STOCKHOLM: Det är inte utan att man i dessa dagar känner en tilltagande oro för den dramatiskt ökade polariseringen i det amerikanska samhället och vad den kan komma att leda till.

Det som nu klassificerats som ett mord av en polisman i Minneapolis har kommit att utlösa en omfattande våg av protester runt om i landet eftersom det åter blottlade grundläggande orättvisor i det amerikanska samhället. Till den alldeles överväldigande delen har dessa massiva protester också varit fredliga – men inte alla och inte överallt.

Normalt skulle i ett läge som detta innehavaren i Vita Huset ha försökt att överbrygga motsättningarna och ena nationen, men Donald Trump har i stället agerat på ett sätt som snarare fördjupade dessa. Hans avsikt förefaller att vara att mobiliserar stöd hos dem som i detta inte ser främst protest mot orättvisor utan främst allmän laglöshet som måste motas med alla till buds stående medel.

Allra mest kontroversiellt har varit hans avsikt att använda den reguljära amerikanska försvarsmakten i detta syfte. Det s k nationalgardet kan användas av de olika delstaternas guvernörer, men att sätta in den reguljära armén är någonting helt annat.

Men här stötte han uppenbarligen på motstånd från armén självt och till slut också från sin egen försvarsminister. Och efter viss dramatik ledde det till att de enheter ur den 82:a luftlandsättningsdivisionen som förts till närheten av Washington fick återvända till sin bas.

Jag skulle tro att försvarsminister Eders ställning efter detta är långt ifrån säker.

Hur detta kommer att påverka situationen inför valet i november är det nog för tidigt att ha några bestämda meningar om.

Jag hör från mina vänner att det nu finns tecken på att opinionssiffrorna för honom också i avgörande delstater börjar att svikta, och det spekuleras i att republikaner vars positioner är föremål för återval kan börja att svikta om denna tendens srpr sig.

På det utrikespolitiska planet är det ju inte förvånande att händelserna i USA – och inte minst bilderna av soldater på gatorna – har fått mycket bred publicitet inte minst i Kina och Ryssland. USA:s roll som banérförare för demokrati och frihet har tveklöst fått sig en törn, och det vid en tidpunkt när det snarare är situationen i Hong Kong som borde ha uppmärksammats.

Annars fortsätter självfallet frågor kring politiken gentemot Kina att vara i fokus, och det i tilltagande grad också i den europeiska debatten.

Att hantera situationen i Hong Kong är inte alldeles enkel.

De aviserade åtgärderna i USA är relativt begränsade till sina effekter – dagen efter de hade utannonserats steg börsen i Hong Kong – och försämrar snarare för Hong Kong än för Kina. och Storbritannien, som naturligt nog är det viktigaste landet i dessa hänseenden, har hitintills inskränkt sig till att möjligen ge ca 300.000 personer i Hong Kong med en viss typ av pass bättre möjligheter till att komma till Storbritannien.

Men förhoppningsvis kan Storbritannien, EU, USA och andra intresserade komma överens om åtgärder som möjligen kan ha någon effekt i den riktig vi eftersträvar. Det är dock klokt att inse att optionerna är begränsade, att Hong Kong 1997 har överlämnats till Kina och att dess särskilda ställning i dess helhet enligt de avtal som då ingicks är tidsbegränsade till 50 år.

Det toppmöte som skulle ägt rum mellan Kina och EU i Leipzig i september har nu inställts. Pandemin är skälet, men till detta tror jag också skall läggas en farhåga för att framsteg man strävat efter i relationen på ett antal punkter inte skulle vara möjliga.

Viktigt är dock att diskussionen om den viktiga frågan om våra relationer till Kina förs vidare Frågan kommer att bli allt viktigare inte minst i ljuset av den utveckling av den amerikanska politiken som är sannolik. Inte minst måste Europa har förmågan att stå på egna ben i dialogen med USA i dessa frågor.

Den transatlantiska relationen är ju inte i bästa skick.

Vita Huset har nu bestämt att upp mot en tredjedel av kvarvarande amerikanska trupper i Tyskland skall dras tillbaka. Det sägs att beslutet togs utan att Berlin informerades i förväg.

Det är en betydande reducering. Det sägs att det innebär att det speciella förband med F16-flygplan som fortfarande finns i Tyskland tillhör de som nu dras bort, och det skulle innebära att F16-förbandet i Aviano i norra Italien är det enda kvarvarande amerikanska stridsflygförbandet på den europeiska kontinenten.

Samtidigt fortsätter man självfallet olika typer av viktiga gemensamma övningar.

Och det är viktigt, även om jag nog tillhör dem som tycker det är onödigt att flyga B1B-bombflygplan över områden alltför nära Ryssland, t ex när detta nyligen skedde också över Ukraina. Jag kan väl föreställa mig reaktionerna på någon typ av motsvarande ryskt uppträdande.

Det finns anledning till försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som provocerande.

STOCKHOLM: Livet i Zoom-världen går vidare med möten i de mest varierande konstellationer och i de mest varierande ämnen.

I dag har jag t ex ett timslångt websänt samtal med Finlands f d statsminister Alexander Stubb ordnat av Hanaholmen-centrat utanför Helsingfors. Sedan på eftermiddagen hade vi ett rådsmöte med RAND Europe i Cambridge för att gå igenom hur verksamheten utvecklas i dessa märkliga tider.

Och i morgon blir det först ECFR-diskussion om Europas roll i den globala ekonomin, därefter en diskussion med Trilateral Commission om hur Europa och USA skall klara de dramatiskt ökade statsskulderna under de kommande åren, sedan i regi Atlantic Council en briefing av amerikanska UD om deras Iran-politik och sedan lite senare en på kvällen en global kvällsdrink med allmöt meningsutbyte i regi Eurasia Group i New York.

Nyhetsförmedlingen domineras naturligt nog av den bekymmersamma utveckling i USA som började med det dödliga övergreppet av polisen i Minneapolis men som nu lett till oroligheter över stora delar av landet. I dag såg jag bilder av lastbilar med soldater på det annars strikt avspärrade lilla området mellan Vita Husets West Wing och dess kontorsdel i det som heter Old Executive Office Building.

President Trump försöker nu att framställa sig som representanten för lag och ordning, medan Joe Biden naturligt nog framträder och försöker att ta upp de brister i det amerikanska samhället som oroligheterna tveklöst demonstrerar. Men det torde vara alltför tidigt att ha någon uppfattning om vilken inverkan detta kan ha på valet i november.

I dag har president Trump också hunnit med att ringa upp president Putin i Moskva och inbjuda denna till ett kommande G7-möte i G7-kretsen.

Märkligt.

Hans försök att åstadkomma ett G7-möte i Washington i slutet av denna månad kollapsade ju efter det att Angela Merkel förklarat att hon inte tänkte komma. Pandemin var den officiella orsaken, men informellt sades också att Vita Huset inte gjort några förberedelser alls på det sätt som sedan decennier är rutin inför dessa möten.

När G7-mötet havererade förklarade Trump att kretsen i alla fall inte var särskilt relevant, och sade att han till ett möjligt möte i höst, när USA fortfarande har ordförandeskapet, vill inbjuda Ryssland. Dock kom omedelbart uttalanden från såväl London som Ottawa att man inte såg något som helst skäl till detta.

Men trots detta ringer Trump till Kreml och inbjuder Ryssland. Jag vet inte om han var tydlig med att det då bara kunde handla om en inbjudan till Putin att komma som observatör – sådana inbjudningar kan ordförandeskapet utfärda självt. Men hur det än är med den saken är jag övertygad om att Putin inte har någon som helst avsikt att komma som observatör.

Så av allt detta kommer med all sannolikhet inte att bli någonting alls. Det blev bara en märklig dans som visar hur impulsiv och osammanhängande den amerikanska politiken på den högsta nivån är.

Och som också visade den lite märkliga relation som fortfarande förefaller att finnas mellan Donald Trump och Vladimir Putin.

Bägge har sina problem.

I Ryssland kommer nu den uppskjutna folkomröstningen om de föreslagna förändringarna i konstitutionen att äga rum den 1 juli, och på ett eller annat sätt kommer de därmed att godkännas.

Men läget i landet är knappast gott.

Såväl Trump som Putin dröjde alldeles för länge med att ta COVID19 på allvar, och det har lett till ett allvarligt utbrott i Ryssland med fokus i Moskva men med allvarliga utbrott också i andra områden. De senaste opinionsmätningarna visar nu lägre förtroende för president Putin än någon gång under hans numera rätt långa period vid makten.

Nya utrikespolitiska äventyr skulle knappast ändra på den situationen.

Att man förefaller att fördjupa sin inblandning i det libyska moraset torde knappast vara någonting som entusiasmerar den ryska opinionen. Och utrikespolitiskt innebär det nu tydlig konfrontationskurs med Turkiet också i detta område. Och Syrien är knappast ett alldeles lättskött pastorat.

STOCKHOLM: Även en vacker försommarsöndag som denna fortsätter världen att då och då knacka på.

Så i dag började jag min dag med en rätt lång intervju på CNN som tog sin utgångspunkt i min artikel i Washington Post om USA:s ställning i världen i dessa dagar, men som ofrånkomligen kom att inkludera en fråga också om vad som uppfattas som den svenskas annorlunda strategin.

Och även om en intervju med TV4 huvudsakligen handlade om den allt sämre relationen mellan USA och Kina kom också den aspekten med där.

I morgon börjar jag så dagen med morgonpasset i P1, och även där kommer det att handla om bilden av Sverige i omvärlden i dessa tider och dess möjliga konsekvenser.

Men annars är det nog efterdyningarna efter de olika mötena i Peking som tilldrar sig mest internationell uppmärksamhet just nu.

Det var bestämda budskap vad gällde såväl Hong Kong som Taiwan som levererades. Om det fanns någon som trodde att den kinesiska ledningen skulle modifierar sin linje något i dessa frågor i den rådande situationen visade det sig vara alldeles fel.

Linjen vad gäller Hong Kong var mycket bestämd, och det inte minst när utrikesminister Wang Yi hade presskonferens i Peking i dag. Man säger visserligen att systemet med ”ett land – två system” skall vara kvar, men vad gäller yttre och inre säkerhet är det nu fullt ut Pekings kommando som skall gälla, och man är tydlig med att några kompromisser på denna punkt inte är aktuella.

De internationella reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Såväl Storbritannien som EU har uttalat stark oro, men än så länge inskränkt sig till detta. Hong Kongs siste brittiske guvernör Chris Patten har, tillsammans med också f d brittiske utrikesministern Malcolm Rifkind varit betydligt klarare och efterlyst en starkare internationell reaktion.

Med Chris Patten hade jag en ”zoom-drink” för någon vecka sedan inför det att han skulle hålla ett anförande – också via Zoom – på klubben för utrikeskorrespondenter i Hong Kong. Bara halvt på skämt sade han att det väl nu kommer att leda till att den klubben stängs ner.

Och nu är han tydlig med att Pekings åtgärder utgör ett ”flagrant brott” mot det gemensamma kinesisk-brittiska avtalet i samband med att den f d kronkolonien återlämnades till Kina 1997. Hur den brittiska regeringen kommer att hantera denna fråga, och vilket stöd man eventuellt söker från andra länder, blir en intressant fråga att följa.

Under en relativt lång period efter 1997 kom Hong Kong faktiskt att fungera fritt snarare över förväntan, men under framför allt det senaste året har tonen från Peking successivt skärpts inte minst i samband med att demokrati-demonstrationerna i Hong Kong blivit allt djärvare.

Om nu coronakrisen i Hong Kong anses under kontroll, kommer vi alldeles säkert att se mer dramatik på gatorna.

Den kommande veckan kommer så EU-kommissionen i Bryssel att presentera sitt förslag till ”återstartpaket” för EU-ekonomin, och det samtidigt som de ”snåla fyra” – däribland Sverige – förefaller att gräva ner sig i sina skyttegravar.

Efter det inleds så skarpa förhandlingar mellan medlemsstaterna, men de ”snåla fyra” kan knappast räkna med så mycket mer än justeringar i det stora paketet. Det kan dock vara väl så viktigt, även om jag tror att man skall vara på vakt för faran att snålheten bedrar visheten.

Det ligger entydigt i Sveriges ekonomiska och politiska intressen att det skall gå bra för Europa i dess helhet, och det är inte alls orimligt att länder med lite större förmåga också är beredda till lite större insatser. De gör vi då i vårt eget långsiktiga och strategiska intresse.

För min del blir det fortsatt en vecka med olika internationella diskussioner, och en del av dem också publika i den virtuella världen.

Det gäller t ex på onsdag morgon då jag har ett samtal med chefen för det utrikespolitiska Lowy-institutet i Australien, liksom den podcast China Power som kommer från Washington.

STOCKHOLM: Våren börjar göra sig allt mer påmind, och det gör förvisso världen också.

I början av veckan sammanträdde via video den s k World Health Assembly som är världshälsoorganisationen WHO:s högsta beslutande organ. Och det var av lätt insedda skäl ett möte av viss vikt.

För mig blev detta möte en mycket tydlig demonstration av vad jag kallat den post-amerikanska världen, och om detta skrev jag också i en artikel i Washington Post i går som det för den intresserade finns länk till på mitt engelska Twitter-konto. Och det har blivit åtskilliga reaktioner på den artikeln – eller rättare sagt på det som den återspeglade.

Mötet med WHA blev en betydande framgång för EU som förhandlade fram de slutsatser som så småningom kunde antas enhälligt. Kinas accepterade att en granskning av den samlade hanteringen av COVID19-krisen skall genomföras, och denna måste ju inkludera såväl virusets ursprung som WHO:s och andras hantering av det.

Och USA kom till slut att acceptera denna resolution och dess olika slutsatser.

Men det hela visade en bild av ett relativt självsäkert Kina, ett inte utan framgång manövrerande EU och ett marginaliserat USA.

Det kommer förvisso att finnas åtskilligt att granska och diskutera kring denna kris och dess hantering när vi lagt dem bakom oss.

I en artikel som via Project Syndicate går ut i olika tidningar i olika delar av världen försökte jag svara på frågan varför världen kunde möta och stoppa SARS-vuruset 2003 men misslyckades så kapitalt med detta virus 2020.

Svaret på den frågan blir med nödvändighet tentativt ännu så länge. Säkert kommer det vart det lider att skrivas åtskilligt i den frågan.

Men även den artikeln finns det för den intresserade länk till genom mitt twitter-konto.

I början på veckan kom så det utspel från Angela Merkel och Emmanuel Macron som med all sannolikhet bär förebud om det förslag till större återhämtningspaket för EU-länderna som kommissionen kommer att lägga sitt förslag till på onsdag i nästa vecka.

Från den svenska regeringens sida blev kommentarerna lite snåla och sura, men det kommer inte att förhindra att beslutet kommer att röra sig i denna riktning.

Med 500 miljarder Euro är det förvisso ett mycket betydande paket, om än avsevärt mindre än vad såväl Macron som Europaparlamentet tidigare talat om, men det verkligt nya är att EU förväntas låna upp medel som sedan kan användas till stöd för drabbade medlemsländer.

Något gemensamt åtagande för andra länders skulder, som ju figurerade tidigare i debatten, handlar det inte om, och därmed kanske inte heller det stora genombrott som vissa tycks vilja se det som. Men det är trots detta ett viktigt och stort steg som borde skapa bättre förutsättning för den återhämtning för hela Europa som ligger i hela Europas intresse.

Och åter har vi sett Angela Merkel stiga fram som ledaren som förmår att formulera en kompromiss som tar samarbetet framåt. Förslaget har, trots sina nya inslag, också fått ett påfallande starkt stöd i den tyska opinionen.

Men åtskilligt kommer säkert att sägas och ske i denna fråga. Först nästa vecka kommer det formella förslaget, och först mot slutet av juni skall stats- och regeringscheferna ta ställning till det.

Vid det laget kommer man sannolikt att också veta mer om hur den försiktiga öppning som nu sker i olika länder kommer att fungera. Inte minst är det en fråga om att rädda turismen i framför allt södra Europa.

Och hur det går för Sverige i det sammanhanget återstår att se. Jag ser att våra nordiska grannländer nu känner en viss rädsla för att importera smitta från oss. Och nu är vi ju i en situation där det i detta hänseende är farligare i Stockholm än vad den är i Rom.

De närmaste dagarna kommer åtskilliga blickar att vara riktade mot Peking i samband med den s k nationella folkkongressens möte där. Det är i samband med denna, som ju fått förskjutas från mars, som den kinesiska ledningen brukar förkunna olika mål för de närmaste åren när det gäller t ex ekonomisk tillväxt.

Så Xi Jinpings tal kommer alldeles säkert att läsas med stort intresse. Med all sannolikhet får vi se ett Kina som försöker framtona som självsäkert och framtidsinriktat, men vad som döljer sig bakom fasaden kan det komma att ta sin tid innan vi börjar att se tecken på.

Inte minst blir det intressant att se om och hur man i så fall reagerar på den nu än aggressiva amerikanska politiken om Kina. Inte minst utrikesminister Pompeo har ju gått upp i ett tonläge som visar att han verkar se utrikespolitiken främst som ett korståg, och hur långt den kinesiska ledningen väljer att svara på detta återstår att se.

Och för min del fortsätter livet i Zoomland.

I går hade vi med ECFR en intressant dialog om EU och Iran-politiken framöver med deltagande också från de tre i detta avseende viktigaste utrikesdepartementen.

Jag var därefter med i en distansdiskussion på Kyiv Security Forum, liksom senare på kvällen med vad som kallas Diplomacy Cafe på universitet i Denver borta i USA.

Skälet till det senare är att vid det universitetet finns en framträdande amerikansk diplomat Chris Hill som jag kom att lära känna väl under vår gemensamma tid med Balkan.

Och jag noterade att med och lyssnade fanns också den pensionerade general som under hans tid som chef för den amerikanska armén i Europa också var min militära motpart i fredsoperationen i Bosnien.

Han skrev till mig efter diskussionen i går att han av mig under den tiden hade lärt sig ”hur man kan uppnå resultat utan att behöva avlossa ett enda skott.” Den kommentaren satte jag värde på.

I dag har det så varit en vidediskussion om läget i världen med Observer Research Foundation i New Delhi och därefter inspelning av en amerikansk pod om Europas och Sveriges syn på relationerna till Kina. Den kommer ut under den kommande veckan, och jag skall se till att det finns en länk.

Men därutöver har det varit skönt att cykla i den värmande solen.

STOCKHOLM: I denna digitala värld kunde jag i dag följa diskussionerna på World Health Assembly. En och annan ledare hade lite problem med uppkopplingen, men i huvudsak fungerade det.

Men slående var den annorlunda värld som framträdde under dagens sessioner.

Redan inledningsvis framträdde Kinas Xi Jinping med ett längre och påtagligt väl avvägt anförande. Från Europas sida fanns på denna nivå Frankrikes Emmanuel Macron och Tysklands Angela Merkel. Och en fyra-fem timmar senare efter ett oändligt antal ministrar från världens alla hörn kom också den amerikanske hälsoministern.

Jag har i olika sammanhang talat om att vi nu kommit in i en ”post-amerikansk” värld. Och den var högst påtaglig för var och en som följde framträdandena i WHA denna dag.

Xi Jinping nämnde försiktigtvis inte ordet Wuhan, men präntade in att ”vi har nu vänt utvecklingen” om viruset och den kinesiska ekonomin och det kinesiska samhället var på väg tillbaka.

Mycket tydligt var hur han vände sig till de afrikanska länderna speciellt, och talade om olika kommande hjälpinsatser. Ingen annan del av världen lyftes fram på detta sätt. Den kinesiska strategiska prioriteringen var tydlig.

Även han ställde sig bakom en undersökning om viruset och krisen. De begränsningar han angav var att det borde ske när den akuta krisen är över, att den skulle vara objektiv och vetenskaplig och att den borde ske inom ramen för WHO.

Och detta är ju i allt väsentligt också vad som finns i den resolution som under EU:s ledning nu förhandlas fram för att bli slutresultat. Som medförslagställare till den finns också Australien, som ju var först att ta upp detta förslag.

Xi Jinping var också tydlig med att ett vaccin måste ses som ett ”global public good” och inte exklusivt kontrolleras av den ena makten efter den andra.

Sammanfattningsvis ett effektivt anförande med ett budskap i linje med vad nog många ville höra.

Och dessutom hyggligt i linje med de europeiska linjer som nu dominerar den globala debatten kring dessa frågor.

När efter åtskilliga timmar det amerikanska anförandet kom var det av helt annan karaktär. Ett skarpt ifrågasättande av WHO, en icke oväntad tydlig attack på Kina, ingenting om samverkan och solidaritet när det gällde vaccin och så en mycket framträdande roll vad gäller frågan om Taiwan.

På den punkten har man rätt, men det var trots detta lite egenartat när Taiwan sagt att man för samarbetets skull står över denna gång, och det tydligen var klart att frågan skulle diskuteras senare.

Så det var en tydlig bild av en ny värld som trädde fram i dag.

Kina har ett tydligt problem med sin trovärdighet, men arbetar med betydande styrka för att komma över det, och formulerar budskap som nog inte saknar global resonans.

Europa försöker, och inte alldeles utan framgång, att rädda vad som räddas kan av globalt samarbete. Och i det ligger också ett start stöd för WHO och fortsatta reformer av organisationen.

Och USA marginalerer sig själv genom att fortsätta att skapa intrycket att för dem kampen mot Kina är viktigare än kampen mot viruset.

Det var en intressant dag.

STOCKHOLM: Global hälsopolitik är sällan det som skapar de stora rubrikerna, och figurerar också mer sällan i den mer ordinarie utrikespolitiska hanteringen.

Men de närmaste dagarna blir kanske annorlunda i dessa avseenden.

Då möts på det sätt möten sker i dessa dagar den s k World Health Assembly som är det högsta beslutande organet i FN:s världshälsoorganisation WHO till sitt årliga möte.

Och två kontroversiella frågor tillhör det som kommer upp där.

Den första är Taiwans deltagande.

Intill 2016 kunde Taiwan delta i WHO:s arbete som observatör, och detta skedde också med pragmatiskt erkännande av Peking. Men sedan dess har tonen från Peking blivit ett annan eftersom man varit missnöjd med valresultaten på Taiwan, och därmed har man blockerat Taiwans deltagande.

Nu finns det åtskilliga – USA och de flesta europeiska stater – som tycker att detta är fel, och det i synnerhet i denna situation. Alla behövs i arbetet för att bekämpa pandemin, och till detta skall ju läggas att myndigheterna i Taipei ju tillhörde dem som tidigt vidtog åtgärder och därmed också varit framgångsrika i arbetet.

Hur det kommer att gå i denna fråga återstår att se, men det mesta talar för att Peking kommer att lägga in ett veto, och praxis förefaller att ha varit att frågor som dessa avgörs med enhällighet.

Den andra rör ett förslag att börja utreda och utvärdera arbetet hitintills med att bekämpa COVID19.

Ett sådant inslag fanns i allas fall med i det förslag till resolution som EU lagt fram och försökt att få stöd för, men hur långt förslaget går och vilka förutsättningar det har att gå igenom återstår att se.

På sina håll vill man rikta udden i detta förslag mot ledningen i Peking. Från den amerikanska administrationen talar man om det kinesiska kommunistpartiet.

Men så behöver det inte vara. Myndigheter i Kina tillhör knappast de enda som famlat och fumlat i denna fråga och kris. Och alla borde förvisso ha ett tydligt intresse av att lära sig av de misstag som begåtts för att vi skall kunna vara bättre rustade nästa gång.

Så mitt i allt annat skall jag i morgon försöka att följa med vad man möjligen kan snappa upp från Genève.

I övrigt innebär min morgondag i Zoomland ett anförande på tankesmedjan Civita i Oslo och deltagande i en diskussion på Kiev Security Forum i just Kiev.

Så är det i dessa dagar.

STOCKHOLM: Sakta går livet vidare i denna så annorlunda tid.

Mötena på Zoom och andra motsvarande plattformar avlöser varandra.

Före helgens inträde hade jag i fredags ett långt möte i den rådgivande gruppen för den stora tankesmedjan Observer Research Foundation i New Delhi, och gick igenom den globala utvecklingen med det perspektiv som Indien erbjuder.

Alla stora planerade arrangemang för hösten – i Mumbai, Dacca, Kigali, Delhi och Tanger – är inställda, men det innebär att de ca 150 anställda kan ägna mer tid åt olika former av digital produktion, och det har man också gjort med betydande framgång.

Ser vi på digital besök tillhör ORF under denna period den absoluta toppen av globala tankesmedjor.

I morgon är det så dags för en global genomgång med Henry Kissinger i en grupp som han kallat ihop för att vi alla skall kunna bredda våra perspektiv.

Och så går det vidare under veckan.

Till den kommande veckans händelser på den globala arenan är att det på torsdag måste vara klart med regeringsbildning i Israel, och vid samma tidpunkt har USA:s utrikesminister Pompeo aviserat sin ankomst till Tel Aviv och Jerusalem.

Då kommer det med all sannolikhet att handla om planerna på att låta Israel annektera betydande delen av den s k Västbank som ju administrerats under israelisk ockupation sedan 1967.

Sprängkraften i den frågan är betydande.

USA har tidigare strävat efter att bilda en i alla fall informell allians mellan främst Israel och Saudiarabien och med udden riktad mot Iran, men frågan är hur långt den saudiska följsamheten med Vita Huset kan sträcka sig när det handlar om att ge avkall på vad många ser som fundamentala gemensamma arabiska intressen.

Landet talar ju fortfarande om det s k arabiska fredsinitiativ som utgått från just Riyadh, och som säger att alla arabiska länder är beredda till fred med Israel om Israel avstår från de områden man ockuperar. Och mottagandet av den s k fredsplan som Trump-administrationen tidigare presenterat har ju varit milt sagt svalt.

För Mike Pompeo förefaller det mesta nu att handla om Iran och Kina. Och tonläget är i bägge fallen mycket högt.

Att USA lämnat det nukleära avtalet med Iran tycks nu inte hindra att man vill hävda att man fortfarande är en del av detta och därmed kan åberopa vissa av dess möjligheter för att ingripa mot Iran. Det handlar om halsbrytande övningar i inverterad logik som torde ha fått många att ta sig för pannan.

Alldeles säkert kommer man att få med sig premiärminister Netanyahu på detta, men det betyder i dessa sammanhang dock mindre. Frågan är hur reaktionen blir hos främst de övriga fyra permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.

I den övriga regionen har man förvisso sina bekymmer med Iran, men huvudinriktningen i dessa länder förefaller just nu snarast vara att tona ner motsättningarna. Icke minst gäller detta i mycket utsatta Irak som ju befinner sig i en mycket besvärlig situation såväl politiskt som finansiellt, och där man nu äntligen lyckats att få till en ny regering.

På mer näraliggande håll finns anledning att noterar att planerna på att under närmast kuppartade former genomföra presidentvalet i Polen misslyckades, och detta har nu kommit att skjutas upp.

Förhoppningsvis kommer det nu att kunna genomföras vid en tidpunkt då även oppositionen har möjlighet att bedriva någon form av kampanj.

Mer bekymmersamt är då utslaget i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe med anledning av klagomål om hur den Europeiska Centralbanken skötte sina uppgifter under Euro-krisen för ett antal år sedan.

Själva sakfrågan kan vi lämna därhän, men det blir ju högst tveksamt om en domstol i det ena eller det andra landet kan börja sätta sig till doms över oberoende europeiska institutioner. Centralbanken lyder under lagar och bestämmelser den också, men de övervakas av Europadomstolen, och denna har redan tillbakavisat just dessa klagomål.

Det finns, om inte detta på ett eller annat sätt rätas ut, en betydande risk för att domstolar i t ex Polen och Ungern börjar att underkänna EU-beslut och dessa eller andra länder därmed skaffar sig en förevändning för att dra sig ur förpliktelser de har.

Under veckan som kommer antar jag att vi – jag hade trott det skulle skett redan under veckan som gått – kommer att få höra mera om de planerade gemensamma ekonomiska räddningsinsatserna för EU-ländernas ekonomier.

De ekonomiska bedömningar som publicerats under veckan – EU-kommissionens liksom SEB:s Nordic Outlook – tecknar ju alla en påtagligt dyster bild. Det är den kraftigaste ekonomiska inbromsningen av våra ekonomier i modern tid, och med utsikterna för en snabb återhämtning synnerligen osäkra.

I USA närmar sig nu den öppna arbetslösheten 15%, och den klättrar snabbt i våra länder också.

Så gemensamma insatser kommer att krävas, och därmed får vi en ny start på en diskussion inom EU som säkert inte kommer att bli enkel.

Så det kommer att finnas åtskilligt att återvända till under de närmaste dagarna.

Det var fel av kulturminister Amanda Lind att delta under prisutdelningen av Svenska Pens Tucholskypris.

Sven Fornling har lämnat sjukhuset i Halle, Tyskland, och mår efter omständigheterna bra.

Anställda vid Göteborgs spårvägar har fuskat med arbetstider och använt tjänstefordon privat utan lov.

DN har tidigare rapporterat om bedragare som med hjälp av kändisar och löften om Bitcoin-rikedomar lurar svenskar.

Den säkrade EM-platsen gör att det klirrar till i Svenska fotbollförbundets kassa.

Allt fler flygbolag – inklusive SAS – väljer att skära ned på sin trafik till Hongkong.

SVT:s populära relationsserie ”Bonusfamiljen” återvänder med en fjärde säsong, skriver Expressen.

Efter Djurgårdssupportrarnas planstormning för att fira guldet på Östgötaporten har polisen upprättat en anmälan om…

Det är extremt ovanligt att en 16-åring döms till rättspsykiatrisk vård i Sverige.

Någon har kastat in ett flaskliknande föremål genom fönstret på en skola i Helsingborg

En man sprang i från tre kriminalvårdare under sin permission i Sigtuna.

Det är fortfarande inte säkert för fältgeotekniker och geologer att undersöka det stora skredområdet utanför Kungälv.