast att räcka för MBS.

Trump kommer dock att trycka på. Nu sägs det att Saudiarabien inte heller kommer att få köpa några F35- flygplan om de inte erkänner Israel, men inte heller detta hot tror jag kommer att räcka.

Diskussion blir intressant inte minst mot bakgrunden av att det ju går ganska trögt med de olika stegen mot en stabilisering av Gaza.

Någon typ av vapenvila fungerar, men så mycket mer är det inte. Det sägs att Indonesien erbjudit några tusen soldater till den nödvändiga stabiliseringsstyrkan, samtidigt som Israel med stor tydlighet säga att inga turkiska soldater kan accepteras.

Det återstår mycket innan vi kommer att se denna styrka förverkligad – liksom den demilitarisering av Hamas som då också skall ske.

I Kiev har anti-korruptionsmyndigheterna nu rullat upp en rätt präktig skandal kring några av de statliga energimyndigheterna. Det är självfallet illa, men det visar ju att dessa faktiskt fungerar, och vågar ta sig an också känsliga fall, efter det att de under sommaren var utsatta för ett försök att få sin makt och sina möjligheter begränsade.

Det misslyckades ju efter starka offentliga protester, och det som nu avslöjats visar att de ju verkar ha den kraft som krävs. Vi får se hur fortsättningen i denna fråga kommer att bli – hitintills har såväl energi- som justitieministern fått gå.

Samtidigt fortsätter det eländiga kriget.

Fronten står och stampar, men Ryssland trappar upp sina drönar- och robotattacker inte minst för att slå ut Ukrainas kraft- och värmeförsörjning inför vintern, och samtidigt blir de ukrainska attackerna mot Rysslands infrastruktur för olja allt effektivare.

Mot slutet av veckan skall COP30 i Brasilien ta slut och redovisa vad man möjligen kommit överens om, men förseningar tillhör närmast rutin med dessa gigantiska möten. Förväntningarna är relativt lågt ställda.

Till helgen är det också toppmöte med G20-länderna i Johannesburg, men det ser ut att bli en tämligen avlövad tillställning. Trump har förkunnat inte bara att han inte kommer utan att inte en enda person kommer från USA, vilket ju får ses som rätt anmärkningsvärt.

Putin håller sig klokt nog hemma, men att Ryssland representeras enbart av en tämligen okänd biträdande chef för presidentadministrationen är märkligt och har lett till spekulationer om vad som möjligen hänt med den annars flitige resenären Lavrov.

Klarhet i den frågan kommer väl i sinom tid. Men Lavrov har slutit sin pakt med Den Onde, och den kommer han nog inte efter känt föredöme ur så lätt.

För min del blir det nu en vecka huvudsakligen i Stockholm – men mot slutet och nästa helg bär det av till Wien för olika diskussioner där.

STOCKHOLM: Just återkommen från en helg med norra Europas största studentfest i Lund – den s k GA-balen – är det i sedvanlig ordning dags att försöka blicka framåt på den kommande veckan.

Men den föregående hade ju sitt intresse också.

Att den muslimske socialisten Zohran Mamdani valdes till borgmästare i solitt demokratiska New York var förvisso intressant, men än intressantare var nog de samtidiga guvernörsvalen i New Jersey och Virginia där mer moderata demokrater vann mycket övertygande segrar.

Donald Trump stod förvisso inte på valsedeln, men det förefaller som om fortsatta ökande kostnader av alla de slag varit en viktig bidragande faktor till valresultaten. Just att få bort inflationen och få priser under kontroll var ju ett av de mest klara budskapen när Trump vann presidentvalet.

Än har genomslaget för alla hans tullar i inhemska priser inte blivit dramatiskt, men det är tydligt att de gör det svårare att reducera inflationen ytterligare, och för detta betalar republikanerna nu ett tydligt politiskt pris. I opinionsmätningarna säger 52% att ekonomin blivit sämre under Trump – bara 30% att den blivit bättre.

Om detta kommer att få mer långsiktiga effekter på den amerikanska politiska scenen återstod att se. Jag kommer att tillbringa huvuddelen av den kommande veckan i USA och kan kanske återkomma därefter.

Det som nu avvaktas inte utan spänning är hur Högsta Domstolen kommer att ställa sig till legaliteter i huvuddelen av Trumps olika tullhöjningar. Han har ju vridit om obskyra gamla paragrafer för att komma undan författningens bestämmelser att saker som dessa skall besluta av kongressen, och hur Högsta Domstolen kommer att bedöma den saken blir betydelsefullt.

Det som också avvaktas är att man försenat skall producera de olika policy-dokument med den nationella säkerhetsstrategin i centrum som en ny administration alltid producerar för att försöka förklara och sätta in sin politik i ett större sammanhang.

Man kan visserligen ifrågasätta hur viktiga dessa dokument är i en administration där presidentens nycker förefaller styra åtskilligt. Under den senaste tiden har vi ju sett hur hans missuppfattningar lett till beslut som kan leda till en internationell våg av kärnvapenprov liksom till att han efter att ha sett ett TV-program hotat med militärt ingripande i Nigeria för att skydda kristna utsatta för attacker.

Ingenting av detta har med strategi att göra – bara med nyckfullhet.

I morgon inleds – med total amerikansk frånvaro – den stora klimatkonferensen COP30 i Belem. Tio år efter överenskommelsen i Paris blir det en viktig anhalt i de globala ansträngningarna att begränsa den globala uppvärmingen.

Åtskilligt har faktiskt åstadkommits sedan dess.

Då växte de globala utsläppen med ca 2% om året, och den siffran har sedan dess reducerats till ca 0,3% vilket fortfarande är för mycket men dock en betydande förändring. Då var världen på väg mot en uppvärmning kring fyra grader kring kommande sekelskiftet, men nu ligger de prognoserna på lite mer än hälften av det. Fortfarande farligt högt, men samtidigt uppenbart att de koordinerade internationella insatserna fungerar.

Stämningsläget kring frågan är väl något mindre undergångsdomimerad än vad som var fallet for några år sedan, men även om USA mäler sig ut fortsätter världen i övrigt. Inte minst de starka kinesiska insatserna har effekt. Förhoppningsvis kommer Belem att innebära nya steg av de dominerande delar av världen som inser att vi måste successivt lämna den av fossil energi dominerade världen.

På den europeiska scenen fortsätter samtalen för att få också Belgien med på det arrangemang som med stöd av de frusna ryska tillgångarna skulle möjliggöra ett långsiktigt lån till Ukraina på €140 miljarder vilket skulle säkra finansieringen av landets försvar och insatser för ett antal år sedan.

De legala utmaningarna kring detta skall inte underskattas, och de belgiska frågetecknen om framtida möjliga problem tas på allvar, men alternativen är inte speciellt attraktiva.

Att ta direkt ur medlemsstaternas budgetar skulle säkert vara svårt för länder som Frankrike och Italien med mycket pressade statsfinansiella situationer, och ett gemensamt lån leder ju ofrånkomligen till att kostnader för detta lån måste belasta kommande år.

Ett avgörande måste nog komma senast vid EU-toppmötet i december. Det handlar om den kanske enstaka viktigaste frågan som ligger på EU-dagordningen just nu.

Under veckan noterades hur ett privat kinesiskt företag släppte en ny AI-modell Kimi K2 med prestanda som till betydligt lägre kostnad överträffade vad de stora amerikanska drakarna nu erbjuder. Och samtidigt sade Nividia-chefen Jensen att Kina höll på att gå om USA vad gäller AI-utvecklingen, även om han senare fick marginellt justera det uttalandet.

Men tveklöst är att den amerikanska överlägsenheten inte framstår som alls så massiv som för bara några år sedan. Betydelsen av det kan knappast överskattas.

Veckan som gick präglades i alla fall till någon del för min del av att min nya bok ”Vad Händer Nu?” kom ut, med olika intervjuer i såväl TV som olika ledande tryckta media. Det är alldeles uppenbart att det finns ett betydande intresse av försök till sammanhängande omvärldsanalys – och jag hoppas att min bok kan bidra till detta.

För min del inleder jag den kommande veckan i London med några möten där i morgon och tisdag förmiddag innan jag fortsätter till USA och Santa Monica för styrelsemöte med RAND där.

Men nästa helg kommer jag i alla fall hem igen.

Det var fel av kulturminister Amanda Lind att delta under prisutdelningen av Svenska Pens Tucholskypris.

Sven Fornling har lämnat sjukhuset i Halle, Tyskland, och mår efter omständigheterna bra.

Anställda vid Göteborgs spårvägar har fuskat med arbetstider och använt tjänstefordon privat utan lov.

DN har tidigare rapporterat om bedragare som med hjälp av kändisar och löften om Bitcoin-rikedomar lurar svenskar.

Den säkrade EM-platsen gör att det klirrar till i Svenska fotbollförbundets kassa.

Allt fler flygbolag – inklusive SAS – väljer att skära ned på sin trafik till Hongkong.

SVT:s populära relationsserie ”Bonusfamiljen” återvänder med en fjärde säsong, skriver Expressen.

Efter Djurgårdssupportrarnas planstormning för att fira guldet på Östgötaporten har polisen upprättat en anmälan om…

Det är extremt ovanligt att en 16-åring döms till rättspsykiatrisk vård i Sverige.

Någon har kastat in ett flaskliknande föremål genom fönstret på en skola i Helsingborg

En man sprang i från tre kriminalvårdare under sin permission i Sigtuna.

Det är fortfarande inte säkert för fältgeotekniker och geologer att undersöka det stora skredområdet utanför Kungälv.

16-åringen lurade sin vän Peter Plax till en badsjö efter att de ätit pizza tillsammans – där mördade han honom med en…

Det har blivit allt vanligare att socialtjänsten hyr bostäder som sedan hyrs ut till bostadslösa i andrahand. –

En 15-årig flicka rapporteras ha omkommit då en bro över floden Tarn i sydvästra Frankrike kollapsat.