STOCKHOLM: Just återkommen från en helg med norra Europas största studentfest i Lund – den s k GA-balen – är det i sedvanlig ordning dags att försöka blicka framåt på den kommande veckan.

Men den föregående hade ju sitt intresse också.

Att den muslimske socialisten Zohran Mamdani valdes till borgmästare i solitt demokratiska New York var förvisso intressant, men än intressantare var nog de samtidiga guvernörsvalen i New Jersey och Virginia där mer moderata demokrater vann mycket övertygande segrar.

Donald Trump stod förvisso inte på valsedeln, men det förefaller som om fortsatta ökande kostnader av alla de slag varit en viktig bidragande faktor till valresultaten. Just att få bort inflationen och få priser under kontroll var ju ett av de mest klara budskapen när Trump vann presidentvalet.

Än har genomslaget för alla hans tullar i inhemska priser inte blivit dramatiskt, men det är tydligt att de gör det svårare att reducera inflationen ytterligare, och för detta betalar republikanerna nu ett tydligt politiskt pris. I opinionsmätningarna säger 52% att ekonomin blivit sämre under Trump – bara 30% att den blivit bättre.

Om detta kommer att få mer långsiktiga effekter på den amerikanska politiska scenen återstod att se. Jag kommer att tillbringa huvuddelen av den kommande veckan i USA och kan kanske återkomma därefter.

Det som nu avvaktas inte utan spänning är hur Högsta Domstolen kommer att ställa sig till legaliteter i huvuddelen av Trumps olika tullhöjningar. Han har ju vridit om obskyra gamla paragrafer för att komma undan författningens bestämmelser att saker som dessa skall besluta av kongressen, och hur Högsta Domstolen kommer att bedöma den saken blir betydelsefullt.

Det som också avvaktas är att man försenat skall producera de olika policy-dokument med den nationella säkerhetsstrategin i centrum som en ny administration alltid producerar för att försöka förklara och sätta in sin politik i ett större sammanhang.

Man kan visserligen ifrågasätta hur viktiga dessa dokument är i en administration där presidentens nycker förefaller styra åtskilligt. Under den senaste tiden har vi ju sett hur hans missuppfattningar lett till beslut som kan leda till en internationell våg av kärnvapenprov liksom till att han efter att ha sett ett TV-program hotat med militärt ingripande i Nigeria för att skydda kristna utsatta för attacker.

Ingenting av detta har med strategi att göra – bara med nyckfullhet.

I morgon inleds – med total amerikansk frånvaro – den stora klimatkonferensen COP30 i Belem. Tio år efter överenskommelsen i Paris blir det en viktig anhalt i de globala ansträngningarna att begränsa den globala uppvärmingen.

Åtskilligt har faktiskt åstadkommits sedan dess.

Då växte de globala utsläppen med ca 2% om året, och den siffran har sedan dess reducerats till ca 0,3% vilket fortfarande är för mycket men dock en betydande förändring. Då var världen på väg mot en uppvärmning kring fyra grader kring kommande sekelskiftet, men nu ligger de prognoserna på lite mer än hälften av det. Fortfarande farligt högt, men samtidigt uppenbart att de koordinerade internationella insatserna fungerar.

Stämningsläget kring frågan är väl något mindre undergångsdomimerad än vad som var fallet for några år sedan, men även om USA mäler sig ut fortsätter världen i övrigt. Inte minst de starka kinesiska insatserna har effekt. Förhoppningsvis kommer Belem att innebära nya steg av de dominerande delar av världen som inser att vi måste successivt lämna den av fossil energi dominerade världen.

På den europeiska scenen fortsätter samtalen för att få också Belgien med på det arrangemang som med stöd av de frusna ryska tillgångarna skulle möjliggöra ett långsiktigt lån till Ukraina på €140 miljarder vilket skulle säkra finansieringen av landets försvar och insatser för ett antal år sedan.

De legala utmaningarna kring detta skall inte underskattas, och de belgiska frågetecknen om framtida möjliga problem tas på allvar, men alternativen är inte speciellt attraktiva.

Att ta direkt ur medlemsstaternas budgetar skulle säkert vara svårt för länder som Frankrike och Italien med mycket pressade statsfinansiella situationer, och ett gemensamt lån leder ju ofrånkomligen till att kostnader för detta lån måste belasta kommande år.

Ett avgörande måste nog komma senast vid EU-toppmötet i december. Det handlar om den kanske enstaka viktigaste frågan som ligger på EU-dagordningen just nu.

Under veckan noterades hur ett privat kinesiskt företag släppte en ny AI-modell Kimi K2 med prestanda som till betydligt lägre kostnad överträffade vad de stora amerikanska drakarna nu erbjuder. Och samtidigt sade Nividia-chefen Jensen att Kina höll på att gå om USA vad gäller AI-utvecklingen, även om han senare fick marginellt justera det uttalandet.

Men tveklöst är att den amerikanska överlägsenheten inte framstår som alls så massiv som för bara några år sedan. Betydelsen av det kan knappast överskattas.

Veckan som gick präglades i alla fall till någon del för min del av att min nya bok ”Vad Händer Nu?” kom ut, med olika intervjuer i såväl TV som olika ledande tryckta media. Det är alldeles uppenbart att det finns ett betydande intresse av försök till sammanhängande omvärldsanalys – och jag hoppas att min bok kan bidra till detta.

För min del inleder jag den kommande veckan i London med några möten där i morgon och tisdag förmiddag innan jag fortsätter till USA och Santa Monica för styrelsemöte med RAND där.

Men nästa helg kommer jag i alla fall hem igen.

STOCKHOLM: I morgon är en dag av viss betydelse i alla fall för mig, eftersom det är publiceringsdag för min nya bok med titeln ”Vad Händer Nu? I Den Nya Oredans Tid”.

Det var sommaren 2020 jag lade sista handen vid boken ”Den Nya Oredans Tid”, som utkom sanna höst, med dess försök att förklara varför vi tydligt var på väg in i en oroligare och mer utmanade tid.

Och så blev det förvisso.

Utsprunget till mina bok är att jag någon gång i våras blev stannad på gatan i Stockholm av en yngre dam som nyss hade läst den boken, och ställde frågan vad som egentligen händer nu.

Det var är vad man kan kalla en bra fråga, och den ledde till att jag satte mig ner och skrev den bok som således kommer ut i morgon. Oredans är, dessvärre, än värre än vad som var fallet vid min tidigare bok. Att bli sannspådd i denna del känns fick knappast särskilt angenämt, men nu är det som det är.

Boken handlar förvisso om de stora globala utmaningar vi möter i form av bl a klimatfråga, pandemirisker och osäkerheten om vad AI-utvecklingen kan komma att innebära, men därtill försök att beskriva vart Ryssland, USA och Kina under deras åldrande ledare är på väg och de nya krav och utmaningar som detta innebär för vårt Europa.

Det handlar om mina bedömningar. Någon absolut säkerhet finns knappast. Jag kan t ex bara spekulera om utgången av Putins krig och om vad det kan komma att innebära för det Ryssland som ju förr eller senare kommer att komma efter honom. Vi kommer att leva med Ryssland även efter honom.

Men det handlar också om ett USA som nu bär upp AI-revolutionen men som politiskt blivit mer både oberäkneligt och opålitligt, och det med all sannolikhet också bortom den omedelbara perioden Trump.

Kinas kraft tror jag att vi tenderar att underskatta. Det är svårt att inte imponeras av dess ekonomiska och teknologiska utmaning, och jag tror att vi har all anledning att vara förberedda på vad som kommer. Kina vill knappast dominera världen på det sätt som USA gjorde under höjdpunkten av sin makt – den militära makten har man inte – men kommer ofrånkomligen att påverka allt mer av den globala utvecklingen inte minst ekonomiskt.

Och allt detta har självfallet djupgående konsekvenser för vårt Europa och för oss själva – och om det står det en del i boken.

Under veckan som var blev det ett par dagar i New York för bl en större sammandragning med diskussion om vad som ligger framför oss. Jag noterade att diskussionen om den inre amerikanska utvecklingen var påfallande återhållsam, vilket dels återspeglade ett New York dör de finansiella frågeställningarna alltid dominerar, men dels en rädsla att inte trampa den tunnhudade makten i Vita Huset på fötterna.

Utvecklingen i Europa och Putins krig var inte helt ointressant, men i sedvanlig ordning var det relationen till Kina som dominerade.

Mötet mellan Trump och Xi Jinping i Sydkorea blev kortare en väntat, innebar att man pausade alla åtgärder man nyligen hade aviserat mot varandra och sköt det mesta andra till ett besök av Trump i Peking kanske i april nästa år. Det var en vapenvila snarare än en fred, men undvek en skadlig upptrappning, och beskrevs av Trump själv i de mest positiva ordalag man kan tänka sig.

I den mer hökaktiga atmosfären i Washington när det gäller Kina accepterade man det hela, men hade tydligt svårt att svälja hur positiv Trump plötsligt var till Xi Jinping, Kina och ett samarbete som han t o m betecknade som en G2-axel.

Fortsättning följer. Alldeles klart är det inte hur de kinesiska exportrestriktionerna på sällsynta jordartsmetaller i detalj kommer att se ut framöver, och om NVIDIA kommer att kunna leverera sina mest avancerade chips till Kina är heller inte alldeles klart.

Men Kina kommer att köpa mera sojabönor av de amerikanska bönderna, och det är politiskt betydelsefullt för Trump.

På närmare håll fortsätter de hårda striderna kring Prokrotsk i östligaste Ukraina. Ryssland har sedan några månader koncentrerat ca 170.000 man till denna offensiv, och har uppenbarligen med smärre grupper lyckats penetrera in i själva den förstörda staden.

Om Ukraina lyckas att hålla staden återstår att se. Putins är närmast desperat efter någonting som skulle kunna beskrivas som en framgång. Men den strategiska betydelsen av staden förefaller att vara relativt begränsad.

Vad gäller den gångna veckan finns det ju anledning att uppmärksamma också utgången av valet i Nederländerna. Och det innebar en mycket tydlig rörelse mot den politiska mitten.

Gert Wilders extrema parti är inte längre landets största, utan har knuffats från positionen av vänsterliberala D66 som gjorde ett mycket bra val. Men det gjorde också högerliberala VVD och kristdemokratiska CDA så även om regeringsbildning i Nederländerna alltid är en utdragen affär går man mot en mittenkoalition med klar europeisk profil.

Och det är utmärkt så.

Med den nya veckan börjar uppmärksamheten allt mer att riktas mot Brasilien och det stora klimatmötet COP30. Det formella mötet i Belem under veckan efter den kommande, men innan dess är det ett globalt klimattoppmöte på torsdag och fredag och där kommer viktiga signaler att sändas.

Ledarna för USA, Kina och Indien kommer inte att vara på plats, men ett antal europeiska ledare kommer dock att vara det för att understryka den betydelse dessa frågor har för oss.

För min del blir det mest en vecka hemma med tidig inledning med morgon-TV om min bok men ett dygn eller så i alltid trevliga Tallinn mot veckans slut.

STOCKHOLM: För en vecka sedan spekulerades det åtskilligt om vad det då just utannonserade kommande mötet mellan Putin och Trump skulle kunna innebära. De bägge ländernas utrikesministrar skulle mötas för att förbereda mötet.

Det var då det.

Sedan dess har allt runnit ut i sanden, och skälet är av allt att döma att Vita Huset ser en Putin som inte är beredd till några kompromisser alls, och som fortfarande tror antingen att han kan bli militärt framgångsrik eller att han kan få Trump att tvinga Zelensky till någon form av kapitulation.

Ovanpå detta kom så ett beslutat av USA att rikta sanktioner mot de dominerande ryska oljebolagen Rosneft och Lukoil. Hur stor faktisk effekt dessa kommer att få återstår att se, men symboliskt var det betydelsefullt att det var första gången Trump-administrationen var berett till någon åtgärd över huvud taget mot Ryssland.

Och utan några som helst tecken på flexibilitet från Putins sida tyckte uppenbarligen Trump att ett nytt möte knappast vore meningsfullt.

Den ukrainska situationen runt staden Prokrotsk är uppenbarligen mycket ansträngd. Sedan mer än ett år tillbaka har Ryssland satsat mycket stora resurser på att erövra denna, och de flesta hade nog trott att de skulle ha lyckats med det för länge sedan.

Men när Putin i dag pratar om framgångar och att man äntligen lyckats med en test med den kärnkraftdrivna kryssningsrobotar han först talade om för sju år sedan skall det nog mest ses som försök från hans sida att övertyga om att det fortfarande finns en möjlighet till militär seger.

Och att han gör det sker nog mot bakgrund av en medvetenhet hos allt fler om att så faktiskt inte är fallet. Det kan bli farligt för Putin. Han måste till nästan varje pris försöka skapa bilden av att han vinner – även om det också i kretsar av betydelse i Moskva tydligen börjar stå klart att så inte är fallet.

Hans extrema kompromisslöshet i samtalen med USA innebär att han gräver ner sig allt mer. Men hur länge kan han hålla ihop sin regim kring sin extrema ståndpunkt? Ett bra tag till, skulle jag tro, men jag undrar om vi inte nu kommit in i ett skede där det kan börja att krackelera.

Regimen Maduro är en rövarregim utan legitimitet, men det innebär knappast att det skulle vara en enkel operation att marschera in och sätta någon annan på plats. USA gjorde det mot knarkregimen Nouriega i Panama för 32 år sedan, men det krävde 27.000 soldater i två veckor.

Medan Trump talar fred i Asien tätnar dimman om hur hans intentioner gentemot regimen Maduro i Venezuela ser ut. Militära styrkor dras samman – nu har ett hangarfartyg beordrats från Medelhavet till området.

Men den kommande veckan kommer världens blickar främst att riktas mot Asien där det då inte minst handhar om mötet mellan Trump och Xi Jinping i Korea på torsdag. Förberedande möten för att kanske kunna mildra spänningen mellan de bägge länderna har redan hållits i Malaysia, men det är på torsdag det kommer att avgöras. Men signalerna hitintills är positiva.

Och min tro är att Trump i samtalet med Xi också kommer att ta upp Putins krig och be honom hjälpa till att åstadkomma en vapenvila. Det kinesiska svaret på det blir viktigt.

Men Venezuela är tolv gånger större. Och även om regimen Maduro saknar både legitimitet och stöd i regionen i övrigt är det långt från någon garanti för att en öppen amerikansk intervention skulle ha det.

Någonting kommer dock att komma ut den militära och retoriska uppbyggnad som pågår.

Annars är det ju Canada som råkat illa ut igen. Premiärministern i den största delstaten Ontario finansierade TV-reklam i USA som bl a innehåller klipp där president Reagan entydigt säger att politik med höjda tullar leder fel, och detta fick uppenbarligen Trump att gå i taket.

Omedelbart avbröts alla handelsförhandlingar med Canada, och utöver det beslutade Trump om att höja tullarna med ytterligare 10%. Den amerikanska opålitligheten demonstrerades på nytt,

En ny vecka stundar. Jag börjar hemma i Stockholm men sedan blir det en kortare utflykt till New York – där en muslimsk socialist kanske blir näste borgmästare – för geopolitiska diskussioner och några ytterligare möten.

STOCKHOLM: Vapenvila i Mellersta Östern är alltid ett relativt begrepp, och det senaste dygnets utveckling visar de utmaningar som ligger i genomförande av bara den första fasen av överenskommelsen om vapenvila i Gaza.

Än har det humanitära tillträdet till Gaza inte underlättats på det sätt som angavs i överenskommelsen.

Och frågetecknen kring hur de fortsatta och avgörande faserna skall genomföras har knappast rätats ut. Om det skall fungera är det nog viktiga att de olika internationella strukturer som indikerades i överenskommelsen kommer på plats.

Det är Egypten, Turkiet och Qatar som vid sidan av USA har ansvaret i denna fas, men i nästa fas kommer Saudiarabien in, och då kommer frågorna om ett perspektiv mot en tvåstatslösning att finnas på bordet.

Men efter Gaza har president Trump återvänt till Rysslands krig och vad som kan göras. President Zelenskyj var i Washington i fredag med begäran om Tomahawk-robotar, men i sedvanlig ordning när det ser ut som om Trump skulle vara beredd att sätta Putin under tryck var det denna som tog initiativet för att avvärja.

I det två timmar långa telefonsamtalet lär inte ha funnits några tecken på vilja från Putins sida till eftergifter. Trump talar nu efter mötet utan att nämna ordet åter om en vapenvila längs den existerande konfrontationslinjen, men Putin fortsätter att kräva attUkraina skall ge upp de delar av Donetsk som hans styrkor trots enorma ansträngningar inte lyckats att erövra.

Men tydligen hade Tump trots detta ägnat betydande tid i mötet med Zelensky åt att repetera Putins olika argument och kräva att Zelensky skulle gå med på dem. Men att lämna över områden som man försvaret i tre år är helt enkelt inte möjligt.

Nu kom Trump och Putin i alla fall överens om ett nyt toppmöte i Budapest, och innan dess ett möte mellan de bägge utrikesministrarna. Sannolikheten för att det kommer att föra frågan framåt är nog dessvärre mycket begränsad.

Och mötet i Budapest kan antingen bli en katastrof enligt mönstret från Alaska, eller så har Trump fått lite blodad tand av att han ju fick en vapenvila i Gaza när han rejält satte Netanyahu under tryck och försöker att göra någonting motsvarande med Putin.

Hitintills finns det dock inga tecken på att han är beredd till det, men oskrivet är bäst. Fredspriset hägrar alldeles uppenbart.

Zelensky vill nu ha amerikanska Tomahawk-robotar men sannolikheten för det är nog ganska liten. Dessa avfyras normalt från ubåtar eller ytfartyg, och det finns bara ett mycket litet halvt experimentella lavetter för att avfyra från land. Robotens programmering fram till målet kräver dessutom omfattande data som bara USA kan tillhandahålla.

Når EU-ledarna samlas till sitt ordinarie toppmöte mot slutet av veckan blir den kanske enstaka viktigaste frågan om man lyckats att göra några framsteg med det stora lånet till Ukraina baserat på det ryska frusna tillgångar. Belgien, där huvuddelen av dessa tillgångar finns, vill ha legala garantier mot möjliga problem i framtiden, och det borde väl inte vara någon olöslig fråga.

Framsteg i den frågan vore en viktig signal om uthålligheten i det europeiska stödet till Ukrainas försvarskamp.

I Japan har det nu kommit en överenskommelse som innebär att Takaichi Sanae nu tar över som ny premiärminister efter en period sv osäkerhet. Och i den delen av världen må noteras att det kinesiska kommunistpartiet har viktiga möten i början av. veckan för att fastställa sina planer för de kommande åren.

Hur det går med den ekonomiska kampen mellan USA och Kina är oklart. Bägge sidor verkar intresserade av att trappa ner, och sannolikt blir det viktiga möten under veckan i ett försök are åstadkomma detta.

Själv är jag hela veckan i Stockholm – först på söndag bär det av, och då med New York som destination.

Det var fel av kulturminister Amanda Lind att delta under prisutdelningen av Svenska Pens Tucholskypris.

Sven Fornling har lämnat sjukhuset i Halle, Tyskland, och mår efter omständigheterna bra.

Anställda vid Göteborgs spårvägar har fuskat med arbetstider och använt tjänstefordon privat utan lov.

DN har tidigare rapporterat om bedragare som med hjälp av kändisar och löften om Bitcoin-rikedomar lurar svenskar.

Den säkrade EM-platsen gör att det klirrar till i Svenska fotbollförbundets kassa.

Allt fler flygbolag – inklusive SAS – väljer att skära ned på sin trafik till Hongkong.

SVT:s populära relationsserie ”Bonusfamiljen” återvänder med en fjärde säsong, skriver Expressen.

Efter Djurgårdssupportrarnas planstormning för att fira guldet på Östgötaporten har polisen upprättat en anmälan om…

Det är extremt ovanligt att en 16-åring döms till rättspsykiatrisk vård i Sverige.

Någon har kastat in ett flaskliknande föremål genom fönstret på en skola i Helsingborg

En man sprang i från tre kriminalvårdare under sin permission i Sigtuna.

Det är fortfarande inte säkert för fältgeotekniker och geologer att undersöka det stora skredområdet utanför Kungälv.

16-åringen lurade sin vän Peter Plax till en badsjö efter att de ätit pizza tillsammans – där mördade han honom med en…

Det har blivit allt vanligare att socialtjänsten hyr bostäder som sedan hyrs ut till bostadslösa i andrahand. –

En 15-årig flicka rapporteras ha omkommit då en bro över floden Tarn i sydvästra Frankrike kollapsat.