TABIANO CASTELLO: Ett kort stopp i Italiens värme skadar sällan, men dessvärre blir det tämligen kort.

Förra veckans generaldebatt med FN:s generalförsamling bjöd kanske inte på några avgörande överraskningar.

Ett anförande jag skulle rekommendera till läsning är det som inledde debatten och hölls av FN:s generalsekreterare António Gueterres, och som jag hade en länk till på mitt engelska Twitter-konto.

Det var en brutalt öppen redovisning av den mycket besvärliga globala situation vi har med en kombination av växande geopolitiska spänningar och växande gemensamma globala utmaningar.

Och det är därmed en situation där FN och dess insatser behövs allt mer – samtidigt som FN får det allt svårare att verka.

Generalsekreterarens frustration är sannerligen inte svår att förstå.

Mitt under FN-veckan genomförde Azerbaijan en snabb militär operation för att mer bestämt skaffa sig kontroll över den av armenier kontrollerade enklaven Nagorno-Karabakh. Och de kvarvarande armenska strukturerna i enklaven kapitulerade efter bara något dygn.

Hur detta kommer att sluta återstår att se. Faran är att detta leder till, omedelbart eller gradvis, en gott av etnisk resning av enklaven i linje med en tragisk praxis i denna konflikt och denna region.

Redan förbereder man sig i lilla Armenien att ta emot kanske tiotusentals flyktingar.

Om detta skapar förutsättningar för en bredare fredsuppgörelse i regionen återstår att se. Det handlar om nödvändigheten av en samtidig normalisering mellan Armenien och Azerbajdzjan och mellan Armenien och Turkiet.,

Men omedelbart handlar det om att hantera de humanitära konsekvenserna av det korta nya kriget i Kaukasus.

I mer närbelägna Kosovo har situationen i dag tagit en dramatisk vändning genom att beväpnade sannolikt serbiska grupper attackerade kosovoalbansk polis och då dödade en av dem.

Redan tidigare var situationen spänd. Det diplomatiska genombrottet i E.U.-processen mellan Serbien och Kosovo i april har följts av en tilltagande konfrontation kring hur vad som då sattes på papper skall genomföras.

Från Pristina är orden hårda mot Belgrad, samtidigt som både Bryssel och Washington är tilltagande frustrerade med att regeringen i Kosovo inte vill genomföra det man varit överens om.

Mest i fokus är att forma en sammanslutning för vissa frågor av de serbiskt dominerade kommunerna i Kosovo. Det förslaget har funnits med i varje fredsplanen för Kosovo under det senaste kvarts seklet, men ännu inte genomförts, och stöter på militant motstånd i delar av Kosovo.

Och nu kommer allt att gå allt värre i baklås. Belgrad kommer knappast att erkänna Kosovo förrän frågan lösts, och Pristina kommer att sätta fötterna i backen än mer.

Någon enkel lösning finns helt enkelt inte.

Och till saken hör att detta ju dessutom bromsar varje försök till EU-process för dessa bägge länder.

Till lite samma kategori som dessa konflikter i Kaukasus och på Balkan hör det som nu utspelas mellan Canada och Indien, även om det också har andra dimensioner.

Inför det kanadensiska parlamentet sade premiärminister Trudeau att det finns trovärdiga uppgifter om att Indien bar ansvaret för ett mord på en Silk-aktivist i Canada för ett tag sedan.

Det handlade om en man som varit aktiv i kampanjen för att skapa ett självständigt s k Khalistan i dagens Indien.

Trudeaus ord ledde närmast till en explosion i Delhi där känsligheten i frågan är mycket stor. Ömsesidigt utvisades diplomater och ömsesidigt gick media upp i mycket höga tonlägen.

Av de ca 30 miljoner sikher som finns i världen bor ca 800.000 i Canada, vilket innebär att de faktiskt är en större andel av befolkningen där än vad de är i Indien.

I allt väsentligt är sikher väl integrerade i dagens Indien, men det finns samtidigt militanta grupper som driver frågan om någon typ av självständighet, och toleransen i Indien för individer eller grupper med den agendan är obefintlig.

Att döma av media hade flera andra länder tillgång till samma information som Trudeau, men valde efter reaktionen från Delhi och på grund av vikten av relationen till Indien att ligga lägre.

Realpolitiken i högsätet. En viss bitterhet i Ottawa är nog svårt att undvika.

Om Indien verkligen gjort detta är det självklart mycket allvarligt. Ryssland har tidigare ägnat sig åt politiska mord utomlands av denna typ, Israel har förvisso gjort det och tydligen också i flera fall Iran.

Men det är viktigt att detta inte tolereras.

Det inträffade illustrerar de problem som ibland uppkommer när man i ett land har en grupp från ett annat land med mycket starka och aktivistiska synpunkter på politiken i sitt ursprungsland.

I kriget i öster kan väl noteras ta attacker som Ukraina inte utan framgång riktat mot ryska militära installationer på Krim.

Attacken med två kryssningsrobotar på den ryska Svarta Havs-flottans högkvarter i Sevastopol var spektakulär och fångades ju också på video av åtskilliga. Putin måste ha varit rasande.

Möjligen har detta också sin betydelse när det gäller ansträngningarna att nu faktiskt trots ryska hot kunna skeppa ut vete och annat från de ukrainska hamnarna.

Hitintills har tre fartyg lyckats med detta. Vi får se hur fortsättningen kommer att bli.

Och på frontlinjerna fortsätter de ukrainska styrkorna av allt att döma att göra framsteg, men utan att det ännu går att tala om något genombrott.

Att man på rysk sida nu satt in de mest kvalificerade trupper man har ur två luftlandsättningsdivisioner för att möta de ukrainska förbanden där de gör framsteg i söder visar dock att man är bekymrad.

Och det finns det ju anledning att notera.

STOCKHOLM: I går kom jag tillbaka från några dagar i Seoul i Sydkorea. Det var årliga World Knowledge Forum där som attraherade mig, och det har dessutom alltid sitt värde att under några dygn se på världen från en annan utsiktspunkt.

Men själva mötet var som alltid intressant, och med sin optimism om vetenskap och teknologi en hälsosam kontrast mot de mer pessimistiska bilder av det mesta som ju annars dominerar dessa dagar.

Jag deltog i spännande sessioner om kommersialisering av kvantdatorer, om olika nya möjligheter i mer jordnära omloppsbanor i rymden och självfallet om det ständigt närvarande ämnet AI. Och till Seoul hade kommit ledande internationella auktoritet på dessa och andra områden.

Sydkorea är en nation med ambitioner, och det kommer mycket tydligt ur dess historia mellan Kina och Japan, och i mer modern tid självfallet det förödande kriget efter det nordkoreanska anfallet i början av 1950-talet.

När detta var över – även om det sedan 1953 bara är ett vapenstillestånd, ingen formell fred – var Sydkorea ett förstört land fattigare än t ex Sudan i Afrika. Men den resa man gjort sedan dess har varit fantastisk, med i dag en levnadsstandard över många europeiska länder, och en av de mest framgångsrika industrinationerna i världen.

Och det samtidigt som norr om den s k demilitariserade zonen alldeles i närheten av Seoul den nordkoreanska diktaturer härskar över ett av världens fattigaste länder. Kapitalism kontra socialism skulle man kunna säga.

På många områden ligger landet långt framme. Mobiltelefoni och halvledare är starka områden, men under de allra senaste åren har man också trätt fram som stark exportör av krigsmateriel.

Vår svenska haubits Archer är imponerande, men Norge, Finland och Estland i vår omedelbara närhet har i stället valt den koreanska K9, och landet har nu tecknat kontrakt på åtskilliga hundra moderna stridsvagnar till inte minst Polen.

Och det bör också noteras att Korea nu exporterar också kärnkraft med bl a ett stort och tydligen väl fungerande projekt i Abu Dhabi.

Mitt besök i Seoul sammanföll med att den nordkoreanska diktatorn Kim Jong-un tog sitt stora tåg och åkte till den rätt problemfyllda nya ryska rymdbasen i östliga Sibirien för ett möte med Vladimir Putin.

Nordkorea sattes en gång upp av Stalin, men under senare decennier har relationen inte varit särskilt stark. För ett Ryssland som ville öppna sig mot världen var relationen med Sydkorea betydligt viktigare.

Men nu är allt annorlunda.

Nordkorea är under hårda FN-sanktioner på grund av inte minst sitt kärnvapenprogram, och efter att ha börjat sitt krig mot Ukraina är också Ryssland föremål för sanktioner från de flesta av världens utvecklade ekonomier.

Och Putin har satt Ryssland i en situation där dess vänner är få. I den senaste omröstningen i FN:s generalförsamling fick man bara stöd av Belarus, Eritrea, Nicaragua, Syrien, Mali och Nordkorea. Så mycket eländigare kan det strängt tagit inte bli.

Mötets syfte var med all säkerhet att försöka förmå Nordkorea att leverera artilleriammunition ur de stora förråd som den övermilitariserade diktaturen håller sig med, men den stora frågan är vad Putin tvingats att leverera i utbyte.

Sannolikt krävde Kim Jong-un teknik för sina kärnvapen-, robot- och ubåtsprogram, och om man bortser från frågan att detta i samtliga fall skulle vara brott mot FN-sanktioner som faktiskt också Ryssland tidigare varit med att besluta om är detta någonting som leder till oro inte minst i Seoul.

Det nordkoreanska kärnvapenprogrammet går framåt. Trumps försök till diplomati i frågan slutade med ett magplask, och Biden-administrationen har knappast varit särdeles aktiv i frågan.

Att detta leder till att oron ökar i Seoul är knappast förvånande. Washington har försökt att dämpa detta genom att inleda vissa samtal om gemensam planering också i kärnvapenfrågor, och för några veckor sedan gjorde en amerikansk kärnvapenbärande ubåt ett hamnbesök i Sydkorea.

I sak betyder det ingenting, men politiskt hade det sin betydelse.

Men ser man på den allmänna opinionen i Sydkorea vill nu 70% att landet skaffar sig kärnvapen. Sannolikheten för att man kommer att göra det är nog låg, men det gäller bara så länge man har ett förtroende för den amerikanska säkerhetsgarantin.

Till bilden i nordöstra Asien hör självklart också det närmande som skett under den koreanska presidenten Yoon Suk Yeol till Japan, delvis med aktiv medhjälp av USA.

Det är inte okontroversiellt i alla delar av koreansk opinion, men ses som säkerhetspolitiskt viktigt även om man inte vill att det skall ges en alltför tydlig udd riktad mot Kina. Förbindelsen med Peking förblir viktig, såväl ekonomiskt som politiskt för att så långt det går isolera Pyongyang.

Nu har president Yoon gett sig iväg till New York där han nu kommer att delta i inledningen av FN: s generalförsamlings 78:e möte och där man kommer att lyssna med uppmärksamhet på hur han lägger orden om mötet mellan Vladimir Putin och Kim Jong-un.

Till New York kommer självklart också president Biden, men det är lite ovanligt att han är den ende statschef från någon av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkehetsråd som är på plats.

Den som kommer i är är dock president Zelensky, som dessutom fortsätter till Washington för möten i Vita Huset och kongressen.

Det är ett FN som kämpar med att finna sin roll i ett allt mer besvärligt globalt läge som träffas i New York, och det skall bli spännande att höra vad som sägs.

I grunden är det ju Rysslands krig och dess inverkan i en rad avseenden som förlamar världsorganisationen, men till det skall läggas rader av problem som genom detta blir svårare att hantera.

FN kämpar med en fredsmission i Sudan som är ifrågasatt av de som strider i dess inbördeskrig, en fredsmission i Mali som just nu tvingas att lämna landet och en humanitär mission i Afghanistan som förvisso är viktig men som har en allt svårare situation.

Och till detta kommer självfallet att situationen när det gäller de globala utvecklingsmålen är bekymmersam i ett läge när den globala tillväxten dämpas och tendenserna till en fragmentering av den globala ekonomin blir allt tydligare.

Efterdyningarna av pandemin är också tydliga. Det finns en bitterhet i många utvecklingsländer när man säger att de rika länderna egoistiskt lade beslag på alla vaccin de kunde komma åt och lät dem komma sist i kön, och även om den bilden inte är alldeles korrekt är bitterheten där.

Förhandlingarna om en ny global överenskommelser om att bekämpa pandemier rör sig framåt i snigelfart, och vi får se om det speciella möte som skall hållas i frågan i New York i veckan innebär någon förändring i det avseendet.

I veckan som gick – jag följde det från Seoul – höll Ursula von det Leyen sitt årliga linjetal i Europaparlamentet i Strasbourg, och det var ett i allt väsentligt bra tal.

Hon var så tydlig hon kunde vara i detta läge när det gällde för EU att öppna sina dörrar för Ukraina, talade om vikten av åtgärder för den europeiska ekonomins konkurrenskraft men undvik att ge några besked om sina egna möjliga ambitioner inför en ny mandatperiod efter EP-valen i juni nästa år.

Möjligen kan sägas att hon gav efter lite för mycket för protektionistiskt tryck från Paris när hon drar igång en prövning av om kinesiska elbilar inte är för billiga på grund av olika subsidier och ty följande skall beläggas med till utöver de 10% som redan gäller.

Faktum är att Kina både teknologiskt och vad gäller produktion nu tagit ledningen vad gäller elbilar, och även om exporten till EU ännu är begränsad kommer den säkert att växa snabbt.

Och snabbare detta upp övergången till elbilar är detta ju i grunden någonting positivt.

Nu stundar en ny vecka. Jag är några dagar i Madrid – det skall bli spännande att höra om det går att bilda en ny regering eller om ett nytt val är den enda möjligheten – men sedan i allt väsentligt hemma.

Och det finns det ingen anledning att klaga över.

WARSZAWA: Så är jag då på väg hem efter ytterligare ett besök i Kiev – jag tror det var mitt sjätte besök under dessa krigets två år.

Det tar sin lilla tid. Nattåg tur och retur från en av två möjliga stationer i östliga eller sydöstliga Polen – ca tre timmar med bil från Warszawa – med passkontroll som stundtals kan ta sin tid på bägge sidor.

Denna gång var det för den årliga stora s k YES-konferens som jag besökt under åtskilliga år och numera dessutom tillhör ledningen för.

Fram till 2013 ägde den rum i den ryske tsarens gamla sommarpalats vid Jalta på Krim men sedan dess har den av uppenbara skäl varit i Kiev, och förra året och i år i lite förändrat format på grund av de krav på inte minst säkerhet som kriget stället.

Men vår natt i Kiev blev lugn.

Efter det att vi lämnade mitt i natten i går kom det dock ett omfattande ryskt anfall med s k självmordsdrönare som också riktades mot den ukrainska huvudstaden. I huvudsak sköts de ned, men även nedskjutna robotar orsakar skador och kan kräva offer.

Det blev intensiva diskussioner med det mesta av politisk – men delvis också militär – ledning som Ukraina har och de olika deltagare som bjudits in från olika europeiska länder och USA.

Beslutsamheten hos den ukrainska ledningen är tydlig, men samtidigt är det ofrånkomligt att en viss krigströtthet börjar att märkas i samhället.

Åtskilliga tusentals soldater måste nyrekryterats varje månad för att längs fronten ersätta såväl de som fallit som de som återvänder efter en längre tjänstgöring där. Påfrestningen är påfallande.

När vi hade motsvarande konferens för ett år sedan kom den att sammanfalla med den plötsligt mycket lyckosamma ukrainska offensiv som snabbt återerövrade det stora området kring Kharkov. Efter denna fanns det högt uppskruvade förväntningar på ytterligare snabba och stora framsteg.

Kherson-området väster om Dnjepr kom att återerövras, men det som hände sedan dess var att de ryska ockupationstrupperna åtminstone tillfälligt till stor del gav upp offensiva ambitioner och började att bygga ut de försvarslinjer som sedan dess blivit allt mer omfattande och djupa.

Och det är mot dessa som den ukrainska motoffensiven sedan början av juni stångats. Man har gjort framsteg, men knappast i den omfattningen som inte minst allmän opinion nog hade förväntar sig. Det är framförallt den enorma ryska användningen av minor som avsevärt dragit ner takten i offensiven.

Därvid är det. Någon enkel lösning på hur man snabbt skall bryta sig igenom dessa linjer finns i alla fall inte ännu. Det är ett mödosamt arbete där förlusterna dessvärre är relativt höga.

Ser man på frontbilden nu fortsätter Ukraina arbetet att flytta fram positioner mot söder, medan de ryska styrkorna förutom defensiven i söder förefaller att fortsatt försöka skaffa sig kontroll över större delarna av regionerna Donetsk och Luhansk. Någon större framgång har de senare dock knappast.

Samtidigt intensifieras det redan intensiva drönarkriget. Initiativet har tydligt legat på ukrainsk sida, men ryssarna lär sig snabbt och har nu längs fronten tagit fram egna nya system som inte är enkla att handskas med.

Ukraina har nu dessutom skaffat sig en förmåga med drönare med påtagligt lång räckvidd, och betydligt mycket mer av detta kommer vi att se under de närmaste månaderna.

Inriktningen av de ukrainska attacker som vi redan sett förefaller att vara att slå mot ryska industrier som tillverkar nyckelprodukter för den ryska krigföringen. Samtidigt finns det farhågor för att ryssarna bygger upp för nya vågor av attacker mot inte minst den ukrainska elförsörjningen under den kommande vintern.

Få talade om möjligheter för något snabbt slut på kriget. Från rysk sida finns det inga tecken på att man gett upp sina mål, och på ukrainsk sida finns ingen vilja att diskutera några territoriella kompromisser med angriparen.

I Kiev talar man ogärna om ett långt krig – man skulle gärna se att man kunde bringa det till ett snabbt avgörande- men i sak är det trots detta vad man nu allt tydligare riktar in sig på. Jag hörde hur det ventilerades olika tankar om hur saker och ting i konflikten kunde utvecklas under 2024.

Då var vi också inne på frågan om hur stödet i USA och Europa kommer att utvecklas.

I EU kommer under de närmaste månaderna frågan om en möjlig start för medlemskapsförhandlingar med Ukraina att stå i centrum. Redan när Ursula von der Leyen på onsdag har sitt årliga politiska programtal i Europaparlamentet kommer vi med all sannolikhet att få höra åtskilligt om detta.

Och samtidigt förhandlas ju om det stora stödpaket på 50 miljarder euro för de närmaste fyra åren som kommissionen föreslagit. Det är förvisso mycket pengar, men ser man på det stöd som getts och utlovats från EU förra året och detta är det faktiskt inte mer än ca 0,23% av vår samlade BNP.

Redovisningar som görs visar att stödet från Europa nu är större än stödet från USA, även om USA dominerar just med det militära stödet, och det är viktigt att det fortsätter så.

Mer osäker är bilden i USA där det republikanska partiet med Trump i solklar ledning när det gäller att bli partiets presidentkandidat vädrar allt mer isolationistiska tankar.

Dock är det viktigt att notera att stödet i den allmänna opinionen för fortsatt stark hjälp till Ukraina fortfarande ligger kring ca 70%.

Inte minst för EU kan detta komma att bli en krävande situation.

Skulle ett USA under Trump börja svaja, samtidigt som Putin med sin aggression sitter kvar i Kreml, kommer EU att ställas inför sin svåraste prövning hitintills. Då kommer Ukrainas framtid, och därmed Europas stabilitet, i mycket hög grad att vila på EU:s axlar.

Också lite av detta tillhörde det som diskuterades i Kiev.

I Delhi har nu G20- länderna avslutat sitt toppmöte, och faktiskt lyckades man att ena sig kring en kommuniké. Jag tillhör dem som tycker att den innebar ett viktigt fall framåt när det gäller konflikten.

I Bali för ett år sedan enades man om en kommuniké genom att i denna referera huvuddelen av G20-ländernas starka fördömande av Ryssland, men samtidigt i kommunikén notera att andra G20-länder haft en annan inställning.

Denna gång enades man om en text som innebar ett fall framåt genom att tydligt tala om vikten av respekt för alla staters territoriella integritet. Detta är ju något av kärnan i konflikten, och jag skulle tro att Ryssland tvingades att acceptera denna sedan alla andra, och inte minst Kina, varit tydliga på denna punkt.

Nu får vi se vilka konsekvenser detta kan komma att få. Om väst föreslog en resolution i FN:s säkerhetsråd med precis denna text kan det bli svårt för Kina att inte röra sig i denna riktning, och det skulle få isolera Ryssland på ett viktigt sätt.

I veckan kommer inte bara riksdagen i Stockholm att samlas igen med sedvanlig regeringsförklaring, utan dessutom kommer vi, som jag redan noterat, att få höra Ursula von der Leyens ”EU-regeringsförklaring” i Strasbourg.

Till den och dess olika markeringar kommer jag säkert att ha anledning att återkomma. Valet till Europaparlamentet i juni nästa år närmar sig, och några avgörande nya stora initiativ innan dess kommer kanske inte att finnas tid med innan dess.

De stora besluten om den gröna omställningen är i huvudsak redan fattade. Den digitala omställningen får sitt stöd. Men sedan handlar det ju mycket om den dramatiskt förändrade geopolitiska situationen och EU:s dramatiskt ökade roll och ansvar i denna.

Själv styr jag efter en dag hemma i veckan iväg till Seoul i Sydkorea för att under några dygn blicka på världen med ett nordostasiatiskt perspektiv.

Med det nya samtalsklimatet mellan Seoul, Tokyo och Washington, liksom även där frågorna om kriget och Kinas politik, finns det åtskilligt av intresse i den delen av världen.

STOCKHOLM: Ja, nu är sommaren över och det mesta börjar att dra igång igen.

Och det gäller också den internationella diplomatin.

I morgon infinner sig Turkiets president Erdogan hos Vladimir Putin i Sochi vid Svarta Havet i ett försök från turkisk sida att åter få igång en överenskommelse om export av livsmedel från hamnarna i Svarta Havet.

Det är sex veckor sedan Ryssland abrupt lämnade det arrangemang som faktiskt fanns, och sedan dess har försök från FN och andra inte lett till någonting. Turkiets utrikesminister Fidan var i Moskva i dagarna, men det skall nog ses som en förberedelse till mötet i Sochi.

Intressant är att av det vete som kunde skeppas från Ukrainas hamnar under överenskommelsen gick 57% till fattigare länder, men den enskilt största importören var faktiskt Kina.

Sedan Ryssland lämnade avtalet har det i huvudsak varit stopp, och det samtidigt som ju Ryssland riktat direkta angrepp mot hamnanläggningarna för veteexport såväl vid Svarta Havet som i de mindre hamnarna längs Donau.

Och detta drabbar inte bara de länder som tidigare fick leveranser, utan driver ju dessutom upp priserna för alla andra beroende av import av livsmedel.

Nu har Turkiet ambitionen att försöka få till stånd ett nytt avtal, och det återser att se om det kommer att gå. Ett sådant skulle kräva att Ryssland backade ner, men skulle sannolikt också kräva vissa medgivanden från ukrainsk sida som inte är alldeles enkla.

Turkiet har dock i den grundläggande frågan varit mycket tydliga i sitt stöd till Ukraina, såväl verbalt inte minst när det gäller Krim som när det gäller konkreta militära leveranser.

Och därmed lyssnar man i Kiev på Turkiet på ett sätt man annars kanske inte skulle ha gjort.

Men något omedelbart genombrott är nog knappast sannolikt. Möjligen en öppning för fortsatta samtal. Försöket år dock väl värt att göra.

Den turkiska diplomatin har dock också åtskilligt annat på agendan i dessa dagar.

När utrikesminister Fidan nu är i Teheran handlar det säkert åtskilligt om situationen i Syrien, men också om den på nytt spända situationen i södra Kaukasus kring Nagorno Karabach och de olika andra enklaverna i regionen.

I den senare regionen försöker nu också EU med diplomatiska ansträngningar att se om knutarna kan lösas upp. Situationen vad gäller livsmedel i Nagorno Karabach börjar bli besvärlig när vägen till Armenien stängts.

Men en lösning av den omedelbara humanitära situationen kan nog inte alldeles frikopplas från försöken till en mer grundläggande överenskommelse mellan Armenien och Azerbajdzjan – liksom f ö mellan Armenien och Turkiet.

Och en sådan har nog kommit lite närmare också p g à Rysslands avtagande politiska inflytande i regionen.

Vad gäller konfliktsituationer i övrigt kan ju noteras att situationen i Niger fortsätter att vara låst.

Just nu försöker juntan att få den franske ambassadören, liksom f ö de franska trupperna, ut ur landet, men eftersom dessa vägrar att erkänna juntan vägrar de också att lyssna på vad denna säger.

Hur detta kommer att fortsätta att utvecklas återstår att se.

För den mer globala diplomatin under veckan är det självklart det stora G20-toppmötet i New Delhi i veckan som står i centrum.

Upptakten till detta har dominerat åtskilligt i Indien under detta år, och all uppmärksamhet kring mötet skulle ju dessutom glida in i premiärminister Modis kampanj inför det viktiga parlamentsvalen nästa år.

Men det har inte varit lätt. Jag skrev tidigare i år, i samband med besök i Delhi, om hur man misslyckats att få ihop kommunikéer eftersom främst Ryssland men även Kina vägrade, främst men inte enbart på grund av kriget mot Ukraina.

Och det har inte blivit bättre sedan dess. Snarare verkar positionerna att ha hårdnat.

Att Vladimir Putin inte kommer till Delhi är nog snarast en lättnad med tanke på de olika spänningar detta skapat på själva mötet. Men när det nu sägs att inte heller Kinas Xi Jinping kommer att infinna sig ter det sig lite mer bekymmersamt.

Det gäller inte minst som det finns ju en viss konkurrens mellan Delhi och Peking om att kunna uppträda som indirekt företrädare för den s k globala södern.

För Modi hade det tveklöst varit ytterligare en fjäder i hatten att sitta ordförande för ett möte med även Xi Jinping runt bordet.

Relationerna mellan Kina och Indien är förvisso inte de bästa i synnerhet efter gränsstriderna uppe i Himalaya 2020 och 2021, men den kinesiske ledaren har hitintills aldrig uteblivit från ett G20-toppmöte och dessa har också från kinesiskt perspektiv setts som mycket viktiga.

Så det komnes med all säkerhet att diskuteras åtskilligt om bakgrunden till detta.

Tycker man i Peking att allt fler av länderna i G20 har blivit mer kritiska till delar av landets politik, och att man därmed inte får samma utrymme för din politik som tidigare? Det är i alla fall en tolkning som ligger nära till hands.

Till de som sagt sig hoppas att Xi Jinping trots allt kommer hör president Biden, och bakgrunden är ju att trots åtskilliga motsättningar är Kina en relevant global aktör som behövs när de avgörande globala frågorna skall diskuteras.

Den amerikanske handelsministern Raimondo var ju i Peking i dagarna för att diskutera de delarna av relationen också mot bakgrund av tilltagande kinesisk kritik mot olika amerikanska teknologisanktioner.

Vilken effekt dessa kommer att få långsiktigt återstår att se, men den diskussionen har fått ny fart när Huawei nu lanserar en ny smartphone med prestanda man inte trodde att de kunde klara av efter det att USA för några år sedan stoppade leveranserna av avancerade komponenter till företaget.

USA ligger på dessa områden tydligt före, men tydligt är att Kina satsar stort, och tydligt är att man trots sanktioner inte är utan framgång.

För egen del blir det en vecka först och främst i Stockholm, men därefter blir det åter ett besök i Kiev.

Det var inte länge sedan jag var där, och sedan dess har vi ju haft president Zelenskiy på besök, men det är alltid ett betydande värde att kunna diskutera med personer på plats.

ALPBACH: Nu bär det iväg mot Stockholm efter två dygn av olika diskussioner här i de österrikiska alperna – med milt sagt omväxlande väder. Det började med högsommar – och slog om till bitter höst.

Diskussionerna här i den vackra byn har traditioner tillbaka till månaderna efter det andra världskrigets slut, och har alltid haft ett europeiskt fokus.

Under senare år har strävan varit att samla främst unga människor från olika länder, och i år fanns närmare 700 sådana utspridda i alpdalen för mängder av diskussioner och seminarier.

Min uppgift var att tala om den viktiga uppgift EU står inför när det gäller att säkra freden i östra Europa. Att vinna kriget är den omedelbara uppgiften, men att trygga freden därefter självfallet utomordentligt centralt.

Och då handlar det om processen fram mot medlemskap i EU för främst Ukraina och Moldavien.

Det var ju vad vi diskuterade med president Zelenskyy under hans besök i Stockholm, och den diskussionen kommer att bli allt mer intensiv i de olika EU-huvudstäderna under de närmaste veckorna och månaderna.

Jag har ju tidigare sagt och skrivit att det borde vara möjligt att avsluta förhandlingarna om medlemskap under mandatperioden för den EU-kommission som tillträder förhoppningsvis nästa höst efter valen till Europaparlamentet i början av juni.

Men för det krävs politisk vilja och att i den inkluderas att röja upp lite i den snårskog av processen som dessa utvidgningsförhandlingar kommit att bli under senare år.

De har gjorts så komplicerade att man nästan misstänker att avsikten var att de knappt kunde röra sig framåt över huvud taget.

Och det krävs också att man lägger åt sidan olika vidlyftiga tankar om avgörande institutionella förändringar i EU-samarbetet som villkor för en utvidgning.

Jag misstänker att vi kommer att få höra en del tankar som strävar i den riktningen från t ex Paris, men det kommer att vara ett stickspår, om än ett som riskerar att fördröja.

Problemen är förvisso många. Ett av dem är ju hur de olika balkanska ländernas ambitioner skall hanteras.

Här i Österrike är man mycket bestämd på att de måste med på vagnen. Men är de verkligen redo? Eller skall vi säga att vi av politiska skäl skall ta med dem i alla fall?

Processen med dialog mellan Belgrad och Pristina, som såg lovande ut för bara några månader sedan, riskerar att haverera främst p g a att man i Pristina inte vill gå vidare med vad som överenskommits. Och det vore illa för bägge ländernas EU-möjligheter.

Sedan tillkommer självfallet problem som kan ligga i olika EU-länders politiska processer.

Här i Österrike stundar parlamentsval nästa år, och högernationalistiska FPÖ med tydligt ryskvänliga tendenser och allmän motvilja mot EU toppar i opinionsmätningarna. Och presidentvalet i Frankrike 2027 spökar i åtskilliga diskussioner. Ungern är ett problem redan som det i dag är.

Men det handlar om en historisk nödvändighet för EU.

Antingen sträcker vi ut den stabilitet som ett medlemskap innebär mot Öst, eller som kommer den instabilitet som annars obönhörligen blir följden att krypa allt längre mot Väst.

Någon ställde frågan vad vi skall göra om Trump stiger in i Vita Huset efter det amerikanska presidentvalet i november nästa år.

Då får vi förvisso ett påtagligt besvärligt läge, men enda möjliga svaret på det är enligt min mening att då fördubbla de europeiska ansträngningarna att stå på egna ben också i det fortsatta stödet till Ukraina.

Det blir då mer krävande – men samtidigt ännu viktigare.

Veckan som var dominerades ju annars mycket av ny dramatik i Ryssland när flygplanet med Prigozhin och ledningen i övrigt för Wagner-gruppen exploderade i luften.

Sådant händer inte av sig självt, och visar att nu har öppet våld kommit in i kampen mellan olika grupperingar och viljor i Ryssland. Jag skulle tro att vi kommer att se mer av detta framöver.

Spänningarna i landet förefaller att vara i tilltagande, men att göra prognos på vad detta kommer att leda till är inte görligt. Vi har under denna sommar sett den ena överraskande utvecklingen efter den andra, och det kommer att fortsätta.

Inte minst i media spekuleras flitigt i hur det går eller inte går med den ukrainska motoffensiven. Några stora genombrott har inte skett, men jag tycker att tecknen på de ukrainska styrkorna gradvis äter sig fram mot och genom vissa av de ryska försvarslinjerna blir allt fler.

Än återstår åtskilliga veckor innan vädret åter försämrar förutsättningarna för större operationer.

På det vidare globala planet resulterade mötet med de s k BRICS-länderna i Sydafrika att Kina fick sina vilja igenom och gruppen utökades med bl à Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Nästa toppmöte skall hållas i Kazan i Ryssland där ju Putin inte – i alla fall som det ser ut nu – riskerar att arresteras.

Särskilt betydelsefull i substans är gruppens samarbete och uttalanden knappast, men det saknar inte intresse att se hur länder som Saudiarabien och Emirates diversifierar sina internationella förankringar. Förtjusningen i Washington, med stor betydelse för dessa länders säkerhet, är nog mycket måttlig.

Långt betydelsefullare i sak blir då G20-toppmötet i New Delhi om lite mindre än två veckor. Och därefter kommer ju mot slutet av månaden alla möten i samband med FN:s generalförsamling i New YORK.

Annars fortsätter mycket att handla om relationen mellan USA och Kina. Nya amerikanska restriktioner för investeringar i kinesiska teknologiföretag samtidigt som handelsminister Raimondo sänds till Peking för att säga att dörren till samarbete är öppen.

Balansgången är inte alldeles enkel.

Själv återvänder jag nu till Stockholm efter att ha varit utlokaliserad till Adriatiska Havet – dock med korta utflykter till Kiev och Harpsund – sedan början av juni.

Sakta smyger sig hösten på igen.

Det var fel av kulturminister Amanda Lind att delta under prisutdelningen av Svenska Pens Tucholskypris.

Sven Fornling har lämnat sjukhuset i Halle, Tyskland, och mår efter omständigheterna bra.

Anställda vid Göteborgs spårvägar har fuskat med arbetstider och använt tjänstefordon privat utan lov.

DN har tidigare rapporterat om bedragare som med hjälp av kändisar och löften om Bitcoin-rikedomar lurar svenskar.

Den säkrade EM-platsen gör att det klirrar till i Svenska fotbollförbundets kassa.

Allt fler flygbolag – inklusive SAS – väljer att skära ned på sin trafik till Hongkong.

SVT:s populära relationsserie ”Bonusfamiljen” återvänder med en fjärde säsong, skriver Expressen.

Efter Djurgårdssupportrarnas planstormning för att fira guldet på Östgötaporten har polisen upprättat en anmälan om…

Det är extremt ovanligt att en 16-åring döms till rättspsykiatrisk vård i Sverige.

Någon har kastat in ett flaskliknande föremål genom fönstret på en skola i Helsingborg

En man sprang i från tre kriminalvårdare under sin permission i Sigtuna.

Det är fortfarande inte säkert för fältgeotekniker och geologer att undersöka det stora skredområdet utanför Kungälv.

16-åringen lurade sin vän Peter Plax till en badsjö efter att de ätit pizza tillsammans – där mördade han honom med en…

Det har blivit allt vanligare att socialtjänsten hyr bostäder som sedan hyrs ut till bostadslösa i andrahand. –