STOCKHOLM: I morgon inleds så en vecka med viss både inrikes och utrikes dramatik.

Två veckor har passerat sedan vårt riksdagsval, och i morgon samlas den nya riksdagens ledamöter för upprop och val av bl a talman, och på tisdag eftermiddag är det så dags för det högtidliga öppnandet i sedvanliga former.

Under dessa två veckor har främst socialdemokraterna manövrerat för att försöka att spräcka upp alliansen, men hitintills finns det inga som helst tecken på att de ansträngningarna har några förutsättningar att lyckas.

Men det är nu det verkligen börjar.

I morgon väljs så ny talman, och går det som det ser ut att göra kommer denne att besluta om att relativt snart hålla den omröstning om statsministern som regeringsformen föreskriver, och jag skulle tro att man beslutar att göra det på tisdag förmiddag före det högtidliga öppnande som inleds kl 14.

Den omröstningen kommer Stefan Löfven att förlora, får därmed gå till talmannen för att entledigas, men ombeds samtidigt att sitta kvar intill dess att en ny regering bildats. Och den processen kommer sedan att påbörjas på onsdagen med att talmannen kallar företrädare för de olika partigrupperna till samtal.

Hur lång tid denna process kommer att ta innan han är redo att lägga fram ett förslag för kammaren för ställningstagande återstår att se. Jag skulle knappast tro att det kan ske omedelbart, men osvuret är dock bäst i dagens osäkra läge.

I den voteringen räcker det med att den föreslagna statsministerkandidaten inte får en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig.

Vänstern kommer självfallet att rösta nej till varje statsministerkandidat från alliansen. Om man så skulle lova dem att genomföra löntagarfonder före jul kommer de inte att avstå från att rösta nej till en borgerlig regering.

Hur Sverigedemokraterna kommer att ställa sig till ett förslag om Ulf Kristersson som statsminister för en alliansregering vet vi inte.

Tillsammans med den samlade vänstern kan de självfallet rösta ner Ulf Kristersson om de så vill. Skulle Sverigedemokraterna göra det går sannolikt uppdraget att försöka bilda regering på ett eller annat sätt tillbaka till Stefan Löfven, men då befinner vi oss ute på i hög grad okänd mark.

Men till detta kommer det att finnas anledning att återkomma.

Samtidigt som vår inhemska dramatik inleds generaldebatten i FN:s generalförsamling i New York, och på tisdag kliver Donald Trump som nummer två på listan upp i talarstolen.

Vad det blir av detta vet vi inte. För ett år sedan hotade han att utrota Nordkorea, men numera har ju regimen där kvalificerat in sig bland hans bästa vänner.

Sannolikt blir det i år Iran som kommer att bli föremål för de verbala utbrotten. Irans president Rouhani kommer också att befinna sig i New York.

På onsdagen skall president Trump så leda ett sammanträde i FN:s säkerhetsråd eftersom de innehar ordförandeskapet denna månad. Ursprungligen hade man sagt att det skulle handla om Iran, men sedan kom man på att det omedelbart skulle leda till en konfrontation med bl a Storbritannien och Frankrike, och huvuddelen av säkerhetsrådet i övrigt, och att dessutom Iran då skulle inbjudas till mötet och kunna svara.

Så den planen ströks, och nu skall mötet mer allmänt handla om icke-spridningsfrågor. Säkert kommer Trump att angripa det nukleära avtalet med Iran i alla fall, men intressant blir hur han formulerar sig om Nordkorea.

Atmosfären är heller inte den bästa efter det attentat som i går riktades mot en militärparad i södra Iran med ett stort antal dödade civila. Från Teherans sida har man uttalat stark misstanke om att någon av Gulf-staterna med uppbackning av USA stött den grupp som genomförde attacken, och det går int att omedelbart avvisa det som alldeles utan grund.

Från dessa håll har man varit rätt tydliga med att man haft för avsikt att stödja också olika typer av aktiva operationer mot och i Iran. Så länge man har amerikansk ryggtäckning kan det också fungera – annars vore det mycket farligt.

Men mycket annat kommer alldeles säkert att passera revy under diskussionerna i New York.

Den accelererande flyktingkrisen från sammanbrottets Venezuela. Den humanitära katastrofen och kriget i Yemen. Självfallet situationen i Syrien.

Och mer därtill.

Men från Stockholms horisont kommer det nog att vara utvecklingen på Helgeandsholmen som tilldrar sig mest uppmärksamhet.

STOCKHOLM: Det var ett informellt möte EU-ledarna hade i Salzburg, och sådana vare sig skall eller förväntas producera några mer konkreta beslut.

Åtskilligt av diskussionen förefaller att ha handlat om migration och gränser, och även om dessa frågor är viktiga handlade det nog mycket om den profil som den österrikiska regeringen ville ge mötet.

Förbundskansler Kurz hade tydligen varit i Kairo och imponerats av regimen där, men att se dialog med Egypten som någon avgörande del av EU:s svar på dessa utmaningar förefaller något malplacerat.

Men viktiga var de besked som rådets ordförande Donald Tusk hade att ge efter den diskussion de 27 länderna hade i dag om Brexit. Och det var påfallande barska besked.

För det första sade han att det krävdes en konkret och operativt möjlig lösning på frågan om hur gränsen med Nordirland skall hållas öppen. Och uppenbart är att en sådan fortfarande saknas.

För det andra sade han med stor tydlighet att det förslag om de framtida ekonomiska relationerna som den brittiska regeringen lagt fram ”inte kommer att fungera”.

Beskedet var kanske inte överraskande i sak, men trots detta överraskande i sin tydlighet omedelbart efter det att premiärminister May vädjat om en mjukare inställning i dessa frågor.

Och nu börjar det bli rejält bråttom. Allt skall egentligen vara klart till det ordinarie EU-toppmötet den 18 oktober, men finns det frågor som behöver städas upp har man nu planering för ett extra toppmöte i november.

Det kan nog ses som säkert att ett sådant kommer att behövas.

WASHINGTON: Mitt i tumultet om allt annat här meddelade Vita Huset i morse att man nu lägger 10% tull/skatt på kinesiska importvaror till ett värde av ca 200 miljarder dollar, och att man kommer att öka till 25% från årsskiftet om man inte kommit fram till någon överenskommelse med Kina innan dess.

Det innebär en dramatisk upptrappning av handelskriget, och innebär att Trump nu lagt tull/skatt på cs hälften av den samlade importen från Kina.

Att Kina skulle komma att svara på detta hade nog de flesta förutsett, men Trump försökte hindra detta genom att omedelbart säga att han då skulle lägga högre tull/skatt på ytterligare över 200 miljarder dollar av import.

Det hotet misslyckades uppenbarligen, för under dagen har Kina meddelat att man kommer att lägga någon form av tull/skatt på ca 60 miljarder dollar av inport från USA.

Och därmed kommer handelskriget mellan USA och Kina att trappas upp högst väsentligt. Jag tror inte vi har satt beslut om handelsrestriktioner av denna omfattning på många decennier,

En kinesisk delegation var planerad att komna hit inom kort för samtal, men om detta nu blir av förefaller för stunden skrivet i stjärnorna.

Exakt vad Trump strävar efter att uppnå med dessa breda och brutala åtgärder är inte alldeles klart, och därmed är det också oklart vad som krävs för att de skall tas tillbaka. Att försöka att bekämpa USA:s underskott i handelsbalansen med åtgärder som dessa är meningslöst.

Hotet att trappa upp från 10 till 25% vid årsskiftet är uppenbart avsett att tvinga fram någon form av kinesisk reträtt innan dess. Lite är det nog också en kompromiss mellan presidentens eget krav på 25% och de varningar som kommit också från hans egna rådgivare.

Att det finns problem med Kina som måste hanteras är dock alldeles klart, men det rimliga hade självfallet varit att försöka att hantera dem i samarbete mellan främst EU, Japan och USA. Det hade gett en styrka som inneburit betydligt bättre möjligheter till framgång, och det utan de skadeverkningar på den globala ekonomin vi nu riskerar att se.

Men nu lämnar jag Washington för denna gång. Och flyger hem till Stockholm igen.

WASHINGTON: Världen finns förvisso där ute, men i denna högpolitiserade stad i dessa polariserade tider handlar det mesta ändå om Washington och om makten här. Kriserna avlöser varandra.

Om jag bortser från den senaste kring utnämningen till Högsta Domstolen är det nu upptakten till de s k mellanårsvalen till representanthuset och delar av senaten den 6 november som gäller. I högre utsträckning än vanligt har de alla förutsättningar att bli en folkomröstning om presidenten.

Den konventionella visheten här just nu är att demokraterna kommer att ta över majoriteten i representanthuset, och även om det är mindre sannolikt är det inte helt uteslutet att de får en majoritet i senaten också.

Men mycket kan hända.

Trump kampanjar nu intensivt på temat att vinner demokraterna kommer immigranter att välla in över landet och allt kommer att förlamas av en orättfärdig riksrättsprocess. Och alldeles utan effekt skulle jag inte tro att det budskapet kommer att vara.

Än viktigare blir självfallet vad som händer efter valet, och om det blir som man nu utgår från innebär det ju att möjligheterna till beslutsfattande under de återstående två åren av Donald Trumps första mandatperiod blir mycket begränsade.

På frågan om demokraterna i en sådan situation kommer att inleda ett riksrättsförfarande mot presidenten får jag olika svar av insatta politiska bedömare, men enighet råder i alla fall om att sannolikheten för det har ökat under den senaste tiden.

Själv har jag svårt att se att ett sådant förfarande kan åstadkomma så värst mycket mer än ytterligare fördjupad polarisering, och snarare öka än minska sannolikheten för att Donald Trump kan säkra en andra mandatperiod.

Den amerikanska ekonomin växer nu starkt, och presidenten tar självfallet äran av det. Och hans avregleringar har säkert på marginalen hjälpt, samtidigt som det är ofrånkomligt att de stora underskotten i budgeten kortsiktigt har fungerar som en betydande ytterligare stimulans.

Slående är dock hur frågor om underskott och statsskuld, som tidigare var centrala i den politiska diskussionen här, så gott som helt försvunnit. Men förr eller senare kommer de att återkomma – underskott och skulder av de storleksordningar vi nu börjar att se här gör sig alltid förr eller senare påminda.

Årets budgetunderskott uppskattas till storleksordningen 8.000 miljarder kr.

I media dessa dagar spekuleras om att presidenten skall besluta om nya omfattande tullar mot Kina, och uppenbart är att detta är en fråga där presidenten själv är i hög grad pådrivande.

Och detta är oroande. Hitintills har tullar och oro för handelskrig inte påverkat de globala siffrorna för handel och tillväxt nämnvärt, men ju mer detta trappas upp ju närmare kommer vi den punkt där det faktiskt riskerar att ske.

Det som det nu spekuleras om är ett beslut om en 10% tull på närmare hälften av den samlade kinesiska exporten till USA, och det är i så fall det en mycket kraftig och allvarlig åtgärd. Att det i så fall kommer någon typ av kinesisk motåtgärd är ofrånkomligt.

Det börjar bli farligt.

Med Canada finns fortfarande ingen överenskommelse, och med EU är det bara att hoppas att den vapenvila man kom överens om i juli kommer att hålla.

Avgörande blir hur Vita Huset agerar när det gäller den bisarra tanken att förklara att EU:s export av bilar till USA är ett hot mot landets säkerhet och då kraftigt öka tullar på denna.

Annars är det värt att notera att USA riskerar att marginaliseras i viktiga utrikespolitiska frågor.

I dag besöker Turkiets president Erdogan president Putin i Sochi för att diskutera utvecklingen i Syrien, och då specifikt Idlib. Turkiet vill förhindra en humanitär katastrof, medan Putin vill bli av med den sista betydande oppositionsenklaven i Syrien.

Den amerikanska rollen i denna konflikt är numera mer begränsad.

Och i morgon inleder Sydkoreas president ett tre dagars besök i Nordkorea för att diskutera ett utökat samarbete mellan de bägge länderna. Och även om den offentliga nordkoreanska profilen sänkts tydligt förefaller man här i staden ha uppfattningen att det nordkoreanska kärnvapenprogrammet fortsätter.

För 25 år sedan i dessa dagar undertecknades det s k Oslo-avtalet om en fredsprocess mellan Israel och Palestina på gräsmattan utanför Vita Huset. Av den blev det dessvärre inte så mycket, och nu verkar Vita Huset ha förlorat ens intresse för en sådan.

I övermorgon kommer dock Polens president Duda till Vita Huset för att försöka få ett utökat amerikanskt militärt engagemang i sitt land, och det blir intressant att se hur de försöken utfaller.

För mig är det denna gång ett kort besök här. Redan i morgon sätter jag mig på planet hem igen.

Men det kommer att bli ett antal ytterligare besök på denna sida av Atlanten under de närmaste månaderna

KIEV: Få saker är viktigare när det gäller Europas framtida säkerhet än den långsiktiga utvecklingen av och stabiliteten för Ukraina.

Och det har självfallet med Rysslands framtida utveckling att göra. Skulle ryska försök att destabilisera Ukraina och successivt åter lägga landet under Moskvas kontroll lyckas skulle detta mycket väl kunna stimulera fortsatta ryska ansträngningar att återupprätta ett imperium som vissa av dem anser att man orättfärdigt har förlorat.

Våren 2014 befann sig Ukraina mycket nära militär, politisk och finansiell kollaps efter den ryska aggressionen, sammanbrottet för Yanukovich-regimen i Kiev och en massivt missköt ekonomi.

Presidentvalet i maj, där Pero Poroshenko fick brett stöd från landet i dess helhet, blev en vändpunkt. Och därefter pressades de ryska försöken att bryta sönder landet successivt tillbaka. I augusti tvingades president Putin skicka in reguljära bataljonsstridsgrupper i landet för att rädda vad som räddas kunde, och i september kom det till en vapenvila framförhandlad i Minsk.

Men viktigt var också massivt finansiellt och politiskt stöd från framför allt EU. Det var av avgörande betydelse för att stabilisera den mycket farliga situationen.

Sedan dess har mycket gjort för att reformera Ukraina och föra in landet på en långsiktigt stabil kurs. Det långtgående avtal med EU som det var president Putins avsikt att stoppa har trätt i kraft och börjar fungera. Ekonomin växer nu med 3-4%, vilket är en klar förbättring men egentligen borde vara mera.

Men kriget kring Donbas fortsätter. Kring 10.000 människor har dödats, och miljoner människor har tvingats på flykt. Ukraina tvingas till mycket omfattande och kostsamma satsningar på sitt försvar.

Till de aspekter på konflikten vi har anledning att uppmärksamma hör de ihållande cyberoperationerna, där det är uppenbart att Ryssland också utvecklat möjligheten till direkt disruptiva operationer riktade mot bl a elsystemet i Ukraina, och där delar av dessa operationer dessutom har haft betydande globala återverkningar. Cyberkrig känner inga gränser.

Och de politiska processerna för att få en verklig lösning på konflikten har stagnerat. Jag tillhörde dem som tyckte att det fanns vissa tecken på att Kreml skulle vara redo för något mer konstruktiv inställning efter det ryska presidentvalet, men av detta har vi inte sett någonting alls. Snarare har man gått bakåt.

Nu förefaller de flesta utgå från att någon lösning knappast är möjlig efter de olika valen i Ukraina nästa år. Och åtskilliga börjar tvivla på att en lösning inom överskådlig tid över huvud taget är möjlig.

Här i Kiev känns den väpnade konflikten i öst mycket långt borta, men presidentvalet i mars nästa år och parlamentsvalen ett halvår senare desto mer närvarande.

Hur det kommer att gå spekuleras det livligt om.

Här på YES-konferensen har president Poroshenko tydligt visat att han kommer att göra sitt yttersta för att bli återvald, Yulia Tymoshenko demonstrerar sina retoriska och populistiska talanger och synnerligen populäre musikerna Slava Vakarchuk bibehållit spänningen kring huruvida han ställer upp eller inte.

Oroande är att det finns en risk för att nödvändiga reformer nu skjuts på framtiden, kanske ända in i 2020, och än mer oroande är att en populistisk löfteskarusell under de bägge valrörelserna skapar betydande svårigheter för reformpolitiken också därefter.

Och ett Ukraina som stagnerar i sin reformpolitik blir ett mindre stabilt Ukraina med svagare motståndskraft också mot fortsatta ryska försök att destabilisera och dominera. Konsekvenserna för Europa i dess helhet skulle riskera att bli allvarliga.

Internationella insatser är viktiga.

IMF är strikt i sina villkor för nödvändigt fortsatt stöd, en grupp är här just nu för förhandlingar, och EU har breda insatser för att hjälpa och vägleda med ett nytt miljardprogram undertecknat just i dessa dagar. Inget annat land utanför kretsen av medlemmar har fått ett så omfattande stöd av EU som Ukraina.

Men alldeles avgörande är självfallet egna insatser, och här resultatet av det kommande årets demokratiska processer alldeles avgörande.

Till gästerna på diskussionerna här i Kiev hörde också Bono, som mellanlandade på väg från Berlin till Lissabon på sin nya Europa-turné för ett mer politiskt samtal fyllt av den imponerande kombination av engagemang och vishet som denna rocksångare har.

Inte minst handlade det om ”den underbara idén” om det europeiska samarbetet och EU. Med sitt ursprung i det Irland han talade närmast kärleksfullt om är frågor om fred, kompromiss och förståelse mellan olika nationer och traditioner någonting dom ligger honom nära.

Men det handlade om inte bara om Europa, utan också – Bono är ju Bono! – om Afrika, dess utveckling och den betydelse denna har för Europas framtid. ”Misslyckas Afrika kan Europa inte lyckas” var hans mycket tydliga budskap.

Tidigt i morgon bitti lämnar jag så Kiev, och i morgon eftermiddag lokal tid landar jag i Washington om allt går som det skall.

STOCKHOLM: I dag ligger mycket av fokus i Europa på utvecklingen i Europaparlamentet i Strasbourg, där dels kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hållit sitt årliga programtal och dels en votering ägt rum med anledning av den politiska situationen i Ungern.

Junckers tal detta år levererades under den övergripande rubriken om att det är dags att stärka Europa suveränitet, och skapa bättre möjligheter för EU att agera på den internationella arenan i dessa geopolitiskt allt osäkrare tider.

Även om det inte sägs explicit handlar det om värna Europas handlingsmöjligheter i en tid när USA:s utveckling med president Trump och möjligen också därefter ter sig betydligt mycket met osäker.

Men detta är betydligt lättare sagt än gjort. Militärt såväl som finansiellt är banden över Atlanten mycket betydelsefulla, och även om steg mot ökad europeiska suveränitet både bör diskuteras och tas finns det nog bestämda gränser för vad som i det kortare perspektivet kan åstadkommas.

Till Junckers idéer hör att stärka eurons globala roll genom att t ex betala för viktig import av t ex olja i euro snarare än i dollar, och han säger att kommissionen under året skall lägga fram förslag på hur eurons ställning på olika sätt skall stärkas.

I praktiken handlar detta om att stärka dess ställning gentemot dollarn. Traditionellt opererar i många globala marknader, i synnerhet när det gäller råvaror, i dollar. Svensk export av t ex järnmalm eller papper och massa prissätts t ex traditionellt också i dollar.

Men med Junckers anförande har i alla fall en mer seriös diskussion om detta inletts. Och det kan vara nyttigt i sig.

Också när det gäller gemensamt försvar anser Juncker att mer måste göras, men här handlade det i år inte om mer än att vi måste genomföra de steg på detta område som redan beslutats.

Ett decennium efter den globala finsansiella kraschen, som ju sedan ledde till en djup kris också i Europa, kunde Juncker notera att de europeiska ekonomierna nu går bra igen. EU:s ekonomi har nu visat positiva tillväxtsiffror i 21 kvartal, och nästan 12 miljoner nya jobb har tillkommit sedan 2014.

Men om det var den ekonomiska krisen som dominerade förr, har det ju varit flyktingkrisen 2015 och dess efterbörd som dominerat under de senaste åren, och olika åtgärder på det området var också en viktig del av dagens anförande.

Det handlar om att ytterligare förstärka och bygga ut de samlade europeiska resurserna när det gäller kontroll av de yttre gränserna.

Frontex, med huvudkontor i Warszawa, har redan fått avsevärda förstärkningar, och spelar en allt viktigare roll när det gäller att hjälpa medlemsstater i mer utsatta situationer. Nu vill Juncker ytterligare stärka dess möjligheter att hjälpa till med avvisningar av vissa av de som inte får uppehållstillstånd – redan i dag spelar de en viktig roll i dessa frågor.

Här hemma i Stockholm fortsätter annars arbetet inför den regeringsbildning som kommer att ske efter det att den nya riksdagen samlats.

Jag har hitintills avhållit mig från att delta i det myckna offentliga spekulerandet kring detta, och tänker fortsätta med det utöver vad jag ju skrivit på denna plats.

I morgon lämnar jag dessutom Sverige för ett antal dagar.

Först bär det av till Kiev i Ukraina och den årliga stora YES-konferens där som ger möjlighet till dialog med Ukrainas olika företrädare, men också med många andra som brukar sluta upp.

Det vankas val till först president och därefter parlament nästa år, och det sätter redan sin prägel på den politiska atmosfären där.

STOCKHOLM: Världen och Europa har inte stått still under den tid vi i Sverige bedrivit valrörelse, men innan jag vänder till dess olika utmaningar finns det väl anledning att säga någonting om det svenska valresultat och vad som nu kan komma att hända.

Valet innebar ett något mindre dåligt resultat för såväl socialdemokraterna som för moderaterna än vad som väntats och spåtts, och ett något mindre bra resultat för Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna fick dock sitt särklassigt sämsta resultat någonsin, medan moderaterna faktiskt hamnade något över sitt historiska snitt.

Och betydelsefullt var att moderaterna behöll den plats som landets näst största politiska parti man haft sedan 1979. Den väntade politiska jordbävning som det hade varit om SD övertagit den platsen, eller t o m blivit största parti, uteblev.

Nu väntar en intensiv period av politiskt manövrerande.

Såväl Socialdemokraterna som SD har ett fundamentalt intresse av att försöka bryta upp Alliansen, och de kommer bägge att komma med olika inviter och initiativ i detta syfte.

När Stefan Löfven talar om att han hoppas på blockpolitikens död är det ju Alliansens död han är ute efter, och när Jimmie Åkesson talar om samarbete med moderaterna och KD är han självfallet ute i exakt samma syfte.

Jag vill inte påstå att de kommer att direkt samarbeta i detta syfte, men tyst kommer de i alla fall att hoppas att de ömsesidigt lyckas med det.

Allt tyder på att Socialdemokraterna, troget sina traditioner, kommer att bita sig fast i bordet, och att Stefan Löfven kommer att försöka att dominera spelet med olika initiativ till samtal och samarbete.

Personligen tror jag dock att han skulle göra klokt i att avgå redan nu för att göra det möjligt för sittande talman Urban Ahlin att inleda den process av konsultationer som denne sedan om två veckor kan lämna över till en nyvald talman för att formellt avsluta.

Värdefull tid skulle sparas, och jag tror dessutom att det skulle etableras ett bättre klimat mellan de olika partierna än vad som blir fallet om det skapas ett intryck av att ett parti försöker att sätta sig över i alla fall andan i regelverket.

Men när detta är sagt tror jag inte att han kommer att göra detta, utan i stället försöka att sitta kvar tills han med all säkerhet fälls i den statsministeromröstning som jag förutsätter kommer omedelbart efter det att riksdagen samlats.

Den kan komma redan tisdagen 25 september innan det högtidliga öppnandet, eller kanske mer sannolikt dagen därpå. Beslutet om tidpunkt kommer att ligga i händerna på den talman som väljs den 24 september.

Processen därefter sker enligt vad som föreskrivs i regeringsformen. Den fjärde paragrafen i dess sjätte kapital reglerar förfarandet:

”När en statsminister ska utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med de vice talmännen och lämnar sedan förslag till riksdagen. Riksdagen skall inom fyra dagar, utan beredning i utskott, pröva förslaget genom omröstning. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det godkänt.”

Med denna ordning är det mycket svårt att de att Stefan Löfven skulle ha möjlighet att återkomma som statsminister. Såväl Alliansen som SD skulle med all sannolikhet rösta mot, och tillsammans innebär klart över hälften av riksdagens ledamöter.

Ett förslag om Ulf Kristersson som statsminister kommer Socialdemokraterna och vänstern i övrigt säkert att rösta mot, men vad SD gör är mindre klart. De har möjligheten att tillsammans med Socialdemokraterna fälla förslaget, men kan också avstå och därmed låta det passera.

Men om allt detta är det för tidigt att spekulera just nu. Det är tämligen fullbelagt i den branschen, noterar jag i olika media.

Under tiden går världen vidare.

På onsdag framträder Europakommissionens ordförande Jean-Claude Juncker med sitt årliga programtal, och det blir också hans sista före valen till Europaparlamentet i maj nästa år.

Säkert kommer en rad initiativ för att stärka inte minst EU-ländernas yttre säkerhet och utrikespolitiska beslutskraft, och sannolikt står migrationsfrågorna fortsatt i centrum. Det kommer de också att göra på det informella EU-toppmöte som äger rum i Salzburg i mitten av nästa vecka, och där Stefan Löfven fortsatt kommer att företräda Sverige.

Även om mötet är beslutande kommer det att vara viktigt. Ofrånkomligt är nog också att den fortsatta processen om Brexit kommer upp till diskussion. Här har ju Boris Johnson nyss gett nytt bränsle åt den inhemska debatten genom att likna premiärminister Mays förslag med att man satt på sig ett självmordsbälte och gett avtryckaren till Bryssel.

Brexit blir en allt stökigare och för Storbritannien allt skadligare process.

Min egen vecka börjar i Stockholm, men på torsdag bär det av till Kiev i Ukraina för den årliga stora YES-konferensen det, och från Kiev bär det sedan vidare för några dygn i Washington.

Sedan är det nog bäst att återvända till Stockholm.

STOCKHOLM: Så har då den avgörande dagen infunnit sig. Sverige går till val. I kväll vet vi hur den riksdag som har den avgörande politiska makten i vår demokrati kommer att vara sammansatt de kommande åren.

Valrörelsen är över, även om det insmugit sig en tendens under senare år att fortsätta vissa aktiviteter även på själva valdagen. Det är jag i grunden mot.

Det har varit en varierande kompott av aktiviteter för min del under den senaste veckan.

En uppmärksammad TV-diskussion med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i Agenda i söndags. Dörrknackning i Nacka med Ulf Kristersson. Video på sociala media där Anna Maria och jag stärker oss med en pasta och hon talar inte minst om jämställdhetsfrågornas betydelse. Tidningsartiklar, bl a i SvD med de tio viktigaste skälen att rösta moderat. Hög aktivitet på mitt svenska Twitter-konto. Och i Uppsala, Stockholm och Linköping mer klassisk kampanj med såväl min företrädare som partiordförande Ulf Adelsohn som med ungdomsförbundet MUF:s ordförande Benjamin Dousa.

Själv har jag inte stått på någon valsedel sedan valet 1998 – det är två decennier sedan vid det här laget – och är inte heller kandidat till någonting. Men det har ändå känns viktigt att försöka att göra en insats.

Det har varit en valrörelse med två fronter – den mer traditionella mot det röda blocket och den allt viktigare mot den nationalistiska folkhemspopulismen hos Sverigedemokraterna. Och det säger sig självt att denna tvåfrontssituation i förening med de speciella förväntningar som ligger på ett parti med anspråk på att axla rollen också som statsministerparti inte varit okomplicerad för moderaterna.

Hur mandaten utfaller i kväll blir självfallet av stor betydelse. Men den enstaka största förändringen har redan inträffar i och med att allianspartierna ändrat principiell hållning till voteringen om statsminister.

Tidigare var det så att socialdemokraterna alltid röstade nej till förslag om borgerliga statsministrar, medan moderaterna lade ner rösten om ett förslag om socialdemokratisk statsminister kunde anses reflektera valresultatet. Men som en reaktion på den s k decemberöverenskommelsen har alliansens partier nu ändrat princip och kommer att rösta nej.

Och därmed är det alldeles klart att regeringen Löfven kommer att få avgå efter det att Stefan Löfven förlorar den statsministeromröstning som kommet efter det att den nya riksdagen samlats om två veckor.

Under de två veckorna intill dess kommer det att manövreras flitigt inför den formella regeringsbildningsprocess som kommer att följa efter det att Stefan Löfven fällts i den omröstningen. Vi kan nog förvänta oss att man från socialdemokratisk håll kommer att fortsätta en intensiv kampanj inriktad på att misstänkliggöra alliansen för att förhandla med SD.

Sådana förhandlingar blir dock självklara i frågan om det talmansval som kommer allra först, men kommer inte att föras kring regeringsfrågan. På den punkten har man varit mycket tydlig.

Sedan Stefan Löfven förlorat omröstningen och gått till talmannen kommer hans regering om ombeddas att sitta kvar under den tid som bildandet av en ny regering tar. Begreppet expeditionsministär finns inte längre, men det är i grunden vad det kommer att vara.

Förutsättningarna för att han skulle kunna återkomma är svåra att se. Då är det betydligt lättare att se att Ulf Kristersson utses till regeringsbildare. Allianspartierna kommer att rösta för, de röda kommer att rösta mot, och sedan är det frågan om vad Sverigedemokraterna gör. Lägger de ned sina röster accepteras förslaget.

Men om detta är det för tidigt att spekulera i dag.

Nu är det valdagen som gäller, och i kväll har vi ett resultat.

Sedan följer de två veckorna fram tills riksdagen samlas. Därefter statsministervoteringen, och därefter en regeringsbildningsprocess som det då kommer att finnas all anledning att återkomma till.

STOCKHOLM: Så inleds den avgörande veckan i denna viktiga valrörelse. Och går vi på vad som gällde i valet 2014 kommer mer än hälften av väljarna denna vecka att fatta sitt beslut om vad de skall rösta på – och det kan mycket väl bli en högre siffra detta val.

Själv var jag ute i en Stockholmsförort i lördags för att tillsammans med främst lokala moderater men även Ulf Kristersson knacka dörr och prata politik. Så värst många besök blev det inte eftersom de vi träffade på hade mycket att säga, men trevligt och intressant var det i alla fall.

Och jag har dessutom bidragit med några videobudskap som sprids via sociala media när vi nu laddar om inför slutspurten. Mer av den varan kommer.

I Agenda i TV i går hade jag en kort debatt med Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna med hans krav på att Sverige skall lämna EU under den kommande mandatperioden i fokus.

Det är, enligt min tämligen så bestämda mening, det enstaka för Sverige farligast förslag som finns i denna valrörelse, och det är viktigt att det lyfts upp och belyses. Det skulle föra vårt land in i Brexit-liknande kaos och försvaga oss i varje tänkbart avseende.

Åkesson verkade leva i en värld där han tror att EU-samarbetet syftar till att avskaffa nationalstaten, vilket visar hur bristande hans verklighetsförankring i dessa frågor är. Så mycket mer än relativt simpel nationalistisk retorik riktad mot det europeiska samarbetet som det faktiskt ser ut hade han inte.

Eländigt, kort sagt.

I dag gör jag en utflykt till Bryssel för att delta i en diskussion på den stora ekonomiska tankesmedjan Bruegels årskonferens om de geopolitiska utmaningar som Europa står inför, men viktigt som det förvisso är återvänder jag sedan snabbt till Stockholm och valrörelsen igen.

Och under dagarna som återstår ser det ut att bli besök i alla fall i Uppsala och Linköping för olika diskussioner med söndagens avgörande i självklart fokus.

Att det riskerar att bli en besvärlig situation efter valet förefaller tämligen säkert. Regeringen Löfven kommer att få avgå, men hur en regeringsbildning därefter kommer att se ut är långt ifrån klart.

Från min utgångspunkt är det viktigt att alliansen blir större än de rödgröna. Det ger tveklöst en fördel i regeringsfrågan, om än det inte ensamt är avgörande. Ett bra moderat valresultat är självfallet angeläget, även om det förefaller som om vi förlorat en del under valrörelsen. Några procentenheter har sannolikt gått till Kristdemokraterna, som ju hitintills gjort en stark valrörelse.

Men det är under de kommande dagarna som det avgörs.

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. Vi ser effekterna i form av exempelvis fler extrema väderhändelser, som torka och översvämningar, runt om i världen. Utsläpp till vatten och hav sprider sig mellan länder och kontinenter. Under sommaren 2018 har Sverige drabbats av svår torka över i stort sett hela landet och flera omfattande skogsbränder har härjat.

Sverige har länge varit ett föregångsland i det globala miljö- och klimatarbetet. Men det är inget vi kan ta för givet.

Under Alliansens åtta år i regeringsställning minskade Sveriges utsläpp med 19 procent, samtidigt som ekonomin växte med nästan 10 procent. Ett resultat som den rödgröna regeringen inte har förmått upprepa. Efter att de svenska utsläppen minskat under en lång period så har de nu i stället ökat två år i rad, enligt Statistiska Centralbyrån.

De klimatmål riksdagen beslutat om, bland annat att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser år 2045, kräver en effektiv klimatpolitik. För att minska de svenska utsläppen behövs en genomgripande teknisk utveckling och omställning av samhället. Men att sänka de svenska utsläppen genom att flytta företag, jobb och utsläpp från Sverige är inte att ta globalt ansvar. Tvärt om. Nyckeln till verkligt klimatarbete är att visa att det går att kombinera sänkta utsläpp med tillväxt.

Alliansens förslag för en klimat- och miljöpolitik som gör skillnad på riktigt:

Minskade utsläpp från sjöfarten och vägtrafiken

• Möjliggör fossilfri laddning och tankning i hela landet genom att bygga ut infrastrukturen med exempelvis laddstationer för elbilar samt tankstationer för vätgas till bränsleceller.
• Utveckla och förbättra det nuvarande bonus-malussystemet till en kraftfull grön bilbonus, för att ge ökad klimat- och miljöstyrning och större drivkrafter att ställa om. Systemet ska vara teknikneutralt, självfinansierat och intäkts-neutralt över tid.
• Gör en översyn av hur och om skatten på all elektrifierad kollektivtrafik, tunga fordon samt miljölastbilar skulle kunna sänkas samt om de är de mest verkningsfulla åtgärderna för att minska utsläppen. 
• Inför en nedsättning av elskatten för alla fartyg. 

Fler gröna företag

• Snabba på omställningen av den svenska industrin genom att investeringar i klimatsmart teknik stimuleras. Inledningsvis ska detta ske genom ett investeringsstöd som på sikt ska omvandlas till ett skatteavdrag.
• Effektivisera miljöprövningar och korta handläggningstider. 
• Inför ett grönt spår för tillståndsprövningar – företag som vill göra miljöförbättrande åtgärder bör ges en mer skyndsam handläggning. 

Ett grönare flyg

• Inför krav på obligatorisk inblandning av förnybart bränsle, för att säkerställa att utsläppen från flygandet minskar på riktigt. 
• Inför klimatstyrande start- och landningsavgifter för att premiera de som använder effektiva motorer eller mer förnybart bränsle. 
• Sverige ska ta ledartröjan för att omförhandla de internationella avtal och konventioner som sätter stopp för beskattning av flygbränsle. 
• Gör en riktad satsning på forskning och utveckling av biobränslen för flyget. 

Värna växande skogar

• Stärk äganderätten. Vi vill tillsätta en bred utredning i syfte att stärka den grundlagsskyddade äganderätten och egendomsskyddet.
• Inrätta ett nytt Sveaskogsprogram i syfte att möjliggöra skydd av värdefull natur samtidigt som det säkerställs att skogsägare får rimlig ersättning. 

Rena hav, sjöar och vattendrag

• Satsa på investeringsstöd för avancerad vattenreningsteknik, för att minska utsläppen av bland annat läkemedelsrester och mikroplaster i hav, sjöar och vattendrag. 
• Öka det internationella samarbetet för att motverka övergödning, giftiga utsläpp och nedskräpning. 

Se pressträffen här.
Presentation från pressträffen bifogas.
Läs mer här.

Den grova våldsbrottsligheten har blivit råare i takt med att de kriminella gängens våldskapital har ökat. Gängvåldet drabbar inte bara andra kriminella eller de som bor i samma områden som gängen verkar i. Det får också effekter i hela rättssystemet. Under förra året kom exempelvis rapporter om att polisen inte hann utreda grova sexualbrott tillräckligt snabbt på grund av att gängvåldet slukade stora resurser. 

Svensk polis är inte dimensionerad för att hantera ett 40-tal gängmord och över 300 skjutningar per år och samtidigt klara av alla sina andra uppgifter. Just nu är polistätheten den lägsta på tio år och i bottenskiktet av EU-snittet. Samtidigt sticker Sverige ut sett till dödsskjutningar bland unga män eller användandet av handgranater bland kriminella. Givet hur läget ser ut kommer inte polisen att klara av att hantera den grova brottsvågen utan att göra tuffa prioriteringar. Då finns risken att mindre grova brott konsekvent prioriteras ned.

Men det är inte polisen som ska lastas för den uppkomna situationen. Ytterst vilar ansvaret på regering och riksdag att ge polisen, och hela rättssystemet, de resurser och direktiv som krävs för att hantera brottslighetens effekter. Moderaterna menar att Sverige måste slå in på en ny kriminalpolitisk inriktning där lag och ordning i hela landet på allvar prioriteras.

Vi vill att antalet polisanställda ökar med minst 10 000 till år 2024 och på sikt vill vi att Sverige närmar sig EU-snittet vad gäller polistäthet. För att nå våra högt uppsatta mål har vi avsatt över fem miljarder extra till polisen under nästa mandatperiod. Resurserna ska gå till att anställa fler, höja lönerna med i genomsnitt 3 000 kronor i månaden och göra polisutbildningen betald för den som stannar i yrket i fem år.

Men en ansvarsfull politik kan inte bara bygga på mer resurser. Politiken måste också ta ett ansvar för att polisen ska kunna fokusera på kärnuppdraget. Under nästa mandatperiod kommer därför Moderaterna att vidta åtgärder i följande fyra avseenden.

• För det första ska polisens arbetsuppgifter renodlas. Förra året beslutades det att Kriminalvården ska ta över ansvaret för en stor del av transporterna av frihetsberövande. Det är rätt inriktning, men trots att över ett år har gått sedan lagen trädde i kraft får polisen fortfarande - på grund av en ovanligt passiv myndighetsstyrning från regeringens sida - hantera alldeles för många transportärenden. Men renodlingen av polisens verksamhet kan inte stanna här. Det bör även ses över om inte hanteringen av pass, hittegods och omhändertagande av berusade personer också kan flyttas till andra myndigheter. Polisens mångfacetterade uppdrag hämmar ett nödvändigt fokus på kärnverksamheten. 
• För det andra måste fler poliser ut i yttre tjänst. Omorganisationen av polisen var nödvändig, men när det kommer till att få ut fler synliga poliser på gator och torg har omorganisationen varit ett misslyckande. Syftet var att skapa en effektiv polisorganisation som också kom närmare medborgarna. Så är inte fallet i dag. Vi moderater vill därför ge polisen i uppdrag att säkerställa att fler poliser kommer ut i yttre tjänst. Det är helt avgörande för att vända den trygghetskris som Sverige just nu befinner sig i.
• För det tredje behöver uppföljningen och ansvarsutkrävandet inom polisen förbättras och förtydligas. Många är de politiker och debattörer som säger sig vilja kopiera polisens arbetsmetoder på vissa håll i USA: med ett tydligt ansvarsutkrävande av lokala polischefer baserat på färsk brottsstatistik. Självklart går det inte att kopiera den här modellen rakt av, men lokal brottsstatistik bör kunna göras offentlig för allmänheten och polischefer ska kunna avkrävas ansvar för situationen i sin region eller sitt område. En sådan modell måste dock kombineras med betydande resurstillskott och tydligare mandat för polischefer att kunna fatta beslut. 
• För det fjärde vill vi tillsätta en bred parlamentarisk utredning efter valet i syfte att nå en långsiktig överenskommelse om polisutbildningen. Polismyndigheten är en grundläggande samhällsfunktion som måste fungera långsiktigt. Därför behöver politiken komma överens brett i den här frågan. Dessutom finns det skäl att tro att inget parti har alla svar på hur myndighetens rekryteringsbehovs ska fungera i framtiden, men i en bred parlamentarisk utredning kan förhoppningsvis bra förslag vinna gehör oavsett avsändare. 

Moderaterna inser att situationen är allvarlig. Skjutningarna och gängmorden talar för sig själva. Den kraftiga ökningen av utsatthet för sexualbrott likaså. Detta går dock att förändra genom att konsekvent arbeta för att återupprätta lag och ordning. Sverige behöver fler poliser med bättre lönevillkor som gör rätt saker. Kombineras detta med träffsäkra straffskärpningar och satsningar på hela rättssystemet kommer människors trygghet att öka. Det är så en moderatledd regering kommer att styra svensk polis och kriminalpolitik efter valet i höst.

Ulf Kristersson (M), partiledare 
Tomas Tobé (M), rättspolitisk talesperson

Läs artikeln här.

Under mandatperioden har Stefan Löfvens regering höjt skatten med 60 miljarder kronor och ökat utgifterna med 100 miljarder kronor. Trots det är polistätheten den lägsta på tio år, vårdköerna har fördubblats, var sjätte elev lämnar nian utan betyg för gymnasiet och försvaret är underfinansierat. Skatterna för vanligt folk har höjts trots löften om motsatsen och Sverige har fått världens högsta marginalskatter.

– När staten inte klarar av sina mest grundläggande uppgifter upplever medborgarna att de inte får valuta för sina skattepengar och då sätts samhällskontraktet under press, säger Ulf Kristersson.

– De kommande åren riskerar konjunkturen att vända neråt. Sannolikt innebär det högre arbetslöshet, större utanförskap och sämre offentliga finanser. Hur djup nedgången blir är svårt att säga i förväg, men konjunkturnedgångar i Sverige brukar bli kraftiga. Detta måste nästa regering ta hänsyn till när inriktningen för nästa mandatperiod läggs fast, säger Elisabeth Svantesson.

För att återupprätta samhällskontraktet, få fler i jobb och värna starka offentliga finanser behövs en annan inriktning på den ekonomiska politiken. Samhällets resurser måste prioriteras till grundläggande samhällsfunktioner så att det offentliga kan uppfylla sin del av samhällskontraktet. Välfärden måste gå före bidrag och subventioner. Samtidigt ska det bli mer lönsamt att arbeta, det är både rätt och rättvist och en förutsättning för att Sverige ska klara integrationen. Endast genom tuffa prioriteringar och strukturreformer kan vi åstadkomma ett samhälle med lika möjligheter för alla.

Inriktningen för Moderaternas ekonomiska politik den kommande mandatperioden

1. Starka offentliga finanser 
En ansvarsfull ekonomisk politik är en förutsättning för ett sammanhållet Sverige. Det budgetpolitiska ramverket ska följas och överenskommelsen om ett reformerat överskottsmål ligger fast. Stabila offentliga finanser möjliggör hög sysselsättning och god tillväxt – som ska komma alla till del.

2. Återupprätta samhällskontraktet genom ökad kvalitet i vården och skolan samt en stark polis och ett starkt försvar
Moderaterna satsar på 10 000 fler polisanställda och ökade försvarsutgifterna för att inom tio år gå mot två procent av BNP. Totalt lovar Moderaterna 17 miljarder kronor ytterligare till polis, övriga rättsväsendet och försvar under nästa mandatperiod. För att upprätthålla kvaliteten i vård, skola och omsorg och undvika skattehöjningar kommer Moderaterna att tillföra minst 20 miljarder kronor i statsbidrag nästa mandatperiod. Kommunerna styr själva över hur dessa används, men 10 miljarder kronor villkoras mot att respektive kommun genomför åtgärder för att även kommunernas utgifter ska prioriteras till kärnuppgifterna. Till detta ska läggas ytterligare cirka 14 miljarder kronor i riktade välfärdsreformer.

3.Fullt finansierade strukturreformer för fler i jobb
För att ge alla människor en chans att komma in på arbetsmarknaden och kunna försörja sig själva och sina familjer krävs en kombination av lägre skatt på arbete och bidragsreformer. Moderaternas löfte är att det alltid ska löna sig att gå från bidrag till arbete. Det uppnås delvis genom ett jobbskatteavdrag på 22 miljarder kronor, främst riktat mot låga inkomster. Detta kombineras med reformering av a-kassan, aktivitetsstödet, sjukpenningen och försörjningsstödet – tillsammans med ett bidragstak som stoppar möjligheten att stapla bidrag på varandra. Sammantaget gör kombinationen av sänkta skatter, lägre bidrag och lägre anställningskostnader att 70 000 nya jobb tillkommer.

4.Stärk den långsiktiga tillväxten
Sedan 2014 har välståndet, BNP per capita, utvecklats svagare än i andra liknande länder. Ska vi långsiktigt klara välfärdsutmaningar och förbättra livsvillkoren för alla behöver denna utveckling brytas. Resurserna till infrastruktur och forskning kommer att behöva stärkas. En skattereform bör genomföras för att få ett skattesystem som i högre utsträckning belönar ansträngning, minimerar särbehandling och kryphål och gör att fler investeringar hamnar i Sverige. Det ska bli enklare och mer lönsamt att driva företag. Det behövs en blocköverskridande bostadsreform och en produktivitetskommission. 

Se pressträffen här.
Läs mer om förslagen här.
Presentationen bifogas.

Sverige står inför ett av de viktigaste valen på länge. Moderaternas huvudmotståndare är samhällsproblemen – inte andra partier. Vi vill bekämpa bristande lag och ordning samt otrygghet, korta vårdköerna, minska bidragsberoendet och förbättra skolresultaten. Vi måste hålla i en stram och hållbar migrationspolitik. Invandrare och unga måste få möjlighet till arbete och egen försörjning. Det ska löna sig bättre att jobba och Sveriges pensionärer, som byggt upp landet, ska få sänkt skatt. I Sverige ska rättigheter, skyldigheter och möjligheter gälla lika för alla. Det handlar om att återupprätta viktiga delar av samhällskontraktet.

Med bara några veckor kvar till valdagen är det dags för kampanjspurt. Vi tar nästa steg i vår valrörelse genom att nu möta väljarnas efterfrågan på att någon på allvar tar tag i Sveriges problem.

– Moderaterna ser verkligheten som den är. Det innebär bland annat att vi har omprövat och utvecklat vår politik. Vi har en genomtänkt idé om hur vi ska lösa Sveriges problem och återupprätta förtroendet för politiken, säger Gunnar Strömmer.

– Ulf Kristersson har på kort tid etablerat sig som den partiledare och statsministerkandidat som har högst förtroende bland väljarna. Och vi delar en bred gemensam värdegrund med de andra partierna i Alliansen.

– Vi vill inte ha en mandatperiod till som denna. Med tydliga värderingar, genomarbetade politiska förslag och ledarskap ska vi tag i Sverige. Och vi ska göra det med hoppfullhet, framåtanda och vuxna samtal.

– Vi kommer att fortsätta att ta debatten med Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – varje dag. Vi respekterar alla väljare. Den väljare som överväger S eller SD vill vi ge goda argument att istället rösta på Moderaterna, avslutar Gunnar Strömmer.

Tillsammans kan vi återupprätta förtroendet för att staten och politiken verkligen gör det medborgarna har rätt att förvänta sig. Detta kräver att Sverige får en ny regering och tas i en ny riktning efter den 9 september. 

Se pressträffen här.
Presentationen bifogas.

Exempel på valaffischer är bifogade nedan:

Moderaternas vision är att Sverige ska vara ett land där rättigheter, skyldigheter och möjligheter gäller lika för alla. För att vår vision ska bli verklighet måste situationen för hbtq-personer i Sverige förbättras. 

Under den tidigare moderatledda regeringen kom flera avgörande reformer på plats såsom en könsneutral äktenskapslagstiftning, en ny diskrimineringslag och en samlad strategi för att främja hbtq-personers rättigheter. Den här mandatperioden har vi drivit på genom att lägga fram en omfattande hbtq-politik i riksdagen.

Vi lovar att fortsätta detta arbete. Det handlar om att värna de landvinningar som skett och att genomföra nya. 

Alla – oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck – ska känna både frihet och trygghet. Då krävs förändring. På tre grundläggande områden måste villkoren förbättras för hbtq-personer: 

Psykisk hälsa. Alltför många hbtq-personer drabbas av psykisk ohälsa och särskilt många unga mår dåligt. Förekomsten av självmordstankar och fullbordade självmordsförsök är utbredd. Ingen ska behöva uppleva att livet känns så svårt att det inte går att se någon annan utväg – hjälp och stöd måste finnas. Vi vill se en bred samling i Sverige i arbetet mot självmord bland unga. För varje krona som privatpersoner och företag skänker för suicidprevention ska staten bidra med tre kronor. Moderaterna vill också fördubbla anslaget till Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. Det är även avgörande att förkorta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin; köerna har tredubblats under mandatperioden. För att kapa köerna avsätter Moderaterna 500 miljoner kronor per år, inom ramen för våra tre kömiljarder.

Risken att utsättas för brott. Moderaterna kommer att rivstarta arbetet för att stärka polisen och öka tryggheten för alla. För att nå målet om 10 000 fler poliser vill vi höja polislönerna och att studieskulder från polisutbildningen ska skrivas av. Beslutet att könsuttryck och könsidentitet tydligt bör omfattas av hatbrottslagstiftningen var viktigt. Nu bör arbetet fortsätta för att öka kunskaperna om hatbrott inom hela rättsväsendet för att den nya lagstiftningen också ska användas.

Allt för många unga hbtq-personer i Sverige utsätts i dag för våld och förtryck för att upprätthålla vad deras familj och släkt ser som sin ”heder”. Det kan vi aldrig acceptera. Moderaterna har därför föreslagit ett kraftfullt reformpaket för att förebygga, förhindra och straffa hedersrelaterad brottslighet och förtryck. En särskild brottsrubricering för hedersbrott bör införas. Hedersmotiv bör också vara en egen försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet.

Barns rättigheter – och familjers. Barnen ska alltid vara i centrum för familjepolitiken. I dag lever ett stort antal barn i Sverige som blivit till genom surrogatmoderskap utomlands, men som på grund av detta inte har samma trygghet som andra barn. Här vill vi att lagstiftningen ska förtydligas så att samma rättssäkerhet och trygghet gäller som för andra barn och deras familjer. Vi är också öppna för att ett reglerat surrogatmoderskap bör tillåtas i Sverige. Detta skulle förbättra möjligheterna för bland annat hbtq-personer att bilda familj. 

Att öka tryggheten lägger grunden för mer frihet, mer öppenhet och mer sammanhållning. Det lägger grunden för ett samhälle där ingen behöver vara lika eller enbart bli sedd som en del av en enhetlig grupp – men där rättigheter, skyldigheter och möjligheter verkligen är lika för alla. 

Det budskapet tar vi också med oss i dag när vi går i EuroPride Parade Stockholm.  

Ulf Kristersson (M) Partiledare 

Olof Lavesson (M) Hbtq-politisk talesperson

Läs artikeln här.

Under de senaste fem åren har Sverige beviljat upp emot 300 000 uppehållstillstånd till asylsökande och anhöriga. Enligt Migrationsverkets senaste prognos, som publicerades i slutet av förra veckan, kommer dessutom ett stort antal människor ansöka om asyl och uppehållstillstånd för anknytning även under kommande år.

Det är personer som ska komma i arbete, lära sig språket och bli en del av det svenska samhället. Samtidigt är det uppenbart att integrationen inte fungerar tillräckligt bra. Trots en stark högkonjunktur är arbetslösheten nästan fem gånger så hög för en person född utanför Europa som en person född i Sverige.

En förutsättning för att Sverige ska kunna lösa integrationsproblemen är att antalet asylsökande kommande år hålls på en lägre nivå än idag. Trots de skärpningar som har skett sökte 25 000 personer asyl ifjol. Ur ett historiskt perspektiv är det inte alls en särskilt låg siffra. Minst lika betydelsefullt, men betydligt mindre diskuterat, är behovet av att reformera reglerna för anhöriginvandring och familjeåterförening.

Önskan att kunna återförenas med sina anhöriga är naturligtvis väldigt stark hos många människor som flytt till ett nytt land. Den viljan ska man ha respekt för. Samtidigt måste en ansvarsfull migrationspolitik hantera det faktum att Sverige under kommande år står inför en situation där ett stort antal människor väntas ansöka om uppehållstillstånd genom anhöriginvandring. Följderna skulle bli problematiska för landets kommuner som redan idag upplever bostadsbrist och svårigheter att upprätthålla sina välfärdsåtaganden. Kostnaderna för migrations- och integrationspolitiken skulle öka i ett läge där de snarare behöver minska från redan höga nivåer.

Ibland hävdas att den tillfälliga asyllagen, som löper ut nästa sommar, inte längre tillåter familjeåterförening. Det är inte korrekt. Dels påverkas den som beviljas flyktingstatus inte av de skärpningar som skett. Dels finns fortfarande möjlighet till familjeförening för den som får sitt tillfälliga uppehållstillstånd omvandlat till ett permanent. Grunden för det är att personen har ett kvarstående skyddsbehov eller kvalificerar sig genom eget arbete.

Samtidigt ställer nuvarande lagstiftning inte alls tillräckliga krav på ansträngningar och egen försörjning. Det yttrar sig till exempel i det försörjningskrav som infördes av den dåvarande Alliansregeringen. En god idé, men som i praktiken omfattande väldigt få på grund av många undantag. Kravet skärptes i samband med flyktingkrisen, men är fortfarande inte tillräckligt för att säkerställa att det finns en tillräcklig försörjningsförmåga. Inte heller bidrar det till att skapa tillfredsställande incitament för den nyanlände att lära sig svenska, göra sig anställningsbar och söka sig ut på arbetsmarknaden.

För att möjliggöra familjeåterförening bör det krävas permanent uppehållstillstånd, en förmåga att försörja sig själv samt en möjlighet att stå för sina familjemedlemmars försörjning. Följande skärpningar av lagstiftningen skulle säkerställa att så blir fallet:

1. Nuvarande begränsningar ska förlängas. Sverige behöver en migrationspolitik som är långsiktig och utan de tvära kast som till exempel Socialdemokraternas och Miljöpartiets gymnasielag för ensamkommande har medfört. En permanent asyllagstiftning bör arbetas fram under nästa mandatperiod genom en parlamentarisk utredning med samtliga riksdagspartier. Hela den tillfälliga lagen som löper ut sommaren 2019, inklusive de begränsningar för anhöriginvandring som gäller idag för nyanlända med tillfälliga uppehållstillstånd, bör därför förlängas till dess att en långsiktig migrationspolitik kommer på plats.

2. Arbete och egen försörjning måste vara den huvudsakliga drivkraften för att kunna erhålla ett permanent uppehållstillstånd. Dagens prövning sker vid ett specifikt tillfälle utan att göra en tillräcklig bedömning av varaktigheten i inkomsten. Då ökar risken för att den försörjningsförmåga som kan framstå som tillräcklig, i själva verket är undermålig. För att säkerställa att inkomsten är stabil över tid ska ett nytt krav införas på arbete och egen försörjning under minst ett år innan permanent uppehållstillstånd kan beviljas. Det ska inte vara möjligt att nå upp till kravet genom inkomst från en subventionerad anställning. En sådan regel förhindrar dessutom förekomsten av missbruk genom exempelvis falska anställningar. Liknande regler finns redan i Norge och Danmark.

3. Markera betydelsen av kunskaper i svenska språket. Att kunna behärska svenska språket är en nyckel till samhället – till arbete, social rörlighet och förståelse för våra institutioner. Krav ska därför införas på grundläggande kunskaper i svenska för att möjliggöra permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Därigenom blir det även en förutsättning för anhöriginvandring.

4. Skärpt försörjningskrav vid anhöriginvandring. Grundregeln för anhöriginvandring ska vara att anknytningspersonen i Sverige har både en tillräcklig bostad och inkomst för att kunna stå för sina familjemedlemmars försörjning. I dag är det möjligt att uppnå försörjningskravet med olika former av bidrag. Det är orimligt. För att garantera en långvarighet i försörjningen måste det även krävas att den som ska stå för försörjningen, har haft en inkomst minst ett år innan ansökan om familjeåterförening kan göras. Även här ska det inte vara möjligt att möta kravet på försörjning genom inkomst från en subventionerad anställning. Personen ska heller inte ha varit beroende av bidrag för sin försörjning. Den exakta nivån på vilken inkomst som ska krävas måste utredas för att säkerställa försörjningsförmågan.

Sverige behöver en samlad migrations- och integrationspolitik, från asylsökande till nyanländ och nyanställd. För oss moderater är det självklart att egna ansträngningar, flit och arbete alltid ska löna sig. Nästa regering har ett ansvar att reglerna för anhöriginvandring reformeras. 

Tobias Billström (M) gruppledare

Johan Forssell (M) migrationspolitisk talesperson

Det är fortfarande för tidigt att dra skarpa slutsatser om hanteringen av sommarens omfattande bränder. Men det står klart att både räddningstjänsten och ett stort antal frivilliga har gjort, och fortsätter göra, enorma insatser. Den här kraften behöver tas tillvara och förvaltas. 

Oavsett vilka slutsatser som kommer att dras om bränderna, måste vi redan nu se till att vårt samhälle är bättre rustat inför framtiden. Vi har sett hur till exempel Tsunamikatastrofen, skogsbranden i Västmanland 2014 och IT-skandalen vid Transportstyrelsen visat på brister i statens, kommunernas och myndigheternas förmåga att förebygga och hantera kriser. 

Vägen framåt handlar både om att förebygga kriser och att vara förberedd när krisen väl kommer. Det kräver bland annat en modern lagstiftning som möjliggör att krissituationer kan hanteras utan dröjsmål. Det innebär också att vi måste ha rätt resurser på rätt ställen – och en organisation för krishantering som är erfaren och kompetent.

Alliansen föreslår tio reformer för att stärka Sveriges civila beredskap och öka krishanteringsförmågan:

1. Inrätta ett nationellt säkerhetsråd under statsministern. 

2. En snabbare och tydligare statlig krisledning. 

3. Etablera en nationell krisfond. 

4. Förstärk hemvärnet. 

5. Bygg ut utbildning av räddningstjänstpersonal. 

6. Förbättra villkoren för deltidsbrandmän. 

7. Satsning på nationell brandbekämpningsförmåga från luften. 

8. Tydliggör Försvarsmaktens roll i samband med civila kriser. 

9. Inför särskild lagstiftning om hur civila kriser ska hanteras. 

10. Ökat statligt stöd för skogsbrandsbevakning.

Utdelnings-PM finns här. 

Presentation finns här. 

Se presskonferensen här.

Pressträffen börjar 10.30. Se den ovan.

- Vi kan fortfarande inte helt överblicka konsekvenserna av den allvarliga torkan. Men redan här och nu har Sveriges lantbrukare likviditets- och logistikproblem. Kostnader och regelkrångel uppkommer för att hantera krisen, men intäkterna uteblir på grund av förlorade skördar. Det stödpaket vi idag föreslår innebär bland annat snabbare utbetalningar av EU-stöd, minskat regelkrångel för att kunna hantera torkans konsekvenser samt en sänkning av skatten på jordbruksdiesel– istället för den skadliga höjning som regeringen planerar, säger Ulf Kristersson. 

- Sveriges lantbrukare gör ett fantastiskt arbete med bland annat en hållbar livsmedelsproduktion. Läget nu är allvarligt och visar även det som Moderaterna länge har påpekat - jordbrukssektorn i Sverige har mycket låga marginaler till följd av höga skatter och kostnadstung byråkrati. De har därmed svårt att bygga upp tillräckliga skyddsvallar och är extra utsatta vid missväxt. Stefan Löfvens regering behöver därför agera omgående för att utforma ett krisstödspaket som syftar till att avhjälpa den akuta situationen och ge de lantbrukare som i år kommer göra stora förluster en möjlighet att driva vidare sina gårdar och slippa utslaktning av sina djur, säger Maria Malmer Stenergard. 

- Moderaterna kommer att ta initiativ till att kalla landsbygdsminister Sven Erik Bucht till riksdagens miljö- och jordbruksutskott där vi kommer att ställa krav på att de åtgärder vi föreslår snabbt kan komma på plats för att hantera de mest akuta problemen, avslutar Malmer Stenergard. 

Sammanfattning av Moderaternas krisstödspaket till Sveriges lantbrukare med anledning av torkan: 

• Åtgärder för att säkerställa lantbrukarnas likviditet 
• Tillfälliga regellättnader för att hantera torkan 
• Krisstöd till drabbade lantbrukare 
• Insatser med varaktig effekt för att stärka jordbrukets konkurrenskraft 

Se pressträffen här. 

PM med de samlade förslagen. 

Många av landets ledarredaktioner ägnade oavsett politisk färg 2016 åt kritik av en otillräcklig försvarsuppgörelse och stödde kraven på ökade anslag. Det visar en översikt från tankesmedjan Frivärld till Sälenkonferensen.