WASHINGTON: En ny dag gryr i den amerikanska huvudstaden, och på morgon-TV kan man i sedvanlig ordning ta del av nya kriser och kontroverser.

Jag landade här tidigt i går, njöt av den vackra hösten, noterade att en och annan juldekoration redan hade kommit upp och hastade mellan olika möten.

Hos vännerna på Washington Post’s ledarredaktion, hos Vita Husets nationella säkerhetsråd om frågor av gemensamt intresse och hos vänner i den diplomatiska världen.

Samtalsämnen saknas det aldrig när man är här.

Sedan gäller det just nu att hålla igång samtalen så att de inte hinner komma fram till de plågsamma frågorna om vad som egentligen händer i Sverige när det gäller regeringsbildning.

På dem har jag nämligen inga rimliga svar.

I dag fortsätter diskussioner här i en grupp som samlats för att med olika perspektiv och erfarenheter bedöma olika aspekter av den globala utvecklingen. Vi började med middag i går kväll, och det blev en konversation som i betydande utsträckning fördes i moll.

Två observationer från olika samtal här kan vara värda att notera speciellt.

Den ena är att de digitala jättarna – Facebook främst av dem – hamnat i mycket påtaglig både finansiell och politisk motvind under de senaste veckorna. Börsen tvivlar på dem, och politiskt reser allt fler allt större frågor kring hur de hanterat den betydelsefulla position som det senaste decenniets utveckling gett dem.

Vad detta kommer att leda till återstår att se.

Deras förmåga att ”återskapa” sig själva genom innovation är betydande, men tveklöst är att de måste bli mer lyhörda för bredare sociala och politiska villkor än vad de tidigare har tenderat att vara. I den digitala tidsålder vi snabbt är på väg in i utgör de i allt högre grad samhällets avgörande infrastruktur i många avseenden.

Den andra är den snabbt förändrade inställningen till Kina.

När vicepresident Pence höll sitt anförande om Kina för ca sex veckor sedan – jag skrev om det då i samband med ett besök i New York – var det åtskilliga i Europa som ville se det som en ytterkantsposition i debatten.

Men så är det inte. Den hårda linjen mot Kina är nu allmänt omfattad, och även om åtskilliga reser frågetecken kring presidentens metoder och taktik, är det påfallande att stödet för stötriktningen i hans politik mot Kina är massivt.

Det innebär inte att det inte finns åtskilliga som hoppas att mötet mellan Donald Trump och Xi Jinping i Buenos Aires senare denna månad skall leda till någon typ av överenskommelse som förhindrar att handelskriget trappas upp ytterligare.

Mitt tips är fortfarande att det leder till någon typ av vapenvila i handelskriget påminnande om den mellan USA och EU i somras, men att den grundläggande motsättningen kvarstår och sannolikt t o m förstärks.

Och hur detta kommer att utvecklas är av uppenbar global betydelse, och jag kommer att ha anledning att återkomma till den frågan under de närmaste veckorna. Inte mist handlar det om hur Kina kommer att reagera och hur dess utveckling kommer att påverkas.

Också från Washingtons horisont tilldrar sig självfallet dramatiken kring Brexit ett visst intresse.

Premiärminister May har åstadkommit vad som är bästa möjliga avtal i värsta möjliga situation, men som det ser ut just nu kommer hon att få svårt att få en majoritet i underhuset med sig, och det spekuleras mycket om vad detta då kan leda till.

Viktigt är dock att ha klart för sig att det ju här bara handlar om hur Storbritannien lämnar EU och om villkoren för den ännu inte närmare tidsbestämda övergångsperiod då ett avtal om den nya relationen skall förhandlas fram.

På söndag träffas EU-ledarna för extra toppmöte, och det viktigaste dokumentär där är den deklaration om den framtida relationen som tydligen nu växt från sju till närmare 20 sidor, och där åtskilligt fortfarande förefaller att vara öppet.

Och det visar med all önskvärd tydlighet att förhandlingarna om det avtalet varesig kommer att bli enkel eller snabb. Fem år talas det inte sällan om.

Nu fortsätter min dag här, men i morgon hoppas jag vara hemma i Stockholm igen.

ABU DHABI: Jag tror att det vid det här laget är för nionde året som ett antal internationella såväl som regionala aktörer och bedömare när det gäller den bredare regionen av Mellersta Östern samlas här för några dygn av informella och öppna diskussioner.

Det har alltid funnits problem och utmaningar att diskutera, men när vi summerade i dag var det svårt att undvika slutsatsen att deras antal och komplexitet nog snarare ökat under åren.

Mycket har stått på agendan.

Vi har lyssnat på och diskuterat med FN-sändebuden i Libyen och Yemen, försökt dyka ner i den konflikt i Syrien som nu är inne i sitt åttonde år, hört FN-ambassadörer från ledande länder lägga ut texten, dykt ner i pessimismen om situationen mellan Israel och Palestina och cirklat runt alla olika utmaningar när det gäller relationen till Iran.

Men det finns också ämnen som behandlats mer försiktigt.

Några mer prominenta deltagare från Saudiarabien fanns inte med i år, de hade ställt in, och även om frågor ställdes om mordet på Khashoggi och vad detta kommer att innebära är det ett ämne man här helst undviker. Och samma sak gällde konflikten med Qatar, som detta år förbigicks helt.

Men mordet kommer att få konsekvenser. Uppenbart är att Vita Huset vill bevara sin strategiska relation till Riyadh, men ofrånkomligt är att även den kommer att påverkas.

Trump-administrationens fredsplan för Palestina har ännu inte sett dagens ljus, och nu är det väl sannolikt att nyval i Israel kommer att skjuta upp den ytterligare.

Dess tanke var nog att säkra israeliska intressen genom att få Saudiarabien att ge sitt godkännande till planen i utbyte mot en indirekt allians riktad mot Iran. Det förefaller forfarande vara tanken, men Riyadhs manöverutrymme har nog krympts ner en hel del också i detta avseende.

Relationerna till Iran dominerade min dag i Paris tidigare denna vecka, men här var perspektivet i den frågan av naturliga skäl något annorlunda.

Företrädare för administrationen i Washington lade ut texten om sina strävanden, men utan invändningar, framför allt från de närvarande europeiska rösterna, blev det inte.

Och också här i regionen noterar jag att man hoppas på att det längre fram skall komma till någon typ av nya förhandlingar. Men om det är realistiskt alls ligger det säkert en bra bit fram.

Förr eller senare måste dock, enligt min mening, frågan om någon typ av arkitektur för regional säkerhet komma upp på agendan. Kanske finns här ett ämne för en mer strategiskt inriktad europeisk politik i denna region – det amerikanska tänkandet kommer nog inte hellre längre fram att komma in i dessa banor.

Just nu handlar mycket om konkret krishantering.

Konferensen i Palermo försökte ge nytt stöd till ansträngningarna i Libyen, men bilden är långt ifrån ljus. Det talas fortfarande om val, men dessa skjuts framåt, de tekniska förutsättningarna finns fortfarande inte och åtskilliga i landets politiska och militära strukturer är nog rätt nöjda med dagens situation.

Vissa paralleller finns med Jemen. Här håller krigsekonomin på att föra landet in i världens allvarligaste humanitära katastrof, men samtidigt finns det de som med vapen gör stora förtjänster på denna ekonomi.

Efter två misslyckade försök i Genève och ett i Kuwait är förhoppningen nu att samtal i Sverige skall kunna leda fram till ett ramverk för ett övergångsarrangemang som kan leda till fred. Men risken är att förnyade strider kring hamnstaden Hudayda kommer att lägga nya hinder i vägen.

Men även om så inte sker är utmaningarna enorma. Risken för att allt faller ner i ett nytt Somalia eller Libyen är alls icke obetydlig.

I hela detta vidare område finns dessa öppna konflikter, men också sköra stater med sviktande legitimitet, liksom större och klassiska nationer med avgörande utmaningar framför sig. Iran och Egypten kan tjäna som exempel på den senare kategorin.

Och vad jag ständigt framhåller är att långsiktig diplomati måste försöka att reducera konflikter och spänningar mellan regionens stater för att nödvändig energi kan fokuseras på den nödvändigs inte omvandling av dem utan viljan långsiktig stabilitet inte kommer att vara möjlig.

Saudiarabien är ett gott exempel på detta. Den vision 2030 man djärvt lanserade visade vad som måste göras, men utrikespolitisk äventyrlighet och inre repression riskerar nu att skapa en situation där utvecklingen i detta avseende riskerar att i stället gå baklänges.

Och delvis samma sak kan självfallet sägas om Iran. Här finns risken för att hård konfrontation från omvärlden leder till hård konfrontation såväl med omvärlden som med ett samhälle som vill och behöver förändring.

Som vanligt har det varit intressanta dagar.

Och i natt bär det för min del vidare till Washington. Tidigt måndag morgon lokal tid beräknas jag landa där.

PARIS: Den avgörande nyheten dessa dagar – med all respekt för vårt inhemska spektakel – är utan tvekan överenskommelsen i går om de omedelbara villkor under vilka Storbritannien avser lämna EU den 29 mars nästa år.

Det handlar omedelbart om en avtalstext på 585 sidor som reglerar tiden i första hand fram till december 2020 och om en politisk deklaration på sex sidor om vissa riktlinjer för tiden efter det att den s k övergångsperioden avslutats.

Om dessa texter och vad de innebär kommer det att talas åtskilligt de närmaste dagarna,och i dag närmast i underhuset i London och i Europaparlamentet i Strasbourg.

Detaljens är många, men försöker man att se skogen snarare än mängden av träd, är innebörden att Storbritannien under denna inledande period lämnar alla EU:s institutioner men kvarstår i dess tullunion och därmed också i huvuddelen av de olika förpliktelser som samarbetet innebär.

Från ekonomisk utgångspunkt är detta en förstklassig övning i skadebegränsning som i detta avseende väl är ungefär så bra som det är möjligt att åstadkomma.

Från politisk utgångspunkt är det självfallet en lite mer besvärlig operation. Och då uttrycket jag mig försiktigt.

Den militanta oppositionen i det konservativa partiet i Storbritannien rasar och säger att detta innebär att landet blir en ”vassalstat” till EU och att man alls inte lämnar på det sätt de säger att man lovat.

Och i sak har de förvisso betydande poänger i detta.

Man förblir i tullunionen och man förblir till stora delar i EU:s regelverk, men man förlorar inflytandet över dessa, och någon när det gäller tullar självständig handelspolitik blir inte heller möjlig.

Något reellt alternativ till denna överenskommelse torde knappast finnas, men det politiska tumultet i Storbritannien kommer alldeles säkert att bli betydande. Inom EU kommer processen att bli smidigare.

Viktigt att komma ihåg är att det som därefter måste ske efter det att an med denna överenskommelse lämnar är att förhandla fram en överenskommelse om relationen efter denna inledande s k övergångsperiod.

Och här är osäkerheten fortfarande betydande, även om man i en politisk deklaration kommer att komma överens om vissa riktlinjer.

Sannolikheten för att man skulle lyckas att förhandla fram en sådan överenskommelse under de närmaste två åren bedöms av de flesta som utomordentligt liten.

Med all sannolikhet kommer det att vara nödvändigt att förlänga den s k övergångsperioden, och det då kan handla om åtskilliga år.

En detalj som säkert kommer att spela en roll i den politiska debatten är att Storbritannien inte har rätt att ensidigt lämna tullunionen. Avtalet säger att ett sådant beslut måste fattas gemensamt.

Så ser det ut – och till det politiska tumultet kommer det att finnas anledning att återkomma. I Storbritannien kommer nog allt fler att fråga sig vilken som egentligen är vitsen med att lämna EU om det mest innebär att man förlorar inflytande. Och den frågan har betydande kraft.

Den omedelbara processen inom EU fokuseras nu på den politiska deklarationen om de framtida relationerna. Den kommer att slutförhandlas mellan medlemsstaterna under den kommande veckan och kommer i den form den då får att godkännas vid ett extra toppmöte lördagen därefter den 25 november.

Avtalet om villkoren för utträde måste sedan godkännas av såväl Europaparlamentet som det brittiska underhuset.

Själv fortsätter jag under dagen här i Paris diskussioner om utvecklingen i relationerna till Iran i ljuset av den politiska utvecklingen i såväl Teheran som Washington. Och det handlar självfallet om stabiliteten i hela den bredare region som Iran är en del av.

Och i kväll fortsätter jag till just den regionen och landar i morgon bitti i Förenade Arabemiraten.

STOCKHOLM: Blir denna vecka historisk genom att borgerliga partier röstar mot en borgerlig regering?

Och vart leder i så fall utvecklingen därefter?

Den som lever får se, brukar det heta, men i dagsläget tyder det mesta på att centen och liberalerna inte vill ingå i en alliansregering i minoritet och att de dessutom kommer att rösta mot en alliansregering med de partier som vill.

Om de har några andra realistiska regeringsalternativ, någorlunda relaterade till vad de sade väljarna före valet, så är detta åtminstone för mig hitintills alldeles okänt.

Politik handlar om att vilja och att välja.

Det parlamentariska läget är förvisso inte enkelt, men det är det läge som väljarna gett oss, och då handlar ansvarstagande politik om att göra det bästa möjliga för att få igenom den politik man anser bäst för landet.

Föreställningen att en sådan regering skulle sitta i knäet på SD saknar verklighetsförankring.

Den regering jag en gång ledde i ett parlamentariskt läge som i vissa avseenden var än mer besvärligt satt inte i knäet på Ny Demokrati.

Vi lade våra förslag och argumenterade för dem i riksdagen. När socialdemokraterna och Ny Demokrati i ett kritiskt läge gick samman sade jag omedelbart att vi var beredda att gå till nyval och ordningen återställdes därmed.

Lätt var det inte alltid, och idealisk var situationen förvisso inte.

Men vi sprang inte bort från det politiska ansvarstagandet, och vi gjorde nytta för Sverige genom den politik vi förde.

Jag ser ingen anledning till att detta inte skulle vara möjligt i dagens läge också.

Vi får se hur de närmaste dygnen gestaltar sig.

På den lite vidare scenen denna vecka kan noteras fredsansträngningar i såväl Libyen som Afghanistan.

I dag försöker den italienska regeringen samla de olika libyska aktörerna till en internationell fredskonferens i Palermo.

Om detta kommer att lyckas är nog fortfarande oklart. Den starke mannen i Benghazi sade i går att han inte skulle komma, vilket föranledde den italienske premiärministern att rusa dit och försöka förhandla villkor för hans närvaro.

Sedan en motsvarande konferens som Frankrike ordnade i slutet av våren har man inriktar de internationella ansträngningarna på att lösa upp knutar i Libyen genom att ordna val.

Många bedömare sätter starka frågetecken för den strategin.

Problemen i landet är många, men ett är att olika internationella aktörer drar åt olika håll. Också inom EU har spänningen varit påtaglig mellan Paris och Rom, och i arabvärlden har såväl Emiraten som Egypten aktivt undergrävt inte minst FN:s ansträngningar.

Vi får se vad Palermo möjligen kan producera.

Till Afghanistan kan det finnas skäl att återkomna. Det sker nu de särklassigt allvarligaste försöken att få till stånd en fredsuppgörelse sedan 2001.

I motsats till tidigare tillfällen finns en enighet i frågan mellan olika amerikanska aktörer, och därtill kommer aktiva insatser från just nu inte minst Moskva. Det författas åtskilliga papper, och diplomatin är intensiv.

För min del inleds denna vecka hemma, men sedan bär det iväg igen.

På onsdag kväll och torsdag samlar ECFR olika aktörer och bedömare i Paris för att diskutera den internationella politiken i fallet Iran, och därifrån fortsätter jag till Förenade Arabemiraten för några dygn med olika aktörer i och bedömare av den volatila regionen, och därifrån bär det sedan vidare till Washington för ett nytt kort besök där.

SANTA MONICA: I Florida och Arizona räknas fortfarande efter tisdagens senatsval där, men annars håller den amerikanska politiken på att återgå till sin sedvanliga konfrontation.

President Trump befinner sig i Paris för att delta i minnesfirandet 100 år efter vapenvilan i det första världskriget tillsammans med ett 60-tal andra stats- och regeringschefer, Rysslands Vladimir Putin bland dem.

Och president Macrons avsikt är alldeles uppenbart att med detta påminna om de grundläggande frågor om fred och krig som förblir viktiga, och det inte minst i en tid av ökad nationalism och ökade motsättningar.

Om det budskapet kommer att uppfattas av hans gäst från USA är väl mer tveksamt, men man kan ju hoppas att åtminstone delar av budskapet når fram till den allmänna opinionen i Europas olika länder.

Något bilateralt möte mellan Trump och Putin blir det inte i Paris, även om det förvisso finns saker att tala om, utan det har nu skjutits upp till G20-toppmötet i Buenos Aires alldeles i slutet av denna månad.

Men det viktigaste mötet där blir med all sannolikhet mötet mellan Trump och Kinas ledare Xi Jinping. Och frågan är att det kommer att leda till en vapenvila i det eskalerande handelskriget mellan de två länderna, eller att konfrontationen kommer att trappas upp med ytterligare höjda amerikanska tullar.

Oron för konsekvenserna av en sådan utveckling börjar försiktigt skönjas på börserna här, och i Kina samverkar olika faktorer till att de påverkats högst väsentligt. Mycket hänger på mötet i Buenos Aires.

Mycket tyder på motsättningarna i kretsen kring presidenten i dessa frågor lett till att det ännu inte finns en klar linje.

I går uttalade sig utrikesminister Pompeo positivt om de samtal han haft i Washington med den kinesiska utrikes- och försvarsledningen, men samtidigt gick presidentens handelsrådgivare Navarro till öppet angrepp på de företrädare för näringslivet som vill tro på en positiv utgång av samtalen.

Mitt tips är att det kommer att landa någonstans däremellan. President Trump kommer att säga att Xi Jinping är en stor och nära vän, ett antal processer för att sortera ut frågor kommer att sättas upp, nya tullhöjningar skjuts upp men det mesta kommer att förbli olöst.

Den amerikanska Kina-politiken har tydlig förändrats, och det skall sägas att detta är en utveckling som har ett betydande stöd här och som inleddes redan innan Trump tågade in i Vita Huset men som fått ny skärpa de senaste månaderna.

I Peking har man nu sannolikt kommit fram till slutsatsen att denna förändring är långsiktig, och alldeles säkert pågår det en diskussion om vilka konkreta politiska slutsatser det skall leda till.

Rent ekonomiskt understryker nu den kinesiska ledningen att man fortsätter att öppna upp sin ekonomi. Xi Jinping höll stort tal på den stora handelsmässan i Shanghai, och det förmedlades dessutom till amerikansk publik i helsidesannonser i ledande tidningar.

Och detta sammanfaller ju internt i Kina med att man nu erinrar om att det denna höst är 40 år sedan rodret lades om och man beslutade att steg för steg öppna upp Kina mot omvärlden. Det kommer att talas mycket om detta.

Men ingenting av detta förändrar att det är tydligt att relationen mellan USA och Kina nu gått in i en tydligare fas av strategisk rivalitet, och att detta kommer att påverka politiken på många områden.

Även utvecklingen i Nordkorea kommer självfallet in i det sammanhanget.

Dialogen med Pyongyang har i allt väsentligt avstannat, och det är tydligt att regimen där kommer att bromsa framsteg så länge man inte får några lättnader i den amerikanska politiken av maximala sanktioner.

En viss förändring av den amerikanska attityden torde vara på gång, men sannolikt otillräcklig för att få frågorna att röra sig framåt. Tills vidare får Washington böja sig med att det i alla fall inte sker ytterligare tester av kärnvapen eller långräckviddiga missiler.

I en annan del av världen har nu striderna kring hamnstaden Houdeida i Jemen, som är av alldeles avgörande betydelse för humanitär hjälp, trappats upp. De talas om intensifierade saudiska flyganfall.

En tolkning av detta är att det är möjligheten av att FN-medlaren Griffiths lyckas få ihop samtal, och att USA nu för första gången tydligt kräver en vapenvila, som nu lett till att man försöker skaffa sig positioner inför samtal och möjlig vapenvila.

Det mönster är inte obekant från situationer som denna, men det finns också en betydande rusk för att upptrappade strider som dessa leder till att freden blir mer avlägsen.

Mycket tyder dock på att det amerikanska tålamodet med den saudiska politiken i detta avseende börjar att rinna ut, och det är förvisso hög tid.

För mig har det varit styrelsesammanträde med RAND Corporation här, men i anslutning till det hade vi också videokonferens i går mellan kontoren här och i Washington för att gå igenom olika delar av den internationella utvecklingen. Inte minst handlade detta om utvecklingen i Europa och vårt närmaste närområde.

Men nu vänder jag hemåt igen.

Här lyser solen och allt fler åker runt på de elscooters som har blivit påtagligt populära. När jag blickar bort mot Malibu verkar gårdagens stora bränder ha lagt sig något, men i media rapporteras om de betydande skadorna såväl av den branden som den i norra Kalifornien.

I morgon förväntas jag vara tillbaka i Stockholm igen.

SANTA MONICA: För omvärlden handlar resultatet av det amerikanska mellanårsvalet mindre om vad detta innebär för USA:s politik under de närmaste två åren än vad det säger om möjligheten för Donald Trump att bli återvald för ännu en fyraårsperiod 2020.

Det innebär förvisso inte att det som händer omedelbart saknar intresse, men när det gäller USA:s internationella agerande är presidentens konstitutionella ställning så stark att demokraternas övertagande av majoriteten i representanthuset i detta avseende inte ändrar situationen på något mer markant sätt.

Mer betydelsefullt är om det kommer att ske ytterligare personella förändringar av betydelse. Inte minst i Europa ses försvarsminister Mattis som en stabiliserande kraft, och skulle rykten om att han skall lämna visa sig vara sanna kommer det tveklöst att utlösa oro.

I media här saknas inte försök att dra slutsatser av tisdagens val gör vad som kan hända 2020, men någon entydig slutsats finns knappast.

Många demokrater hade nog hoppats att resultatet skulle bli än bättre, men det var nog så att presidentens retorik när han sade att han levererade resultat medan de mest levererade raseri fick ett visst genomslag. Och ekonomin går som sagt mycket bra just nu.

Men fortsättningen är vad som avgör.

Sannolikt kommer nu Nansi Pelosi tillbaka som representanthusets talman, men med sin relativt radikala agenda lyckas hon faktiskt var mindre populär än t o m presidenten.

Och blir det demokratiska agerandet med olika undersökningar och förhör överdrivet konfrontatoriskt riskerar det att snarare spela presidenten i händerna. Skulle man börja tala riksrätt skulle så alldeles definitivt bli fallet.

Avgörande för demokraterna blir nu att få fram en krets av personer ur vilken en person som med trovärdighet och kraft kan utmana president Trump i valet i november 2020 kan träda fram.

Och för det har man väl ungefär ett år på sig. En vecka kan vara en lång tid i politiken, brukar man säga, men ett år är i dessa hänseenden inte alltför länge.

Skulle demokraterna lyckas undvika fallgroparna, och få fram en rimlig kandidat, borde deras möjligheter dock vara goda. Det är dock två viktiga reservationer.

På den republikanska sidan är det tydligt att Donald Trump nu erövrat det parti där för tre år sidan knappast någon i mer eller mindre ledande ställning ville veta av honom.

Och han mobiliserar aggressivt dess nya bas. Mindre urban, något mindre utbildad, något äldre.

Men han vidgar den inte och han förlorar på marginalen. Trenderna är inte positiva.

För två år sedan var det Hillary Clinton och demokraterna som förlorade valet i högre grad än vad det var Donald Trump och republikanerna som vann det.

Och möjligheten för att det mönstret kommer att upprepas kan alls inte uteslutas.

Vägen fram till 2020, och den inleddes i går, kommer att avgöra hur det går 2020. Och mycket i den kommande internationella utvecklingen är beroende av det.

SANTA MONICA: En sak är alldeles tydlig efter mellanårsvalet här i USA – polariseringen och konfrontationen i den amerikanska politiken riskerar att öka än mer.

President Trump höll efter valresultatet en presskonferens där han gjorde klart att försök från demokraternas sida att utnyttja sin majoritet i representanthuset till olika typer av undersökningar riktade mot honom kommer att ses som en krigsförklaring och besvaras som sådan.

Att detta kommer att avskräcka demokraterna är fick höggradigt osannolikt.

Och när presidenten därefter avskedade justitieministern Jeff Sessions uppfattades detta som ett försök att kontrollera den s k Mueller-utredningen eller t o m att lägga ner den helt sågs detta av åtskilliga just som en krigsförklaring.

Själva valresultatet har i media nu på kvällen närmast kommit i skymundan av detta drama.

Demokraterna erövrade, som väntat, kontrollen över representanthuset, och republikanerna bibehöll, som väntat, sin kontroll över senaten.

Och det innebär ju att den unika situation som rått de senaste åren, med ett parti kontrollerande såväl Vita Huset som kongressens bägge kamrar, nu är över. Och med stor sannolikhet innebär det att möjligheten att få igenom större beslut under de kommande två åren sannolikt kommer att vara begränsade.

Valresultatet kunde ha varit än värre för republikanerna, men borde egentligen ha varit betydlig bättre.

Och det säger jag mot bakgrund av att den amerikanska ekonomin nu går påtagligt bra, även om de senaste månadernas försvagning på börden möjligen är ett förebud om att toppen närmar sig.

Men med en sådan ekonomisk utveckling borde det regerande parti egentligen haft ett bättre resultat. Så blev det inte. Men inte heller blev den det jordskred för den demokratiska oppositionen som delar av denna nog hade hoppats på.

Nu ligger fokus naturligt nog på presidentvalet i november 2020, och redan nästa år kommer det kommande valet sannolikt att dominera den politiska scenen här. Och uppenbart är att Trump tänker ställa upp, slåss och vinna.

Hur förutsättningarna för det ser ut ger möjligen de många valresultaten härifrån viss insikt i.

Så jag får återkomma när svallvågorna av avskedandet av Sessions lagt sig något och analyser av de olika valresultaten börjar att strömma in.

ARLANDA: Fortfarande är det en relativt mild och angenäm november, men molnen ligger påtagligt lågt här ute vid Arlanda och landskapet försvinner i ett allt gråare dis.

Nyheterna domineras av resultaten av de olika valen i USA.

Som det ser ut nu förefaller det mig att ha gått ungefär som de olika instituten förespråkat, men möjligen marginellt bättre för republikanerna.

Men jag avvaktar med vidare kommentarer.

Just nu väntar jag på att mitt plan skall lyfta mot Los Angeles, och när jag väl är framme där kommer allt att vara sluträknat och de möjligen mer intressanta kommentarerna börja infinna sig.

Och då får jag återkomma därifrån.

Regeringsprocessen här hemma avstår jag i dag från vidare kommentarer till.

Vi går mot en statsministeromröstning sannolikt på onsdag nästa vecka. Därefter – på det ena eller det andra sättet – är vi inne i ett helt nytt skede och det finns anledning att tänka efter mycket noga hur alternativen då ser ut.

I går träffades EU:s finansministrar i Bryssel, och Sverige tillhörde de länder som satte stopp för kommissionens av främst Frankrike starkt understödda förslag att lägga en särskild omsättningsskatt på större företag i den digitala sektorn.

Och det gjorde vi alldeles rätt i.

På sikt är det ingen tvekan om att det finns anledning att diskutera hur framväxten av den digitala ekonomin kommer att påverka skattebaser och leda till nödvändigheten av att anpassa skattesystemet.

Så har det varit förr när det gäller stora ekonomiska systemskiften. Och inom ramen för OECD har också inletts en diskussion kring detta med målet om nå fram till en bred global konsensus.

Där är vi dock inte än, och att EU i någon slags halvamerikanskt nit då skulle springa i förväg med ett förslag som sannolikt främst skulle missgynna europeiska företag i den hårdnande globala konkurrensen förefaller mindre väl betänkt.

Tanken var att lägga skatt på omsättning snarare än på vinst. Det säger sig självt att det främst drabbar företag i ett inledande expansionsskede. Det tar ju ofta tid innan företag i denna sektor börjar uppvisa rejäla vinster.

Nu stoppades förslaget, och även om diskussionen förvisso kommer och bör fortsätta, bör EU nu koncentrera sig på att medverka i den globala diskussionen kring vägar framåt.

Förr eller senare kommer alla att ha ett intresse av detta.

Men diskussionen visar åter betydelsen av de europeiska och globala processerna för vår egen utveckling. Nu kunde vår s k övergångsregering agera i Bryssel med stöd av en bred politisk enighet hemma i frågan, men i övrigt är ju risken att vi håller på att tappa mark.

Finland har nu undertecknat avtalet om att gå med i den s k europeiska interventionsstyrka som Frankrike tagit initiativ till, medan Sverige tvekat och tövat och hamnat mer eller mindre hopplöst på efterkälken.

Det finns flera skäl till att detta är ett viktigt initiativ, inte minst därför att det också inkluderar Storbritannien.

Och i dessa tider av tragisk och kaotisk Brexit har vi ett mycket stort intresse av att bibehålla Storbritannien i varje struktur och samarbete relaterat till den europeiska säkerheten.

Det är ett entydigt svenskt intresse – men vi verkar saknar förmågan att formulera svensk politik. Den aktuella situationen försvårar självfallet, men denna tvekan och tövan fanns där också tidigare.

Men nu är det Santa Monica borta i USA som väntar på mig.

Där ligger huvudkontoret för den stora tankesmedjan och forskningsinstitutet RAND, i vars styrelse jag som enda utlänning sedan ett antal år tillbaka ingår.

Och i kväll inleds vårt styrelsesammanträde med informell middag vid randen av Stilla Havet.

STOCKHOLM: För min del har den vecka i allt väsentligt varit en angenäm vecka hör hemma i Stockholm. Sådant skadar förvisso inte.

Efter den gångna veckans försök till gruppterapi är det i morgon dags för att låta försöken att bilda regering övergå i skarpt läge. Nu måste talmannen lägga förslag, och riksdagens partier måste i votering visa allvar.

Någon annan väg finns inte.

Vad detta kommer att resultera i finns det i skrivande stund inga garantier för.

Jag förblir av uppfattningen att det rimligaste vore att först pröva förslaget om Ulf Kristersson som statsminister i en alliansregering först.

En sådan skulle, enligt min mening, ha de klart bästa förutsättningarna att leverera den politik Sverige behöver.

Om det förslaget i en votering stoppas eller tolereras av Sverigedemokraterna kan vi inte veta säkert förrän voteringen sker. Och det skulle förvisso se underligt ut om centen och/eller liberalerna inte ens ville gå fram och testa denna möjlighet.

Skulle de inte vara med på att gå fram med det förslaget bör talmannen lägga ett annat förslag. Rimligen bör han då lägga fram Stefan Löfven trots det att det torde vara så gott som säkert att det fälls.

Och därefter börjar det i så fall bli riktigt skarpt – och då får vi återkomma till det.

Nyvalet är i slutändan en möjlighet, men ingenting talar i dagsläget för att ett sådant skulle förändra det grundläggande parlamentariska läget. Mandat skulle förskjutas, hit eller dit, men problemet skulle bestå.

Så det blir en intressant vecka.

I Norge avgjordes i fredags en långdragen regeringsdramatik när landsmötet i lilla Kristeligt Folkparti med röstsiffrorna 98 mot 90 röstade ned partiordförandens förslag att fälla den borgerliga regeringen Solberg och gå över till att stödja en röd regering.

Nu väntar i stället förhandlingar om att utvidga regeringen Solberg, och vad som händer i Arbeiderpartiet, där besvikelsen struligt nog är stor, återstår att se.

Norge är ju samtidigt skådeplatsen för den stora Nato-övningen Trident Juncture med betydande också svenskt och finskt deltagande.

Den svenska andra brigadstaben leder just nu svenska och finska förband i fördröjningsstrider i mellersta Norge, och F21 och Luleå flygplats har ju närmast förvandlats till en amerikansk flygbas. Dess Gripen-flygplan som är en del av övningen är i stället baserade i Bodö i Norge.

Här hemma var det stor uppmärksamhet kring förra årets stora Aurora-övningen, men här handlar det om någonting som i alla avseenden är betydligt större.

På den internationella scenen ligger uppmärksamheten under de kommande dagarna dels på ikraftträdandet av de amerikanska sanktionerna mot Iran och dels på det amerikanska mellanårsvalet på tisdag och dess konsekvenser.

Att USA lämnat det viktiga nukleära avtalet med Iran är ett elände, men än så länge förefaller det som om Iran fortfarande respekterar det fullt ut, vilket är viktigt. Vart de nya sanktionerna egentligen syftar är långt ifrån klart – en sammanhängande och logisk Iran-politik saknas så gott som helt från amerikansk sida.

Sanktionerna nu riktar sig i allt väsentligt mot europeiska företag och mot EU:s rätt och möjlighet att själv besluta om sin utrikespolitiska linje. Det gör dem än mer oacceptabla.

Mellanårsvalet har jag skrivit om i samband med ett av mina besök i USA under de senaste månaderna, och för ögonblicket är det knappast så mycket att tillägga i den delen.

Själv är jag kvar här några dagar till, men på onsdag landar jag i USA och kommer att vara där några dagar, vilket ger anledning att återkomna med reflektioner om valets konsekvenser från den amerikanska västkustens perspektiv,

Samtidigt är det i Helsingfors kongress med det europeiska Folkpartiet EPP inför de viktiga Europaparlamentsvalen i maj.

Utan att ha vela gå med på en öppen debatt mellan de två kandidaterna till partiets toppkandidatposition Alexander Stubb och Manfred Weber kommer man säkert att ha sytt ihop en majoritet för den senare. Så mycket av genuin öppenhet handlar det knappast om.

Var detta i slutändan kommer att betyda återstår att se.

EPP-kongressen blir dessutom Angela Merkels sista framträdande i detta forum i egenskap av partiledare för CDU, och hennes budskap kommer att bli viktigt. Dynamiken och dramatiken mellan henne och Ungerns premiärminister Victor Orban blir med all sannolikhet kongressens kärna.

Hur sedan politiken utvecklas i Berlin återstår att se.

Vad jag skrivit om tidigare – kollaps för SPD, stillastående för AfD och tydlig uppgång för de Gröna – har sedan dess förstärkts ytterligare.

Och i opinionsundersökningarna om ny CDU-ledare har Friedrich Merz intagit en tidig ledning. Jag känner honom rimligt väl från tidigare år, vi har stött på varandra då och då också sedan dess, och han är utan tvekan en mycket kapabel politiker.

Men oskrivet är bäst. Det återstår mer än en månad till det avgörandet. Mycket kommer att hända.

Just nu är den intressantaste frågan dock om Sverige skall få en ny regering.

STOCKHOLM: Det fruktansvärda attentatet not synagogan i Pittsburgh visar åter de faror som finns när retorik som är mer eller mindre öppet antisemitisk får ett fritt spelrum.

Och tragedin i USA stannar ju inte vid detta.

En fanatisk Trump-anhängare i Florida skickar brevbomber till George Soros, Barck Obama och andra för att få utlopp för de aggressioner han hetsats upp till.

Polariseringen av det politiska klimatet i USA börjar att nå farliga höjder.

Och det är måhända värt att notera att dessa dåd inte begås av invandrare, muslimer eller andra från främmande länder. President Trump brukar ju inte vara sen att måla den bilden när någonting händer i andra länder.

Här handlar det om inhemskt våld och inhemskt hat som inte kan skyllas på omvärlden eller på andra.

När detta skrivs sent på söndag eftermiddag vet vi ingenting om utgången av dagens val i Hessen, Georgien eller Brasilien.

Opinionsmätningarna i Hessen pekar på ett dåligt val för CDU, ett än sämre val för SPD och ett mycket bra val för de gröna. Står detta ser sig det it som i Bayern för två veckor sedan.

Det som är värt att notera är att det knappast finns tecken på någon framvällande populistisk våg. AfD finns, och har stöd, men förefaller att ha stannar på den nivå de hade för något år sedan.

Det är inte där dramatiken i den tyska politiska utvecklingen nu ligger. Men när ett valresultat föreligger finns det nog anledning att återkomma.

I Georgien väljs president, vilket inte saknar betydelse även om ämbetet numera har tämligen begränsad makt.

USA:s säkerhetsrådgivare John Bolton passerade förbi Tbilisi för något dygn sedan för att markera den betydelse man gäster vid landet. Angela Merkel var ju dessutom där för någon månad sedan.

Jag känner mer eller mindre väl de ledande kandidaterna i valet, och även om det finns viktiga skillnader tror jag knappast att vi kommer att se någon avgörande förändring av den politiska kursen i landet.

Då är Brasilien betydligt mer dramatiskt.

Högerpopulistiske Jair Bolsonaro är klar favorit, och vad en seger för honom kommer att innebära återstår att se. Under valrörelsens slutskede har delar av hans retorik varit starkt oroväckande.

Men Brasilien är ett land där kongressen spelar stor roll, och där dessutom domstolsväsendet är både oberoende och starkt. Och det kommer säkert att i viktiga avseenden begränsa hans möjligheter.

Om en månad kommer jag att ha anledning att besöka såväl Brasilia som Sao Paulo i Brasilien och då kommer det kanske att vara möjligt att bättre se vart utvecklingen i detta viktiga land är på väg.

Här hemma går sökandet efter en ny regering i morgon in i en ny fas.

Allt tyder på att Stefan Löfven inte lyckats finna underlag för en regering, och att bollen därmed går tillbaka till talmannen. Och han kommer i sin tur att lyssna på alla partiledare under morgondagen innan han redovisar en slutsats.

Starka skäl talar enligt min mening för att det nu är dags för att gå till skarpa voteringar i riksdagen för att ställa saker på dess spets.

En alliansregering under Ulf Kristersson kan bildas om Sverigedemokraterna lägger ner sina röster. Huruvida de til syvende og sidst kommer att göra det vet vi inte, och det finns i grunden bara ett sätt att ta reda på den saken, nämligen att pröva.

Från vänsterhåll säger man ständigt att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraterna, men det är knappast korrekt.

Den lägger självständigt sina förslag till riksdagen, och hotas ju bara när socialdemokraterna och Sverigedemokraterna går samman mot dem. Det kan förvisso inte uteslutas, men då får den situationen hanteras då, och hur är självfallet starkt beroende av vilken fråga det konkret handlar om.

Regeringen Löfven har ju drabbats av åtskilliga nederlag i riksdagen under de senaste fyra åren. Och man accepterade ju t o m att sitta kvar när riksdagen fattade beslut om att det var allianspartiernas budget som gällde.

Det blir dessvärre sannolikt en svagare regering än vad man skulle ha önskat, men bättre än att landet som nu riskerar att driva vind för våg under en längre period. Vi står inför viktiga avgöranden.

För min del blir det i allt väsentligt en vecka här hemma, vilket känns skönt. I morgon blir det dock en kort utflykt till London igen.

LONDON: Det blev ett snabbt besök här i London med diskussion i initierad och relevant krets från lite olika delar av Europa kring de frågor som nu växer allt större och större.

Vart är vi på väg? Hur kan stabiliteten säkras? Driver vi mot någonting som vi riskerar att förlora kontrollen över?

Och vad kan olika europeiska aktörer göra i denna situation?

Som vanligt mer frågor än svar, men ändå blev det en del trådar som det kan finnas anledning att nysta vidare kring.

Nu bär det hem till Stockholm där jag fortfarande inte ser någon regering i sikte.

Fäderneslandet överlever väl det ett tag, men faktiskt inte så särskilt länge till. Det finns viktiga uppgifter att ta itu med för att förbereda oss för mer besvärliga tider framöver.

Jag minns hur jag för fyra år sedan som efter åtta år just avgången utrikesminister uppsökte den alldeles nyss tillträdde statsministern för att lämna över några ärenden och ge några bedömningar om utmaningar som skulle komma.

I den föregående valrörelsen hade bland annat jag försökt att peka på hur världen där ute höll på att förändras. Jag hade talat om risken för stora flyktingströmmar, och om ett betydligt skärpt säkerhetspolitiskt läge.

Och då sade jag bl a att vi behövde skärpa samordningen av säkerhetspolitikens olika instrument på ett helt annat sätt än vad som ditintills hade varit fallet. Och pekade på gamla utmaningar som det nu fanns tecken på att de började återkomma.

Så mycket har det väl inte blivit av det jag tyckte var nödvändigt. På viktiga områden har Sverige varit mindre alert och mindre framåtseende än vad utvecklingen ställde krav på och vad vi faktiskt sett i andra länder.

Sedan dess har situationen blivit avsevärt mer utmanande.

Storbritannien driver ut i osäkerhet, det europeiska samarbetet står och hackar och USA riskerar ser ut att gå från att vara en stabiliserande till att bli en destabiliserande kraft.

Den digitala utvecklingen, med en allt tydligare kinesisk roll, gör rasande snabbt. Ryssland har under ett decennium satsat cirka tusen miljarder dollar på militär modernisering.

Vore jag politiskt aktiv just nu skulle jag nog inte främst prioritera tiotals miljarder för att sänka skatten för pensionärer. Jag skulle prioritera satsningar på vår säkerhet i vid bemärkelse betydligt högre.

Och jag skulle sätta det nordiska och det europeiska samarbetet i hela bredden av säkerhetsfrågor mycket högre än vad någon just nu verkar vara intresserad av.

Det handlar också om länken över Atlanten – men den riskerar i framtiden att vara mer osäker än vad vi hade hoppats på. Vi måste gardera oss.

Frågor som dessa diskuteras runt om i Europa i dag. Stockholm måste vakna upp.

Nu stundar helg – men en helg med viktiga val.

Delstatsvalet i Hessen i Tyskland kan mycket väl komma att få konsekvenser för stabiliteten i regeringen i Berlin.

Presidentvalet i Georgien skall man inte heller bortse från betydelsen av.

Och andra omgången av presidentvalet i Brasilien ser ju ut att få ett dramatiskt resultat.

Sverige behöver en regering. Inte för att administrera, utan faktiskt för att regera.

WARSZAWA: Så står jag i begrepp att lämna den polska huvudstaden efter några intensiva och intressanta dygn här.

Polen är och förblir ett viktigt land i vår del av Europa.

Det blev en mycket trevlig middag med min gamle kollega Radek Sikorski, och det talas mycket här i dessa dagar om att det nu är tio år sedan det s k Eastern Partnership för EU som vi gemensamt tog initiativ till sattes upp.

Den politiska utvecklingen i landet saknar ju inte heller intresse.

Lokalvalen här förra helgen innebar att regerande PiS konsoliderade och stärkte sin ställning på landsbygden medan den liberala oppositionen stärkte sig i de större städerna, inte minst här i Warszawa.

De längre trenderna verkar dock nu snarare peka i den liberala oppositionens favör om man ser till dess olika möjligheter till koalitioner.

I fredags kom EU domstolens avgörande om åtgärder som regeringen här vill göra för att få kontroll över författningsdomstolen, och i allt väsentligt underkändes dessa åtgärder.

Det är viktigt i sak, men än viktigare är att notera att i alla fall hitintills förefaller det beslutet att respekteras, och det är i så fall en viktig utveckling.

Men huvudsyftet med mitt besök här var att delta på den stora årliga säkerhetskonferensen.

Och det var deltagande i paneler om utvecklingen på Balkan, om den digitala omvandlingen av våra samhällen och om utmaningar i Mellersta Östern.

Nu bär det vidare till London för en middag och sedan hem igen i morgon.

Av lätt insedda skäl har jag avstått från att i sak kommentera förslaget från den moderata valberedningen inför Europa-valet.

Men något måste i alla fall sägas.

Jag kontrollerade med min företrädare som moderat partiordförande Ulf Adelsohn, och vi konstaterade gemensamt att det aldrig förekommit att man helt och hållet sparkat ut en kandidat som nominerats av många förbund och föreningar från partiets listor.

Det har förvisso förekommit att kandidater av olika slag placerats ner. Eller upp.

Men att helt och totalt sparka ut en kandidat från listan – det är en åtgärd helt unik i den moderata partihistorien.

Vilka skäl man hade för detta unika agerande får de ansvariga redogöra för.

Jag kunde bara notera att det antyddes att ett skäl för att kasta ut kandidaten helt från listan var att det fanns en risk för att vederbörande blev vald även om vederbörande hade en lägre placering.

Också detta är ju, försiktigt uttryckt, lite originellt.

Normalt brukar man se det som en fördel om kandidater är så populära att de blir valda.

Jag vill inte utesluta att sista ordet inte är sagt i denna fråga.

Alliansen: Klimat- och miljöpolitik – som gör skillnad på riktigt erik.blom 14 aug 2018 I dag presenterade Alliansens partiledare, Ulf Kristersson, Annie Lööf, Jan Björklund och Ebba Busch Thor, ett paket med samlade reformer för att minska utsläppen och förbättra miljön. För att Sverige ska vara ett grönt föregångsland krävs en svensk klimat- och miljöpolitik som gör skillnad på riktigt. Men under både 2016 och 2017 har utsläppen i stället ökat. Klimatet behöver en ny regering.

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. Vi ser effekterna i form av exempelvis fler extrema väderhändelser, som torka och översvämningar, runt om i världen. Utsläpp till vatten och hav sprider sig mellan länder och kontinenter. Under sommaren 2018 har Sverige drabbats av svår torka över i stort sett hela landet och flera omfattande skogsbränder har härjat.

Sverige har länge varit ett föregångsland i det globala miljö- och klimatarbetet. Men det är inget vi kan ta för givet.

Under Alliansens åtta år i regeringsställning minskade Sveriges utsläpp med 19 procent, samtidigt som ekonomin växte med nästan 10 procent. Ett resultat som den rödgröna regeringen inte har förmått upprepa. Efter att de svenska utsläppen minskat under en lång period så har de nu i stället ökat två år i rad, enligt Statistiska Centralbyrån.

De klimatmål riksdagen beslutat om, bland annat att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser år 2045, kräver en effektiv klimatpolitik. För att minska de svenska utsläppen behövs en genomgripande teknisk utveckling och omställning av samhället. Men att sänka de svenska utsläppen genom att flytta företag, jobb och utsläpp från Sverige är inte att ta globalt ansvar. Tvärt om. Nyckeln till verkligt klimatarbete är att visa att det går att kombinera sänkta utsläpp med tillväxt.

Alliansens förslag för en klimat- och miljöpolitik som gör skillnad på riktigt:

Minskade utsläpp från sjöfarten och vägtrafiken

• Möjliggör fossilfri laddning och tankning i hela landet genom att bygga ut infrastrukturen med exempelvis laddstationer för elbilar samt tankstationer för vätgas till bränsleceller.
• Utveckla och förbättra det nuvarande bonus-malussystemet till en kraftfull grön bilbonus, för att ge ökad klimat- och miljöstyrning och större drivkrafter att ställa om. Systemet ska vara teknikneutralt, självfinansierat och intäkts-neutralt över tid.
• Gör en översyn av hur och om skatten på all elektrifierad kollektivtrafik, tunga fordon samt miljölastbilar skulle kunna sänkas samt om de är de mest verkningsfulla åtgärderna för att minska utsläppen. 
• Inför en nedsättning av elskatten för alla fartyg. 

Fler gröna företag

• Snabba på omställningen av den svenska industrin genom att investeringar i klimatsmart teknik stimuleras. Inledningsvis ska detta ske genom ett investeringsstöd som på sikt ska omvandlas till ett skatteavdrag.
• Effektivisera miljöprövningar och korta handläggningstider. 
• Inför ett grönt spår för tillståndsprövningar – företag som vill göra miljöförbättrande åtgärder bör ges en mer skyndsam handläggning. 

Ett grönare flyg

• Inför krav på obligatorisk inblandning av förnybart bränsle, för att säkerställa att utsläppen från flygandet minskar på riktigt. 
• Inför klimatstyrande start- och landningsavgifter för att premiera de som använder effektiva motorer eller mer förnybart bränsle. 
• Sverige ska ta ledartröjan för att omförhandla de internationella avtal och konventioner som sätter stopp för beskattning av flygbränsle. 
• Gör en riktad satsning på forskning och utveckling av biobränslen för flyget. 

Värna växande skogar

• Stärk äganderätten. Vi vill tillsätta en bred utredning i syfte att stärka den grundlagsskyddade äganderätten och egendomsskyddet.
• Inrätta ett nytt Sveaskogsprogram i syfte att möjliggöra skydd av värdefull natur samtidigt som det säkerställs att skogsägare får rimlig ersättning. 

Rena hav, sjöar och vattendrag

• Satsa på investeringsstöd för avancerad vattenreningsteknik, för att minska utsläppen av bland annat läkemedelsrester och mikroplaster i hav, sjöar och vattendrag. 
• Öka det internationella samarbetet för att motverka övergödning, giftiga utsläpp och nedskräpning. 

Se pressträffen här.
Presentation från pressträffen bifogas.
Läs mer här.

Förbund Riksorganisationen Bild Alliansen miljöpolitik Dölj delningsalternativ Av

M: Så vill vi styra polisen efter valet erik.blom 13 aug 2018 Polisen behöver mer pengar för att komma till rätta med sina problem. Men mer resurser löser inte allt. En M-ledd regering kommer att se till att polisens verksamhet renodlas, att poliser i yttre tjänst blir fler och att ansvarsutkrävandet blir tydligare. Det skriver Ulf Kristersson och Tomas Tobé, rättspolitisk talesperson, i dag på SvD Debatt.

Den grova våldsbrottsligheten har blivit råare i takt med att de kriminella gängens våldskapital har ökat. Gängvåldet drabbar inte bara andra kriminella eller de som bor i samma områden som gängen verkar i. Det får också effekter i hela rättssystemet. Under förra året kom exempelvis rapporter om att polisen inte hann utreda grova sexualbrott tillräckligt snabbt på grund av att gängvåldet slukade stora resurser. 

Svensk polis är inte dimensionerad för att hantera ett 40-tal gängmord och över 300 skjutningar per år och samtidigt klara av alla sina andra uppgifter. Just nu är polistätheten den lägsta på tio år och i bottenskiktet av EU-snittet. Samtidigt sticker Sverige ut sett till dödsskjutningar bland unga män eller användandet av handgranater bland kriminella. Givet hur läget ser ut kommer inte polisen att klara av att hantera den grova brottsvågen utan att göra tuffa prioriteringar. Då finns risken att mindre grova brott konsekvent prioriteras ned.

Men det är inte polisen som ska lastas för den uppkomna situationen. Ytterst vilar ansvaret på regering och riksdag att ge polisen, och hela rättssystemet, de resurser och direktiv som krävs för att hantera brottslighetens effekter. Moderaterna menar att Sverige måste slå in på en ny kriminalpolitisk inriktning där lag och ordning i hela landet på allvar prioriteras.

Vi vill att antalet polisanställda ökar med minst 10 000 till år 2024 och på sikt vill vi att Sverige närmar sig EU-snittet vad gäller polistäthet. För att nå våra högt uppsatta mål har vi avsatt över fem miljarder extra till polisen under nästa mandatperiod. Resurserna ska gå till att anställa fler, höja lönerna med i genomsnitt 3 000 kronor i månaden och göra polisutbildningen betald för den som stannar i yrket i fem år.

Men en ansvarsfull politik kan inte bara bygga på mer resurser. Politiken måste också ta ett ansvar för att polisen ska kunna fokusera på kärnuppdraget. Under nästa mandatperiod kommer därför Moderaterna att vidta åtgärder i följande fyra avseenden.

• För det första ska polisens arbetsuppgifter renodlas. Förra året beslutades det att Kriminalvården ska ta över ansvaret för en stor del av transporterna av frihetsberövande. Det är rätt inriktning, men trots att över ett år har gått sedan lagen trädde i kraft får polisen fortfarande - på grund av en ovanligt passiv myndighetsstyrning från regeringens sida - hantera alldeles för många transportärenden. Men renodlingen av polisens verksamhet kan inte stanna här. Det bör även ses över om inte hanteringen av pass, hittegods och omhändertagande av berusade personer också kan flyttas till andra myndigheter. Polisens mångfacetterade uppdrag hämmar ett nödvändigt fokus på kärnverksamheten. 
• För det andra måste fler poliser ut i yttre tjänst. Omorganisationen av polisen var nödvändig, men när det kommer till att få ut fler synliga poliser på gator och torg har omorganisationen varit ett misslyckande. Syftet var att skapa en effektiv polisorganisation som också kom närmare medborgarna. Så är inte fallet i dag. Vi moderater vill därför ge polisen i uppdrag att säkerställa att fler poliser kommer ut i yttre tjänst. Det är helt avgörande för att vända den trygghetskris som Sverige just nu befinner sig i.
• För det tredje behöver uppföljningen och ansvarsutkrävandet inom polisen förbättras och förtydligas. Många är de politiker och debattörer som säger sig vilja kopiera polisens arbetsmetoder på vissa håll i USA: med ett tydligt ansvarsutkrävande av lokala polischefer baserat på färsk brottsstatistik. Självklart går det inte att kopiera den här modellen rakt av, men lokal brottsstatistik bör kunna göras offentlig för allmänheten och polischefer ska kunna avkrävas ansvar för situationen i sin region eller sitt område. En sådan modell måste dock kombineras med betydande resurstillskott och tydligare mandat för polischefer att kunna fatta beslut. 
• För det fjärde vill vi tillsätta en bred parlamentarisk utredning efter valet i syfte att nå en långsiktig överenskommelse om polisutbildningen. Polismyndigheten är en grundläggande samhällsfunktion som måste fungera långsiktigt. Därför behöver politiken komma överens brett i den här frågan. Dessutom finns det skäl att tro att inget parti har alla svar på hur myndighetens rekryteringsbehovs ska fungera i framtiden, men i en bred parlamentarisk utredning kan förhoppningsvis bra förslag vinna gehör oavsett avsändare. 

Moderaterna inser att situationen är allvarlig. Skjutningarna och gängmorden talar för sig själva. Den kraftiga ökningen av utsatthet för sexualbrott likaså. Detta går dock att förändra genom att konsekvent arbeta för att återupprätta lag och ordning. Sverige behöver fler poliser med bättre lönevillkor som gör rätt saker. Kombineras detta med träffsäkra straffskärpningar och satsningar på hela rättssystemet kommer människors trygghet att öka. Det är så en moderatledd regering kommer att styra svensk polis och kriminalpolitik efter valet i höst.

Ulf Kristersson (M), partiledare 
Tomas Tobé (M), rättspolitisk talesperson

Läs artikeln här.

Förbund Riksorganisationen Dölj delningsalternativ Av

Nu tar vi tag i Sverige: 50 miljarder kronor för att återupprätta samhällskontraktet erik.blom 9 aug 2018 Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, ekonomisk-politisk talesperson, presenterade i dag inriktningen för Moderaternas ekonomiska politik de kommande fyra åren. Att ta tag i Sverige och stärka grundläggande samhälls- och välfärdsfunktioner kommer kräva tydliga prioriteringar. Därför lovar Moderaterna att skjuta till 50 miljarder kronor till vård, skola, polis och försvar. I satsningen ingår 10 nya miljarder som kommer att tillföras kommunerna om de prioriterar att åtgärda problem såsom bidragsberoende och bristande kunskaper i svenska språket.

Under mandatperioden har Stefan Löfvens regering höjt skatten med 60 miljarder kronor och ökat utgifterna med 100 miljarder kronor. Trots det är polistätheten den lägsta på tio år, vårdköerna har fördubblats, var sjätte elev lämnar nian utan betyg för gymnasiet och försvaret är underfinansierat. Skatterna för vanligt folk har höjts trots löften om motsatsen och Sverige har fått världens högsta marginalskatter.

– När staten inte klarar av sina mest grundläggande uppgifter upplever medborgarna att de inte får valuta för sina skattepengar och då sätts samhällskontraktet under press, säger Ulf Kristersson.

– De kommande åren riskerar konjunkturen att vända neråt. Sannolikt innebär det högre arbetslöshet, större utanförskap och sämre offentliga finanser. Hur djup nedgången blir är svårt att säga i förväg, men konjunkturnedgångar i Sverige brukar bli kraftiga. Detta måste nästa regering ta hänsyn till när inriktningen för nästa mandatperiod läggs fast, säger Elisabeth Svantesson.

För att återupprätta samhällskontraktet, få fler i jobb och värna starka offentliga finanser behövs en annan inriktning på den ekonomiska politiken. Samhällets resurser måste prioriteras till grundläggande samhällsfunktioner så att det offentliga kan uppfylla sin del av samhällskontraktet. Välfärden måste gå före bidrag och subventioner. Samtidigt ska det bli mer lönsamt att arbeta, det är både rätt och rättvist och en förutsättning för att Sverige ska klara integrationen. Endast genom tuffa prioriteringar och strukturreformer kan vi åstadkomma ett samhälle med lika möjligheter för alla.

Inriktningen för Moderaternas ekonomiska politik den kommande mandatperioden

1. Starka offentliga finanser 
En ansvarsfull ekonomisk politik är en förutsättning för ett sammanhållet Sverige. Det budgetpolitiska ramverket ska följas och överenskommelsen om ett reformerat överskottsmål ligger fast. Stabila offentliga finanser möjliggör hög sysselsättning och god tillväxt – som ska komma alla till del.

2. Återupprätta samhällskontraktet genom ökad kvalitet i vården och skolan samt en stark polis och ett starkt försvar
Moderaterna satsar på 10 000 fler polisanställda och ökade försvarsutgifterna för att inom tio år gå mot två procent av BNP. Totalt lovar Moderaterna 17 miljarder kronor ytterligare till polis, övriga rättsväsendet och försvar under nästa mandatperiod. För att upprätthålla kvaliteten i vård, skola och omsorg och undvika skattehöjningar kommer Moderaterna att tillföra minst 20 miljarder kronor i statsbidrag nästa mandatperiod. Kommunerna styr själva över hur dessa används, men 10 miljarder kronor villkoras mot att respektive kommun genomför åtgärder för att även kommunernas utgifter ska prioriteras till kärnuppgifterna. Till detta ska läggas ytterligare cirka 14 miljarder kronor i riktade välfärdsreformer.

3.Fullt finansierade strukturreformer för fler i jobb
För att ge alla människor en chans att komma in på arbetsmarknaden och kunna försörja sig själva och sina familjer krävs en kombination av lägre skatt på arbete och bidragsreformer. Moderaternas löfte är att det alltid ska löna sig att gå från bidrag till arbete. Det uppnås delvis genom ett jobbskatteavdrag på 22 miljarder kronor, främst riktat mot låga inkomster. Detta kombineras med reformering av a-kassan, aktivitetsstödet, sjukpenningen och försörjningsstödet – tillsammans med ett bidragstak som stoppar möjligheten att stapla bidrag på varandra. Sammantaget gör kombinationen av sänkta skatter, lägre bidrag och lägre anställningskostnader att 70 000 nya jobb tillkommer.

4.Stärk den långsiktiga tillväxten
Sedan 2014 har välståndet, BNP per capita, utvecklats svagare än i andra liknande länder. Ska vi långsiktigt klara välfärdsutmaningar och förbättra livsvillkoren för alla behöver denna utveckling brytas. Resurserna till infrastruktur och forskning kommer att behöva stärkas. En skattereform bör genomföras för att få ett skattesystem som i högre utsträckning belönar ansträngning, minimerar särbehandling och kryphål och gör att fler investeringar hamnar i Sverige. Det ska bli enklare och mer lönsamt att driva företag. Det behövs en blocköverskridande bostadsreform och en produktivitetskommission. 

Se pressträffen här.
Läs mer om förslagen här.
Presentationen bifogas.

Filer OH Ekonomisk politik nästa mandatopeiod torsdag morgon_sltg.pdf(pdf661.22 KB) Ulf Kristersson Partiledare Jag är övertygad om att det finns rimliga och rationella politiska lösningar också på det som är riktigt svårt. Tillsammans kan vi se till att Sverige får en hoppfull framtid.  Mer om Ulf Elisabeth Svantesson Ekonomisk-politisk talesperson, 2:a vice partiordförande Integration en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som löpt som en röd tråd, både genom mitt yrkesmässiga och politiska engagemang. Mer om Elisabeth Förbund Riksorganisationen Bild Nu tar vi tag i Sverige Dölj delningsalternativ Av

Nu tar vi tag i Sverige! erik.blom 8 aug 2018 Partisekreterare Gunnar Strömmer presenterade idag Moderaternas kampanj för veckorna fram till valdagen den 9 september. Moderaterna kommer inte att lova allt till alla, men har ett huvudbudskap: Nu tar vi tag i Sverige. Vårt land har flera viktiga samhällsproblem som måste lösas. Det kräver tydliga värderingar, genomarbetad politik och handlingskraftigt ledarskap – en röst på Moderaterna och Ulf Kristersson är en röst på en ny regering.

Sverige står inför ett av de viktigaste valen på länge. Moderaternas huvudmotståndare är samhällsproblemen – inte andra partier. Vi vill bekämpa bristande lag och ordning samt otrygghet, korta vårdköerna, minska bidragsberoendet och förbättra skolresultaten. Vi måste hålla i en stram och hållbar migrationspolitik. Invandrare och unga måste få möjlighet till arbete och egen försörjning. Det ska löna sig bättre att jobba och Sveriges pensionärer, som byggt upp landet, ska få sänkt skatt. I Sverige ska rättigheter, skyldigheter och möjligheter gälla lika för alla. Det handlar om att återupprätta viktiga delar av samhällskontraktet.

Med bara några veckor kvar till valdagen är det dags för kampanjspurt. Vi tar nästa steg i vår valrörelse genom att nu möta väljarnas efterfrågan på att någon på allvar tar tag i Sveriges problem.

– Moderaterna ser verkligheten som den är. Det innebär bland annat att vi har omprövat och utvecklat vår politik. Vi har en genomtänkt idé om hur vi ska lösa Sveriges problem och återupprätta förtroendet för politiken, säger Gunnar Strömmer.

– Ulf Kristersson har på kort tid etablerat sig som den partiledare och statsministerkandidat som har högst förtroende bland väljarna. Och vi delar en bred gemensam värdegrund med de andra partierna i Alliansen.

– Vi vill inte ha en mandatperiod till som denna. Med tydliga värderingar, genomarbetade politiska förslag och ledarskap ska vi tag i Sverige. Och vi ska göra det med hoppfullhet, framåtanda och vuxna samtal.

– Vi kommer att fortsätta att ta debatten med Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – varje dag. Vi respekterar alla väljare. Den väljare som överväger S eller SD vill vi ge goda argument att istället rösta på Moderaterna, avslutar Gunnar Strömmer.

Tillsammans kan vi återupprätta förtroendet för att staten och politiken verkligen gör det medborgarna har rätt att förvänta sig. Detta kräver att Sverige får en ny regering och tas i en ny riktning efter den 9 september. 

 

Se pressträffen här.
Presentationen bifogas.

Exempel på valaffischer är bifogade nedan:

Filer Exempelbild 1(jpg13.99 MB) Exempelbild 2(jpg10.9 MB) Exempelbild 3(jpg12.98 MB) Exempelbild 4(jpg10.9 MB) Exempelbild 5(jpg2.41 MB) Exempelbild 6(jpg2.74 MB) Förbund Riksorganisationen Bild Nu tar vi tag i Sverige Dölj delningsalternativ Av

Så måste villkoren för hbtq-personer förbättras erik.blom 4 aug 2018 Att så många hbtq-personer lider av psykisk ohälsa och utsätts för hedersförtryck är oacceptabelt. Vi vill också öppna för att ett reglerat surrogatmoderskap tillåts i Sverige, skriver Ulf Kristersson och Olof Lavesson, hbtq-politisk talesperson, i Expressen.

Moderaternas vision är att Sverige ska vara ett land där rättigheter, skyldigheter och möjligheter gäller lika för alla. För att vår vision ska bli verklighet måste situationen för hbtq-personer i Sverige förbättras. 

Under den tidigare moderatledda regeringen kom flera avgörande reformer på plats såsom en könsneutral äktenskapslagstiftning, en ny diskrimineringslag och en samlad strategi för att främja hbtq-personers rättigheter. Den här mandatperioden har vi drivit på genom att lägga fram en omfattande hbtq-politik i riksdagen.

Vi lovar att fortsätta detta arbete. Det handlar om att värna de landvinningar som skett och att genomföra nya. 

Alla – oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck – ska känna både frihet och trygghet. Då krävs förändring. På tre grundläggande områden måste villkoren förbättras för hbtq-personer: 

Psykisk hälsa. Alltför många hbtq-personer drabbas av psykisk ohälsa och särskilt många unga mår dåligt. Förekomsten av självmordstankar och fullbordade självmordsförsök är utbredd. Ingen ska behöva uppleva att livet känns så svårt att det inte går att se någon annan utväg – hjälp och stöd måste finnas. Vi vill se en bred samling i Sverige i arbetet mot självmord bland unga. För varje krona som privatpersoner och företag skänker för suicidprevention ska staten bidra med tre kronor. Moderaterna vill också fördubbla anslaget till Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. Det är även avgörande att förkorta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin; köerna har tredubblats under mandatperioden. För att kapa köerna avsätter Moderaterna 500 miljoner kronor per år, inom ramen för våra tre kömiljarder.

Risken att utsättas för brott. Moderaterna kommer att rivstarta arbetet för att stärka polisen och öka tryggheten för alla. För att nå målet om 10 000 fler poliser vill vi höja polislönerna och att studieskulder från polisutbildningen ska skrivas av. Beslutet att könsuttryck och könsidentitet tydligt bör omfattas av hatbrottslagstiftningen var viktigt. Nu bör arbetet fortsätta för att öka kunskaperna om hatbrott inom hela rättsväsendet för att den nya lagstiftningen också ska användas.

Allt för många unga hbtq-personer i Sverige utsätts i dag för våld och förtryck för att upprätthålla vad deras familj och släkt ser som sin ”heder”. Det kan vi aldrig acceptera. Moderaterna har därför föreslagit ett kraftfullt reformpaket för att förebygga, förhindra och straffa hedersrelaterad brottslighet och förtryck. En särskild brottsrubricering för hedersbrott bör införas. Hedersmotiv bör också vara en egen försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet.

Barns rättigheter – och familjers. Barnen ska alltid vara i centrum för familjepolitiken. I dag lever ett stort antal barn i Sverige som blivit till genom surrogatmoderskap utomlands, men som på grund av detta inte har samma trygghet som andra barn. Här vill vi att lagstiftningen ska förtydligas så att samma rättssäkerhet och trygghet gäller som för andra barn och deras familjer. Vi är också öppna för att ett reglerat surrogatmoderskap bör tillåtas i Sverige. Detta skulle förbättra möjligheterna för bland annat hbtq-personer att bilda familj. 

Att öka tryggheten lägger grunden för mer frihet, mer öppenhet och mer sammanhållning. Det lägger grunden för ett samhälle där ingen behöver vara lika eller enbart bli sedd som en del av en enhetlig grupp – men där rättigheter, skyldigheter och möjligheter verkligen är lika för alla. 

Det budskapet tar vi också med oss i dag när vi går i EuroPride Parade Stockholm.  

Ulf Kristersson (M) Partiledare 

Olof Lavesson (M) Hbtq-politisk talesperson

Läs artikeln här.

Förbund Riksorganisationen Bild rättighrter Dölj delningsalternativ Av

Skärp kraven för anhöriginvandring erik.blom 1 aug 2018 Lagen ställer inte tillräckliga krav på egen försörjning för dem som vill få hit anhöriga. Det krävs en lagändring där den som ska stå för försörjningen ska ha haft en inkomst minst ett år innan ansökan om familjeåterförening kan göras. Bidrag ska inte få räknas in i denna inkomst, skriver Tobias Billström, gruppledare i riksdagen och Johan Forssell, migrationspolitisk talesperson, i Svenska Dagbladet.

Under de senaste fem åren har Sverige beviljat upp emot 300 000 uppehållstillstånd till asylsökande och anhöriga. Enligt Migrationsverkets senaste prognos, som publicerades i slutet av förra veckan, kommer dessutom ett stort antal människor ansöka om asyl och uppehållstillstånd för anknytning även under kommande år.

Det är personer som ska komma i arbete, lära sig språket och bli en del av det svenska samhället. Samtidigt är det uppenbart att integrationen inte fungerar tillräckligt bra. Trots en stark högkonjunktur är arbetslösheten nästan fem gånger så hög för en person född utanför Europa som en person född i Sverige.

En förutsättning för att Sverige ska kunna lösa integrationsproblemen är att antalet asylsökande kommande år hålls på en lägre nivå än idag. Trots de skärpningar som har skett sökte 25 000 personer asyl ifjol. Ur ett historiskt perspektiv är det inte alls en särskilt låg siffra. Minst lika betydelsefullt, men betydligt mindre diskuterat, är behovet av att reformera reglerna för anhöriginvandring och familjeåterförening.

Önskan att kunna återförenas med sina anhöriga är naturligtvis väldigt stark hos många människor som flytt till ett nytt land. Den viljan ska man ha respekt för. Samtidigt måste en ansvarsfull migrationspolitik hantera det faktum att Sverige under kommande år står inför en situation där ett stort antal människor väntas ansöka om uppehållstillstånd genom anhöriginvandring. Följderna skulle bli problematiska för landets kommuner som redan idag upplever bostadsbrist och svårigheter att upprätthålla sina välfärdsåtaganden. Kostnaderna för migrations- och integrationspolitiken skulle öka i ett läge där de snarare behöver minska från redan höga nivåer.

Ibland hävdas att den tillfälliga asyllagen, som löper ut nästa sommar, inte längre tillåter familjeåterförening. Det är inte korrekt. Dels påverkas den som beviljas flyktingstatus inte av de skärpningar som skett. Dels finns fortfarande möjlighet till familjeförening för den som får sitt tillfälliga uppehållstillstånd omvandlat till ett permanent. Grunden för det är att personen har ett kvarstående skyddsbehov eller kvalificerar sig genom eget arbete.

Samtidigt ställer nuvarande lagstiftning inte alls tillräckliga krav på ansträngningar och egen försörjning. Det yttrar sig till exempel i det försörjningskrav som infördes av den dåvarande Alliansregeringen. En god idé, men som i praktiken omfattande väldigt få på grund av många undantag. Kravet skärptes i samband med flyktingkrisen, men är fortfarande inte tillräckligt för att säkerställa att det finns en tillräcklig försörjningsförmåga. Inte heller bidrar det till att skapa tillfredsställande incitament för den nyanlände att lära sig svenska, göra sig anställningsbar och söka sig ut på arbetsmarknaden.

För att möjliggöra familjeåterförening bör det krävas permanent uppehållstillstånd, en förmåga att försörja sig själv samt en möjlighet att stå för sina familjemedlemmars försörjning. Följande skärpningar av lagstiftningen skulle säkerställa att så blir fallet:

1. Nuvarande begränsningar ska förlängas. Sverige behöver en migrationspolitik som är långsiktig och utan de tvära kast som till exempel Socialdemokraternas och Miljöpartiets gymnasielag för ensamkommande har medfört. En permanent asyllagstiftning bör arbetas fram under nästa mandatperiod genom en parlamentarisk utredning med samtliga riksdagspartier. Hela den tillfälliga lagen som löper ut sommaren 2019, inklusive de begränsningar för anhöriginvandring som gäller idag för nyanlända med tillfälliga uppehållstillstånd, bör därför förlängas till dess att en långsiktig migrationspolitik kommer på plats.

2. Arbete och egen försörjning måste vara den huvudsakliga drivkraften för att kunna erhålla ett permanent uppehållstillstånd. Dagens prövning sker vid ett specifikt tillfälle utan att göra en tillräcklig bedömning av varaktigheten i inkomsten. Då ökar risken för att den försörjningsförmåga som kan framstå som tillräcklig, i själva verket är undermålig. För att säkerställa att inkomsten är stabil över tid ska ett nytt krav införas på arbete och egen försörjning under minst ett år innan permanent uppehållstillstånd kan beviljas. Det ska inte vara möjligt att nå upp till kravet genom inkomst från en subventionerad anställning. En sådan regel förhindrar dessutom förekomsten av missbruk genom exempelvis falska anställningar. Liknande regler finns redan i Norge och Danmark.

3. Markera betydelsen av kunskaper i svenska språket. Att kunna behärska svenska språket är en nyckel till samhället – till arbete, social rörlighet och förståelse för våra institutioner. Krav ska därför införas på grundläggande kunskaper i svenska för att möjliggöra permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Därigenom blir det även en förutsättning för anhöriginvandring.

4. Skärpt försörjningskrav vid anhöriginvandring. Grundregeln för anhöriginvandring ska vara att anknytningspersonen i Sverige har både en tillräcklig bostad och inkomst för att kunna stå för sina familjemedlemmars försörjning. I dag är det möjligt att uppnå försörjningskravet med olika former av bidrag. Det är orimligt. För att garantera en långvarighet i försörjningen måste det även krävas att den som ska stå för försörjningen, har haft en inkomst minst ett år innan ansökan om familjeåterförening kan göras. Även här ska det inte vara möjligt att möta kravet på försörjning genom inkomst från en subventionerad anställning. Personen ska heller inte ha varit beroende av bidrag för sin försörjning. Den exakta nivån på vilken inkomst som ska krävas måste utredas för att säkerställa försörjningsförmågan.

Sverige behöver en samlad migrations- och integrationspolitik, från asylsökande till nyanländ och nyanställd. För oss moderater är det självklart att egna ansträngningar, flit och arbete alltid ska löna sig. Nästa regering har ett ansvar att reglerna för anhöriginvandring reformeras. 

Tobias Billström (M) gruppledare

Johan Forssell (M) migrationspolitisk talesperson

Förbund Riksorganisationen Dölj delningsalternativ Av

Alliansen: Stärk Sveriges civila beredskap erik.blom 31 jul 2018 I dag presenterade Alliansens partiledare Ulf Kristersson, Annie Lööf, Jan Björklund och Ebba Busch Thor, ett samlat paket med tio reformer att öka Sveriges civila beredskap och krishanteringsförmåga. Det handlar om mer resurser, tydligare mandat och ansvar - både för att förebygga kriser, men även för att snabbt kunna hantera dem. Det måste människor i hela Sverige kunna lita på.

Det är fortfarande för tidigt att dra skarpa slutsatser om hanteringen av sommarens omfattande bränder. Men det står klart att både räddningstjänsten och ett stort antal frivilliga har gjort, och fortsätter göra, enorma insatser. Den här kraften behöver tas tillvara och förvaltas. 

Oavsett vilka slutsatser som kommer att dras om bränderna, måste vi redan nu se till att vårt samhälle är bättre rustat inför framtiden. Vi har sett hur till exempel Tsunamikatastrofen, skogsbranden i Västmanland 2014 och IT-skandalen vid Transportstyrelsen visat på brister i statens, kommunernas och myndigheternas förmåga att förebygga och hantera kriser. 

Vägen framåt handlar både om att förebygga kriser och att vara förberedd när krisen väl kommer. Det kräver bland annat en modern lagstiftning som möjliggör att krissituationer kan hanteras utan dröjsmål. Det innebär också att vi måste ha rätt resurser på rätt ställen – och en organisation för krishantering som är erfaren och kompetent.

Alliansen föreslår tio reformer för att stärka Sveriges civila beredskap och öka krishanteringsförmågan:

1. Inrätta ett nationellt säkerhetsråd under statsministern. 

2. En snabbare och tydligare statlig krisledning. 

3. Etablera en nationell krisfond. 

4. Förstärk hemvärnet. 

5. Bygg ut utbildning av räddningstjänstpersonal. 

6. Förbättra villkoren för deltidsbrandmän. 

7. Satsning på nationell brandbekämpningsförmåga från luften. 

8. Tydliggör Försvarsmaktens roll i samband med civila kriser. 

9. Inför särskild lagstiftning om hur civila kriser ska hanteras. 

10. Ökat statligt stöd för skogsbrandsbevakning.

Utdelnings-PM finns här. 

Presentation finns här. 

Se presskonferensen här.

 

Förbund Riksorganisationen Bild Civilberedskap Dölj delningsalternativ Av

Pressträff: Alliansen presenterar förslag för att stärka Sveriges krisberedskap erik.blom 31 jul 2018 I dag tisdag den 31 juli håller Alliansens partiledare Ulf Kristersson, Annie Lööf, Jan Björklund och Ebba Busch Thor pressträff om nya förslag för en stärkt krisberedskap och krisledningsförmåga.

Pressträffen börjar 10.30. Se den ovan.

Förbund Riksorganisationen Dölj delningsalternativ Av