NEW DELHI: Luften är ohälsosam denna dag, varnas det, och förvisso har den gråa luften sänkts dig rejält över den indiska huvudstaden denna dag. Annars hade jag hoppats att gårdagens rejäla regnskurar skulle ha rensat upp det hela i någon utsträckning.

Om någon timma bär det emellertid hem igen för mig. Numera finns det ju direkta flyg mellan Stockholm och New Delhi, vilket underlättar kontakterna.

Raisina-konferensen detta år hade växt ytterligare, och blandningen av diplomatisk dialog på hög nivå och ungdomlig närvaro inte bara från Indien utan från betydande delar av världen är nog tämligen unik vad gäller arrangemang som dessa.

Ett tiotal utrikesministrar var här och angelägna att tala – Estland, Lettland och Danmark från vårt omedelbara grannskap – och viktiga var de olika bilaterala samtal som inkluderade inte minst Indiens, Rysslands, Irans och EU:s utrikesministrar.

EU:s Joseph Borell kom hit och höll sitt första större tal som Hög Representant här i går i samband med att konferensen avslutades. Och förutom olika bilaterala möten – inte minst med Irans utrikesministrar Zarif – passade han på att nystarta relationen mellan EU och Indien med sikte på en ny ”vägkarta” för denna vid ett toppmöte i mars.

Det var en viktig signal.

Annars var det värt att notera en viss verbal duell mellan de olika begrepp som finns vads gäller samarbete i regionen.

Från först Australiens och sedermera USA:s sida talar man ju nu om ”Indo-Pacific”, medan Rysslands Lavrov gjorde klart att han ogillade begreppet och föredrog att tala om antingen klassiska ”Asia-Pacific” eller ”Eurasia”.

Indien försökte hålla viss distans till diskussionen, och Joseph Borell gjorde klart att han var mindre upphetsad i ärendet och använde bägge begreppen parallellt i sitt anförande.

Men bakom ligger självfallet viktiga politiska skillnader.

Med ett mer maritimt synsätt blir det en struktur som kan uppfattas som syftande till att balansera ett ringa in Kina. Vissa förnekar energiskt den avsikten, medan andra inte gör någon större hemlighet av sina strävanden.

Men talar man om Eurasien blir det landmassan som står i fokus på ett helt annars sätt, och såväl Ryssland som Kina blir viktiga komponenter på ett helt annat sätt.

Begreppen speglar olika geografiska fokus, som i sin tur speglar olika politiska strävanden. Och diskussionen i sig visar hur viktigt denna breda region håller på att bli i den globala politiken.

Att aktuella frågeställningar seglade förbi i diskussionerna var ofrånkomligt.

Från indisk horisont oroas man tydligt av den upptrappade konfrontationen mellan USA och Indien. Man har en naturlig strävan efter goda relationer med bägge länderna. Ett samarbete om hamnen Chabar i Iran har betydelse i de indiska strategiska kalkylerna även om det leder till missnöje i USA.

Irans utrikesminister Zarif hade påtagligt stöd av den indiska publiken när han på konferensen starkt både kritiserade och ironiserade över den amerikanska politiken.

I sak var det intressant att notera dels att han inte såg vågen av protester i Iran under den senaste veckan som onaturlig eftersom man ”ljugit” för dem inledningsvis om nedskjutningen av PS752, och dels hur han förefaller att ha givit upp när det gäller tilltro till EU som självständig utrikespolitisk kraft.

Och det var förvisso besvärande när amerikanska tidningar rapporterade att London, Berlin och Paris hade gått med på att trycka på knappen för mekanismen för klagomål i det nukleära avtalet med Iran efter det att USA hotat att lägga 25% tull på EU:s bilexport till USA om så inte skedde.

En expert beskrev detta som ett ”maffialiknande” uppträdande – men tydligen fungerade det. Och risken är då att vi kommer att få se mer av detta. Besvikelsen på sina håll över EU:s svaghet är tydlig.

Ett besök som detta ger ju också anledning att lite följa den aldrig komplicerade inrikespolitiken i detta gigantiska land.

Och den är mer komplicerad än vanligt. Ekonomin har saktat in, de politiska spänningarna har ökat och regeringen Modi måste nog se till att komma upp på fastare mark inte minst genom den budget som kommer inom de närmaste veckorna.

Det som bygger upp är inte minst spänningar bakom anklagelserna att regeringen Modi driver en hindunationalistisk agenda som på sikt kan äventyra relationerna med inte minst landets betydande muslimska minoritet.

Den spänningen är inte ny, men samhällets påtagligt sekulära karaktär under de senaste sju decennierna har gjort att den kunnat hanteras hyggligt. Svänger politiken i mer hindunationalistisk riktning reser sig bekymmersamma frågetecken för framtiden.

Utanför Indien har världen gått vidare dessa dagar.

Men till de frågorna får jag återkomma.

Nu lyfter jag strax mot Stockholm.

VILNIUS: Det blev direkt från flygplatsen efter det att jag landade här i går eftermiddag till serien av ceremonier för att minnas vad som hände för för 29 år sedan och för att hedra de 13 som miste livet för de sovjetiska kulorna och stridsvagnarna.

Först militärt imponerande vid TV-tornet. Sedan mer barnkörer vid radiohuset. Och som kröning de stora talen vid eldarna utanför parlamentet Saeiman.

Det var vid eldarna som man höll sig varm sig varm under de nätter man vid barrikaderna värnade det parlament som uttryckte det litauiska folkets vilja.

Och här träffade jag också – vid sidan av hela den litauiska statsledningen – den f d presidenten och frihetshjälten Vytautas Landsbergis. Vi utbytte en del minnen från de dramatiska åren, och han tackade mycket för det stöd som Sverige gav under en skör och farlig tid.

I dag på morgonen bad mig några journalister reflektera över utvecklingen i vårt gemensamma område sedan dess.

Jag tror inte det fanns någon under de dramatiska nätterna i Vilnius – och i Riga och Tallinn, där den sovjetiska makten planerade samma sak – som vågade föreställa sig att dessa tre sovjetiska republiker inom loppet av ett par decennier skulle bli medlemmar av både EU och Nato, och att på dess territorier skulle finnas i alla fall symboliskt viktiga Nato-trupper som uttryckt för den grundläggande solidaritet som garanterar deras självständighet.

Det är en historisk framgångssaga av dignitet.

Men samtidigt är det ett faktum att Ryssland ännu inte sorterat ut om man vill vara en rysk nation eller ett ryskt imperium som också sträcker sig ut över det man definierar som sin vidare ”ryska värld”.

Man kan säga att det egentligen är en fortsättning på den konflikt som i detta hänseende rasade mellan Michael Gorbatjov och Boris Yeltsin och som kom till konkret uttryck de dramatiska dagarna.

Då var det Gorbatjov som tolererade eller passivt stödde det militära försöket att vrida utvecklingen tillbaka i de baltiska länderna, och Boris Yeltsin som högljutt kritiserade och aktivt motsatte sig detta.

Var Vladimir Putin fanns i den motsättningen då vet vi nog inte riktigt. Han kom ju senare att bli en del av cirkeln runt den liberale borgmästaren Sobchak i St Petersburg, och det var därifrån Jeltsin hämtade honom till Moskva.

Resten är, som det brukar heta, historia.

Och mycket av den handlar i dagens situation snarare om Ukraina.

Litauen kommer f ö i sommar att stå värd för den stora internationella konferensen om stöd till Ukrainas reformeransträngingar. Det blev en del samtal också om detta under mitt besök här.

Mitt ärende här i dag är att ha sammanträde med styrelsen för den svensk-litauiska fond som sattes upp som Sveriges gåva till landet med anledning av att det gått 100 år sedan deras självständighet.

Det är vårt andra sammanträde, och vi är fortfarande i en inledande fas, men i går fick jag i alla fall besked om den litauiska regeringens nära förestående beslut om ekonomiskt tillskott till fonden.

Men i eftermiddag bär det vidare härifrån.

Och via diverse mellanlandningar tar jag mig fram till New Delhi i Indien och den årliga stora Raisina-konferensen där.

STOCKHOLM: När jag skrev om tragedin med PS752 i går antydde jag försiktigt att jag inte trodde att strategin att bara förneka på det sätt som t ex Moskva gjort om MH17 inte skulle komma att fungera, men att Iran relativt omedelbart kom med ett erkännande, ett försök till förklaring och en ursäkt var dock överraskande.

Så vitt jag förstår kom det en rapport om vad som faktiskt hade inträffat till den iranska ledningen på fredag förmiddag. Omedelbart sammankallade man ett möte med det nationella säkerhetsråd som under den s k Högste Ledaren tar fram landets utrikes- och säkerhetspolitik, och det var uppenbarligen i dess diskussioner som man kom fram till öppenhet som den enda möjliga strategin.

Mitt antagande är att president Rouhani och utrikesminister Zarif drev denna linje, men om det skedde mot motstånd från revolutionsgardet IRGC, som har ansvaret för det aktuella luftvärnsrobotförbandet, vet vi självfallet inte även om det är ett rimligt antagande.

Att det var ett mycket spänt läge den aktuella natten är ingen överraskning, och i denna del finns det paralleller mellan det spända läge och den allmänna nervositet som 1988 ledde till den amerikanska nedskjutningen av Iran Air 655. Det är ingen ursäkt i något av fallen, men dessvärre något av en förklaring. Den amerikanska robotjagaren trodde att det iranska passagerarplanet var ett anfallande attackflygplan, och mannen vid robotbatteriet trodde att det eko han såg var en amerikansk kryssningsrobot.

Vad som följer nu i mer politiskt avseende återstår att se. Möjligen kan tragedin leda till en ömsesidig insikt om att denna spänning är farlig för regionen och världen i många olika avseenden, och möjligen kan den också öppna upp dialog på ett sätt som annars kanske inte skulle ha blivit fallet.

Men det blir efterspel också i andra avseenden.

Efter Iran Air 655 vägrade USA först att betala någon som helst ersättning till de anhöriga, eller erkänna något ansvar, vilket ledde till att Iran stämde USA inför Internationella Domstolen. Detta tvingade fram en förhandling som ledde dels till en formell amerikansk ursäkt och sedan till ca 60 miljoner dollar som betalades ut till de anhöriga.

Och alldeles säkert kommer man att studera vad som hände då mycket noggrant.

Att Iran och inom landet IRGC helt och fullt tagit på sig ansvaret är dock mitt i tragedin en bättre början på efterspelet än vad som var fallet den gången.

Än intressantare blir sannolikt efterspelet inom Iran självt.

Om IRGC fick ett starkare stöd efter det att USA dödade generalen Suleimani stärkte av allt att döma de mer hårdföra krafterna inom regimen – och de var ju redan i ett starkare läge p g a den allmänna konfrontationen – men det skulle inte förvåna om detta nu får den motsatta effekten.

Irans parlament har kallats in till ett extra sammanträde i morgon. Det kommer att hållas inom slutna dörrar, och det är nog ett tecken på att det kan komma att bli en tämligen stormig tillställning.

Och att det nu rapporteras om demonstrationer är inte förvånande. Det är många som har anhöriga som berörs direkt av tragedin.

Så vi står med all sannolikhet inför en spännande utveckling.

Denna dag skall dock också noteras at Taiwans sittande president Tas Ing-wen med bred marginal vann presidentvalet och nu får ytterligare en period. För ett halvår sedan eller så tydde allt på att hennes mer populistiska utmanare från KMT-partiet skulle vinna detta val.

Men nu är det av allt att döma Hong Kong-faktorn som svängt det hela. I valresultatet ligger ett massivt misstro mot Peking-politiken om ”ett land – två system”, och i detta ligger en tämligen betydande förändring i området.

Kortsiktigt händer sannolikt ingenting, men långsiktigt tvingas nog Peking att inse att dess förhoppning om en fredlig återförening inte längre är realistisk. Och vilka slutsatser det leder till kommer vi måhända att få erfara i sinom tid. President Xi Jinping har ju uttalat sig tämligen kategoriskt om återföreningens nödvändighet.

I morgon bär det för min del iväg till Vilnius i Litauen.

Omedelbart deltar jag där vid TV-tornet i ceremonierna till minne av de som förlorade livet när de försökte stoppa de sovjetiska stridsvagnarna i januari 1991.

Men huvudsyftet är möte på måndag förmiddag med styrelsen för samarbetsfonden mellan Sverige och Litauen, där jag för ögonblicket råkar att vara ordförande. Vi sattes ju upp för bara några månader sedan, så det kommer nog att ta ytterligare ett litet tag innan vi kommit igång ordentligt parallellt med motsvarande fonder för Lettland och Estland.

Och på måndag eftermiddag styr jag från Vilnius mot New Delhi i Indien där ca 2.000 personer samlas för varje år allt större Raisina Dialogue.

STOCKHOLM: Denna förmiddag hade vi stor telefonkonferens arrangerad av ECFR med ett 50-task deltagare från olika delar av Europa för att försöka att värdera situationen efter den senaste veckans dramatik i och mellan USA och Iran.

Men åtskilligt kom också att handla om tragedin med PS752.

Canada:s premiärminister Trudeau anser att de olika underrättelseuppgifter som tyder på att det ukrainska planet 752 blev nedskjutet efter sin start från Teheran är så pass säkra att han gick ut offentligt med detta.

Och därmed har vi all anledning att utgå från att så tragiskt nog blev fallet.

Dessvärre är det inte första gången någonting sådant händer.

Det koreanska planet KAL007 sköts 1983 ned av sovjetiskt jaktflyg i närheten av Sakhalin. Det iranska planet 695 sköts 1988 ner av en amerikansk luftvärnsrobot över Hormuz-sundet. Och malaysiska MH17 sköts ner av en rysk robot över östligaste Ukraina 2014.

I samtliga dessa fall handlade det på ett eller annat sätt om misstag, och i samtliga fall omkom hundratals personer i vart och ett av de tragiska fallen.

1983 nekade Moskva totalt till nedskjutningen, ordnade storstilade presskonferenser där allt förnekades, och det tog åtskilliga år innan man började att närma sig sanningen. Allmän förvirring i det sovjetiska luftförsvaret i regionerna hade lett till att man trodde att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsplan, och trots att han självt tvekande fick piloten i jaktplanet ordern att skjuta ner flygplanet.

1988 erkände USA relativt snabbt att det var ett civilt iranskt passagerarflygplan till Dubai man hade skjutit ner. Det rådde ett mycket spänt läge i området och den nervösa besättningen på den amerikanska robotjagaren fick närmast panik och trodde att man var under attack från luften.

USA erkände misstaget, men det hela fick i alla fall ett lite obehagligt efterspel när den ansvarige officern ett antal år senare fick medalj.

I fallet MH17, som ju sköts ner av en enhet från en rysk luftvärnsrobotbrigad, har Moskva fortsatt att förneka varje ansvar och engagerat sig i omfattande desinformation för att försöka dölja vad som faktiskt inträffade.

Det finns viktiga skillnader mellan dessa händelser och det som nu skett med PS752.

Den första är att medan det i de tidigare fallen inte fanns några medborgare från det land som på ett eller annat sätt hade ansvaret för nedskjutningen ombord på planen, är situation här påtagligt annorlunda.

En betydande del av de som omkommit har på ett eller annat sätt en anknytning till Iran. Och det innebär att det i Iran självt finns anhöriga och vänner som kommer att vilja ha svar om vad som hände.

Den andra skillnaden är att information om vad som hände inte kan hållas borta från landet. I Iran är tillgången på sociala media betydande. Total mörkläggning är inte möjlig. Det var annorlunda i Sovjetunionen 1983.

Från Irans UD har nu sagts att företrädare för de länder som har medborgare bland offren kommer att inbjudas att delta i undersökningen om vad som inträffade, och det är en viktig signal.

Avgörande är dock alldeles självklart hur detta kommer att ske i praktiken, och där finns det nog all anledning till oro. Om det aktuella robotbatteriet faller under revolutionsgardet IRGC:s ansvar, vilket kan vara fallet, finns det all anledning att utgå från att de kommer att försöka att sätta sig till motvärn.

Viktigt är nu att de aktuella länderna – Sverige bland dem, men Canada sannolikt i ledning – snabbt engagerar sig med Iran kring detta och tvingar fram klarhet om undersökningen.

Canada har problemet att man inte har diplomatiska förbindelser med Iran efter ett egenartat beslut av en tidigare regering, och tillverkaren Boeing torde dessutom vara blockerad vad gäller kontakter med Iran genom amerikanska sanktioner.

Sverige borde kunna spela en roll.

STOCKHOLM: Veckan som inletts fortsätter föga förvånande att domineras av efterspelet av dramat mellan USA och Iran.

Men från vår horisonter är det nu snarast Europa och EU och dess reaktion som är i fokus.

Den nya Höge Representanten Joseph Borell var snabb att etablera kontakt också med Iran och dess utrikesminister, och efter en diskussion i kommissionen i dess helhet blir det nu också ett extra möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel på fredag.

Jag kan förvisso ha fel, men jag tror inte något sådant extra möte anordnades under hela Morgherinis fem år på den posten. Åren dessförinnan – inte minst med Rysslands aggression mot Ukraina – var det dock åtskilliga sådana.

Men nu är det uppenbart att Borell vill visa att EU inte bara passivt sitter och inväntar eländet som kommer.

Däremot är det väl dessvärre så att handlingsutrymmet just nu är tämligen begränsat. Om det till äventyrs skulle finnas en öppning för någon typ av förhandling i Vita Huset är det nog för ögonblicket svårare att se en sådan i Teheran.

Dock skall noteras att det ytterligare steg vad gäller nukleära aktiviteter som Iran utannonserade i söndags var snäppet mindre långt gående än vad man nog allmänt hade räknat med.

Man avstod från att börja anrika till 20%, och man var uppenbart angelägen att stanna inom JCPOA-avtalets allmänna ram genom att ha hela IAEA:s inspektionsnärvaro oförändrad och därmed total transparens i det man gör.

Och jag har svårt att tolka det som annat än att man vill hållas fast vid i alla fall en möjlighet till diplomatisk öppning via EU och Europa.

Vad Borell avser att göra vet jag inte, men en möjlighet vore ju att han inbjöd JCPOA-avtalets länder till ett möte i Bryssel på utrikesministernivå.

USA har ju vägrat visum för Irans utrikesminister att komma till FN i New York, vilket rimmar illa med alla tänkbara principer, men någon typ av diplomatisk process måste ju i alla fall prövas.

Viktigt är i alla fall att EU höjer sin ambitionsnivå. Och det verkar som om den nya ledningen i Bryssel är inriktad på det.

I morgon blir det också intressant att se vad som sägs när Ursula von der Leyen styr stegen – tar tåget, skulle jag tro – till London för att träffa premiärminister Johnson och börja diskutera framtiden.

Hon skall också hålla ett anförande i London, vilket nog också kan ha sitt intresse.

MILANO: Det nya året började med ett brak när en drönare dödade chefen för det iranska revolutionsgardet IRGC när han landade på flygplatsen i Bagdad för att bl a träffa Iraks tjänstgörande premiärminister.

IRGC tillhör den iranska regimens själva kärna, med en bakgrund idet långa och plågsamma kriget mot Irak, men sedan dess både hårdför trupp för att kontrollera den inre situation som ansvarig för olika utrikes operationer främst i regionen.

Hezbollah i Libanon och framför allt dess operativa del för utrikes operationer är mer eller mindre en del av IRGC:s imperium, och har med olika milisförband spelat en viktig roll för regimen Assads överlevnad i Syrien. Också av IRGC rekryterade olika miliser från Iran självt har varit betydelsefulla i det avseendet.

Mindre känt är att IRGC var viktigt för att stoppa ISIS under dess omedelbara framfart sommaren och hösten 2014. Från kurdisk sida framhålls att utan dessa insatser fanns det en risk för att den kurdiska regionen KRG:s huvudstad Erbil hade fallit, och måhända var i detta kritiska läge också Bagdad i farozonen.

Bakgrunden till det är ganska enkel. ISIS dödar shiamuslimer varhelst man ser dem, och var för Iran ett dödligt hot som måste stoppas. Mobiliseringen av shiamuslimer i Irak var också viktig i ett läge där den irakiska armén närmast hade kollapsat.

Från USA:s sida ses IRGC som en farlig del av den iranska regim man ser som sin tydliga fiende. Och förvisso har IRGC i vissa skeden gjort sitt till för att med leveranser av stridsmedel och sprängämnen göra livet svårare för de amerikanska stridskrafterna i främst Irak.

Det vi nu ser är det senaste utslaget för den omorientering av amerikansk politik som skedde när man lämnade det nukleära avtalet med Iran och i stället slog in på en politik av ”maximalt tryck” med oklara målsättningar. Sedan dess har osäkerheten i regionen ökat påtagligt, den hårdföra linjens män i Iran stärkts, landet börjat att aktivera viss nukleär verksamhet igen och stabiliteten i Irak allvarligt hotas.

Jag minns hur jag i ett samtal med en central person i dess frågor i Washington för ett par år sedan gjorde det tämligen enkla påpekandet att en upptrappad konfrontation mellan USA och Iran med största sannolikhet skulle leda till starka spänningar och problem i och för Irak men möttes av förvåning över detta påstående.

Men nu är det där vi är.

Generalen Soleimani var förvisso inte populär överallt, och det finns en växande reaktion i delar av Irak mot en iransk hårdhänthet i olika frågor, men detta kommer nu i bakgrunden i jämförelse med en ilska över att USA anses missbruka sin roll i landet till ett krig som inte ligger i Iraks intresse.

I grunden är landets stabilitet beroende av en stabil region, och inte minst av en viss stabilitet i relationerna med det stora grannlandet Iran. Därför har den irakiska regeringen också varit aktiv i ansträngningarna att minska de farliga spänningar man sett byggas upp under det senaste året. Det har handlat om omsorgen om det egna landets säkerhet.

Att vi nu får en upptrappning mellan Iran och USA är ofrånkomlig.

Hur och när det kommer ett iranskt svar vet ingen, men man nå notera att de amerikanska stridskrafterna i Irak nu inställt all aktivitet mot ISIS och nu fokuserar enbart på att skydda sig själva. Och betydande förstärkningar har skickats till regionen i övrigt.

Iran utannonserade i går ytterligare ett steg när det gäller olika nukleära aktiviteter, vilket självklart inger bekymmer, men i motsats till vad en del rubriker anger har man inte lämnat det nukleära avtalet. Viktigt är att alla de internationella inspektörerna finns kvar och att man ligger kvar i sina olika principiella åtaganden.

Hur situationen i Irak kommer att utvecklas återstår att se, men blir mycket viktigt. Om landet blir ett slagfält mellan Iran och USA kommer det knappast att överleva, samtidigt som långsiktigt Iran sannolikt har de största förutsättningarna att förlora minst i en sådan konfrontation.

Om de amerikanska stridskrafterna kan vara kvar i landet återstår också att se. President Trump notar nu landet med sanktioner än kraftigare än dem mot Iran om deras möjligheter att stanna kvar i landet äventyras, vilket knappast är ett tecken på en förtroendefull och vänskaplig relation.

I en mer normal situation är det ingen tvekan om att en viss amerikansk militär närvaro i landet har betydelse för också den vidare stabiliteten. I en sådan är vi dock dessvärre inte just nu.

Alldeles bortsett från situationen i Irak och vart konfrontationen mellan USA och Iran leder – med en situation där inne vill krig, men ingen förefaller redo att bryta den onda cirkel som för dit – är det djupt oroande att ta del av olika informationer o, hur beslutsfattandet i denna viktiga fråga gått till i Washington.

Tydligt är att det inte längre finns några krafter som kan eller vill hålla emot när den enkelspåriga konfrontationens röster börjar höras i Vita Huset. Ingen tror att en handling som den vi nu sett hade kunnat ske med en stark försvarsminister som t ex Jim Mattis.

Men nu verkar allt vara möjligt och ingenting omöjligt.

Och det är det verkligt oroande i den dramatiska situation som inlett detta det tredje decenniet i det tjugoförsta århundradet.

A new story entry has been added:

[drupal=22]SD största parti i Novus opinionsundersökning november 2019[/drupal]

[quote]SD blev största parti i Novus opinionsundersökning där 3 994 slumpmässigt utvalda personer bland röstberättigade svenskar har deltagit via telefon, SMS och post november 2019
M 17,9 (-0,4)
L 3,5 (+0,1)
C 8,3 (+0,5)
KD 6,2 (-0,9)
S 23,7 (-2,3)
V 9,9 (+0,6)
MP 5,0 (+0,2)
SD 24,0 (+2,5)
Annat 1,5 (-0,3)
Osäkra 5,9[/quote]

TABIANO: För min del innebär helgerna en tid under Italiens värmande sol, också med lite utflykter till några av de kulturella och historiska juveler som denna europeiska halvö är så unikt rik på.

Landets politik i dessa dagar är dock en lite annan historia.

En stapplande koalition mellan det något mer vänsterinriktade PD och populistiska 5Stelle har möjligen gett kortsiktig stabilitet, men knappast så mycket mer än så. Av reformer värda namnet, vilket detta lands ekonomi desperat behöver, syns inte ett spår.

Och i slutet av januari är det regionalval här i Emilia-Romagna.

Denna rika och i grunden framgångsrika del av Italien har traditionellt dominerats av den politiska vänstern – en gång styrdes regionen faktiskt av kommunistpartiet PCI – men nu finns det en tydlig risk för att högerpopulistiska Lega under dess karismatiske ledare Matteo Salvini kommer att ta över.

I avvaktan på det valet händer ingenting alls i landets politik. Och beroende på dess utfall kan i stort sett allting hända.

Och det är förvisso brytningstid i politiken i åtskilliga europeiska länder.

Frankrike lamslås fortfarande av de stora strejkerna riktade mot president Macrons alldeles nödvändiga föreslå att reformera landets mångfasetterade pensionssystem. I viss utsträckning handlar de protesterna också om de gamla fackföreningarnas försök att ta tillbaka initiativet från det förflutna årets s k gula västar och deras protest.

Om Macron lyckas eller ej blir av mycket stor betydelse.

Och det skall noteras att de reformer han hitintills gjort börjat att ge positiva effekter på den franska ekonomin och dess konkurrenskraft.

Mycket återstår dock, men Macron verkar inte vara mannen som kastar in handduken i första taget.

I Storbritannien återstår att se hur Boris Johnson kommer att hantera det mandat han nu fått av väljarna. Utträde ur EU, ja, men vad händer sedan?

Det skall noteras att han fört kampanj med en retorik som lovar mycket av offentliga utgifter, och hur detta kan förenas med en EU-politik som ju försämrar förutsättningarna för landets ekonomiska utveckling framöver är inte alldeles lätt att se.

Uppgiften att forma en ny relation till EU i olika avseende kommer dock att bli den som dominerar det kommande året från brittisk horisont. Det kommer säkert att talas vitt och brett om alla möjliga andra handelsavtal, men det är ju detta handelsavtal som är det alldeles avgörande för framtiden.

Och kommer detta att klaras av inom ett år eller tvingas han fram mot sommaren att begära ett år till? Han säger det förra och många tror det senare.

Men med det starka valresultat han fick sitter han säkert under de kommande åren. Och med det elände som Labour försänkt sig självt i genom sin vänstersväng och oförmåga att formulera en tydlig EU-politik kan han t o m börja att tänka i termer av mer än en mandatperiod.

Den skotska frågan kommer att fortsätta att finnas, men sannolikt blir den akut först efter de skotska regionalvalen 2021.

Tyskland har tydligt kommit in i ett övergångsskede som handlar om vem och vilka som kommer att regera landet efter eran Angela Merkel. Och osäkerheten på den punkten är så betydande att det nog är sannolikt att eran Merkel kommer att förlängds till att omfatta i alla fall hela det kommande året.

Men därefter?

Just nu spekuleras det i en möjlig kommande koalitionsregering mellan CDU och det det framgångsrika Gröna partiet som ju utvecklats i påtagligt mer pragmatisk riktning.

Det finns t o m de som tar spekulationerna så långt att de säger att det kan bli en grön förbundskansler i Tyskland i den kommande perioden.

Socialdemokraterna SPD har efter sitt allra senaste skifte mer eller mindre uteslutit sig själva från seriösa spekulationer om de närmaste åren. Och det hänger fortfarande en viss osäkerhet om vem som CDU kommer att föra fram som sin kanslerkandidat i det valet.

I Österrike kommer de senaste årens tumult nu att resultera i vad som kallas en blåsvart koalition, d v s mellan breda borgerliga ÖVP och det Gröna partiet.

Och många blickar kommer att riktas mot Wien för att se hur man i de regeringsförhandlingar som kommer att avslutas strax efter årsskiftet har löst ut kontroversiella frågor som migrations- och klimatpolitiken där avståndet mellan partierna tidigare varit betydande.

Många kommer säkert i utvecklingen i Wien att se en föraning om vad som skulle kunna komma att inträffa också i Berlin längre fram.

I Bryssel börjar de nya personerna nu att få fotfäste, och man ser fram mot först ett kroatiskt och sedan ett tyskt ordförandeskap under det kommande året, med Balkan mycket i fokus för det första halvåret och Kina för det andra.

Utrikespolitiken kommer att tränga sig på.

Angela Merkel planerar att åka till Ankara tidigt på det nya året. Flyktingavtalet med Turkiet knakar i fogarna, spänningarna ökar i östra Medelhavet och Libyen ser ut att bli en än mer komplicera konfliktzon med EU mest på åskådarläktaren.

Österut har det dock kommit till en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina, och därtill ett avtal om ny rysk gastransit samtidigt som Gazprom mot alla odds gått med på att betala de miljardskadestånd de ådömts i olika skiljedomsförfarande.

Alltid något. Om USA:s beslut att i sista stund rikta sanktioner mot NordStream 2 påverkat den utvecklingen är dock en öppen fråga.

Nu lämnar det tjugoförsta århundradets andra decennium plats för dess tredje.

För min del har jag sammanfattat en del av vad som hänt under det decennium som gått i en artikel i Dagens Industri i dag för den som möjligen kan vara intresserad.

Det var fel av kulturminister Amanda Lind att delta under prisutdelningen av Svenska Pens Tucholskypris.

Sven Fornling har lämnat sjukhuset i Halle, Tyskland, och mår efter omständigheterna bra.

Anställda vid Göteborgs spårvägar har fuskat med arbetstider och använt tjänstefordon privat utan lov.

DN har tidigare rapporterat om bedragare som med hjälp av kändisar och löften om Bitcoin-rikedomar lurar svenskar.

Den säkrade EM-platsen gör att det klirrar till i Svenska fotbollförbundets kassa.

Allt fler flygbolag – inklusive SAS – väljer att skära ned på sin trafik till Hongkong.

SVT:s populära relationsserie ”Bonusfamiljen” återvänder med en fjärde säsong, skriver Expressen.

Efter Djurgårdssupportrarnas planstormning för att fira guldet på Östgötaporten har polisen upprättat en anmälan om…

Det är extremt ovanligt att en 16-åring döms till rättspsykiatrisk vård i Sverige.

Någon har kastat in ett flaskliknande föremål genom fönstret på en skola i Helsingborg

En man sprang i från tre kriminalvårdare under sin permission i Sigtuna.