BERLIN: Efter intressant dag i Cambridge i torsdags, midsommarhelg i norra Italien och en starkt försenad flygning som gjorde att jag anlände hem till Stockholm en bit efter soluppgången i dag har jag nu kommit till Berlin.

Och här är det först i dag styrelsemöte med European Council of Foreign Relations, där jag ju är del-ordförande, och sedan i morgon och tisdag det årliga mötet med de av våra medlemmar som har möjlighet att komma.

Åtskilliga kommer. Och därtill såväl Tysklands president som utrikesminister. Till andra värda att notera skall kanske nämnas Irans utrikesminister.

I slutet av veckan var det sedvanligt möte med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel.

För ett år sedan hade britterna just med knapp marginal röstat för att lämna EU, och det var inte så få som talade om risken för att bygget skulle börja att rasa.

Ett halvår senare gick USA och valde en president som demonstrativt såg till att den brittiske ledande EU-hatare Nigel Farage var den första han träffade.

Läget var med andra ord tämligen dystert.

Men nu har det vänt med besked.

Den kombinerade effekten av Brexit och Trump har tydligt lett till att opinionen i EU-länderna – inklusive Storbritannien! – börjat att svänga.

Det finns en starkare förståelse för det europriska samarbetets betydelse och värde.

Därtill kommer att de europeiska ekonomierna nu börjar att gå påtagligt bättre. Tillväxten under detta års första kvartal är cirka dubbelt så hög som i den amerikanska ekonomin. Och EU-27 växer starkare än den brittiska ekonomin.

Att det brittiska äventyret därtill ser allt äventyrligare ut har förvisso också bidragit till den nya situationen.

Samt självfallet att Frankrike fått en president som talar högt och stolt om det europeiska samarbetets betydelse.

EU-toppmötet fattade nu beslut om viktiga steg för att fördjupa också det försvarspolitiska samarbetet inom EU, och detta i tillägg till åtgärder för att möta hotet från terrorism och hantera flykting- och migrationsutmaningen.

Unionen strävar mycket medvetet till att bli också en ”säkerhetsunion”.

De finns en oro hos medborgarna, och det finns en medvetenhet hos de nationella ledarna om att situationen inte kan klaras utan mer av samarbete.

Sent kom också Sverige med på åtminstone det verbala tåget när det gällde försvarssamarbetet, men det var efter mycket surmulet mumlande under den process som lett fram till detta. Kontrasten mot Finland har varit slående.

Nu skall det under tre månader fastställas kriterierna för deltagande i det s k strukturerade samarbete som kommer att inledas. För Sverige är det en självklar inriktning att vara med, men det kräver nog att man agerar som om det inte bara var en omvändelse under galgen.

Till de konkreta steg det handlar om kan det finnas anledning att återkomma. De är i detta skede mer industriella än vad de är operativa, men vad som kommer längre fram återstår att se.

Vad som framför allt saknas inom EU är dock, enligt min mening, allra främst en gemensam strategisk vilja som kommer till uttryck inte minst i gemensamma operationer.

Och genom gemensamma erfarenheter i sådana kan på sikt en gemensam strategisk kultur växa fram. Den är vi än så länge en bra bit från.

I tät samverkan med Nato har även EU en viktig roll när det gäller det territoriella försvaret gentemot t ex möjliga hot från Ryssland. Men till att själv alldeles ensamt ens teoretiskt kunna axla denna mantel är det mycket långt.

Men i andra riktningar ter det sig annorlunda. Balkan skall inte glömmas bort. Och Afrika kommer att innebära betydande utmaningar under kommande decennier. Mellersta Östern ligger skrämmande nära.

Europa måste vara berett att betydlig mer aktivt ta ett ansvar för att möta säkerhetshot i sitt mer eller mindre tydliga närområde.

Att bara lita på USA, för de som tidigare stått för den linjen, är icke längre möjligt.

Men för att Europa skall kunna börja ta ett större ansvar krävs betydligt mer än nya fonder i Bryssel.

Det handlar om en strategisk medvetenhet och vilja som ytterst måste vara förankrad i den politiska kulturen i det övervägande flertalet av medlemsstaterna.

Och i detta ligger också en gemensam utrikespolitik som både vill och förmår. I dag är det lite si och så på den punkten, även om jag brukar bara lite återhållsamhet i min kritik.

När Federica Mogherini efterträdde Cathy Ashton som EU:s de facto utrikesminister sade jag till henne att hon visserligen inte hade varit min kandidat, men att hon nu hade också mitt stöd.

Och det får jag hålla mig till.

Men det är i sammanhang som dessa – att visa vägar framåt – som en organisation som ECFR har sin betydelse.

På viktiga punkter under det decennium som gått sedan ECFR sattes upp har man lyckats att ge viktiga impulser till debatten om Europa och världen.

Vi är ingen Bryssel-baserad tankesmedja som andra, utan att därmed säga att dessa inte har betydelse. Vi är en sammanslutning av engagerade och erfarna individer med tydlig förankring i de olika medlemsstaterna.

Vi har nu kontor med konkret verksamhet i London, Paris, Rom, Madrid, Sofia och Warszawa. Vi är strikt oberoende, men har raka rör politiskt till beslutsfattare runt om i EU.

I dag ligger våra legala bas och finns vårt största kontor i London. Men med Brexit måste detta förändras, och därmed kommer vi att flytta den legala basen till Berlin, även om vi fortfarande kommer att vara kvar med verksamhet i London efter 2019.

Kring detta kommer vi att diskutera här under de kommande dagarna.

Till det kommer självfallet att Tyskland befinner sig i en kombination av avskedet till Helmut Kohl och upptakten till valet till förbundsdagen i september.

I dag har SPD partikongress i Dortmund med ett försök att komma tillbaka på banan igen. Uppförsbacken är påtaglig.

Det kommer att finnas anledning att återkomma till också detta.

BRYSSEL: Efter en förmiddag i Stockholm kring olika utmaningar vad gäller cybersäkerhet – och de saknas sannerligen inte – blev det middag här i Bryssel kring relationerna till Asien och det globala säkerhetssystemets utveckling.

Det var det belgiska kungaparet som, i samverkan med amerikanska Asia Society, bjöd in till vackra slottet Laeken med Henry Kissinger som viktigaste gäst. Och därtill olika personer från denna del av världen som på mer eller mindre goda grunder ansågs besitta någon klokskap i dessa frågor.

Henry Kissinger har en kombination av historiskt perspektiv och analytisk skärpa som aöötid imponerar.

Jag träffade och hade möjlighet att lyssna på honom för bara några veckor sedan – vi stötte t o m ihop i undervåningen på Vita Husets West Wing – men det är slående att han alltid har något nytt att säga eller ett nytt perspektiv att tillfoga.

Mycket kom att handla om Kina och dess syn på det internationella systemet, men naturligt nog också om den icke alldeles enkla period som USA nu går igenom.

Och även om optimismen mycket påtagligt har återvänt till Europa och EU är det ju alldeles uppenbart att vår del av världen inte löst ut sina strukturella politiska utmaningar.

Innan det sker kan Europa knappast återvända som global aktör. Det blir Kina och USA och relationen dem emellan som dominerar, och mycket tydligt så i den kissingerska världen med dess grund i klassisk europeiskt maktdiplomati.

En del sedvanliga brytningar om Ryssland och dess utveckling blev det självfallet också. I storstatsperspektivet ter sig de frågorna lite annorlunda än om en utgångspunkt också är de europeiska mindre nationernas rätt och perspektiv.

I morgon bär det så av över – eller snarare under – Engelska Kanalen till Cambridge för möte med RAND Europe.

Och då infinner sig ju här i Bryssel EU:s stats- och regeringschefer för ett toppmöte där säkerhets- och försvarafrågor kommer att vara viktiga, men också det fortsatta arbetet med migrations- och flyktingfrågorna.

Just nu ligger ju trycket hårt på Italien, och det är naturligt att de har förväntningar på att EU i övrigt skall hjälpa till.

Det var de förväntningar vi hade när trycket så tydligt låg på oss och på Tyskland hösten 2015.

PARIS: Egentligen skulle jag ha varit i södra Tyskland och diskuterat cyberfrågor, men i sista stund lade jag om och åkte till den stora flyg- och rymdutställningen i Paris delar av gårdagen och i dag.

President Macron säkrade just sin parlamentariska majoritet, och anlände i går för att öppna utställningen i det stora nya europeiska transportflygplanet Airbus A400M.

För Frankrike är flyg- och rymdindustrin viktig. Det är dels nationens teknologiska spjutspets, dels en viktig del av dess utrikes- och säkerhetspolitik i olika avseenden.

Landet svarar, om jag inte missminner mig, för ca hälften av Europas exklusive Ryssland samtliga satsningar på rymden.

Vartannat år samlas världens industrier, och mängder av regeringsföreträdare här i Paris för att göra affärer, diskutera samarbeten och studera teknologier och trender för framtiden.

Så också i år.

Såväl Airbus som Boeing visade upp sina nya versioner vas gäller moderna passagerarflygplan.

Allt mer ekonomiska, allt mer digitaliserade.

Nu handlar det inte främst om utvecklingar vad häller aerodynamik, även om det finns lite där också. Nu handlar det allt mer om materialteknik och digitalisering.

Och på den militära sidan gjorde USA:s nya F35 entré och försökte visa att man kunde uppträda lika imponerande som andra länders främsta produkter.

Jo, åtskilligt kunde man visa upp, men flygplanets starka sidor är nog snarast smygegenskaper, sensorer och nätverksförmåga.

Det är där framtiden ligger.

För Sverige hade Saab låg profil. Gick man runt i hallarna var det i stället SKF, Trelleborg och Sandvik som tillhörde dem som visade upp sin högteknologi.

Att vi har åtskilliga imponerande också mindre företag i dessa sektorer såg man dessvärre inte mycket av i detta viktiga globala skyltfönster.

Drönare, automatiserade flygfarkoster och mikrosatelliter fanns det i mängder. Nästan ingenting av detta fanns för bara några år sedan. Det går fort.

Vid olika möten i anslutningen till utställningen blev det åtskilliga diskussioner om det europeiska samarbetets framtid, inte minst på försvarsområdet.

Ambitionerna är stora, det är lätt att sätta ett och annat frågetecken i marginalen, men det är viktigt att Sverige slutar att sitta i ett hörn och sura i dessa frågor.

Tåget kommer att gå, och det kan bli väldigt ensamt om man inte är med.

Nu bär det hemåt till Stockhom från ett supervarmt Paris.

Men det blir bara en halv dag hemma innan jag skall iväg till Bryssel igen.

En högnivåmiddag på ett av de kungliga slotten där skall diskutera Europas relationer till den mångfasetterade asiatiska utvecklingen.

STOCKHOLM: Så nalkas då en vecka som kommer att föra oss fram till midsommar och början på den riktiga sommaren.

I alla fall är det så kalendern säger.

I morgon kl 10:00 inleds så i Bryssel de formella förhandlingarna mellan EU27 och Storbritannien om det senare landets utträde, men det sker mot bakgrund av vad som förefaller att vara en tilltagande osäkerhet i London.

Ännu är den formella basen för en fortsättning av regeringen May inte klar, och den mer politiska basen för premiärministern inom det konservativa partiet förefaller snarast att ha eroderat under den senaste veckan.

Vad detta leder till återstår att se, men även om en omsvängning från en hårdare till en mjukare version av Brexit nu är föremål för mycket spekulation, och förefaller att ha ett klart stöd i opinionen, skall man inte underskatta svårigheterna heller i detta.

Det finns en militant EU-fientlig falang inom det konservativa partiet, och denna har ju dessutom kraftig uppbackning av vissa viktiga media.

En omsvängning eller mer betydande justering av kursen är knappast möjlig utan att betydande blod flyter, om än bildligt snarare än bokstavligt.

Nu är dock situationen så osäker att det sannolikt kommer att flyta blod alldeles oavsett vilken linje och vilket agerande man kommer att välja.

Mot slutet av veckan är det så EU-toppmöte i Bryssel.

Åtskilligt står på dagordningen, men det är värt att notera att ingenstans talas det om kris eller konfrontationer.

EU-samarbetet står förvisso inför betydande utmaningar, men det är mycket tydligt att det har kommit på fötter igen, återfått lite av självförtroende och börjat att blicka framåt.

Och det återspeglas ju också i ett ökat opinionsstöd för EU i så gott som hela unionen – inklusive Storbritannien.

Själv styr jag i morgon bitti kursen mot Paris och den stora internationella flyg- och rymdutställning som ju äger rum där vartannat år.

Det är en av världens största industrier som samlas, med betydande möjligheter för den nyfikne att ana såväl teknologiska som kommersiella och politiska trender.

Så jag skall vandra runt och se om jag blir lite klokare av det.

På tisdag kväll är jag dock hemma här för möten under onsdagen – åter cybersäkerhet i fokus – innan det på eftermiddagen bär av till Bryssel för middag med högnivådiskussion där om utmaningar i Asien.

Och därifrån bär det torsdag morgon av till Cambridge i Storbritannien för möte i angenäm miljö med RAND Europe och diskussion av dess olika projekt för olika nationella och europriska institutioner just nu.

Sedan blir det faktiskt midsommar.

STOCKHOLM: I veckan som giving publicerade den danska regeringen ett document om landets utrikes- och säkerhetspolitiska strategi för de närmaste åren.

Och det förtjänar självfallet också grannlandets uppmärksamhet.

Några avgörande sensationer innebär det knappast, men dock några markeringar av intresse.

Att EU-medlemskapet beskrivs som så centralt som sker är värt att notera – det har ju funnits tider då den danska inställningen varit lite mindre fast.

”For Danmark er EU-medlemskabet vores bedste mulighed for at påvirke verden omkring os og dermed de rammevilkår, som har betydning for danske borgere og virksomheder.”

Men när man beskriver de olika utmaningar som EU står inför nämner man också den diskussion som börjat bubbla på sina håll om ett samarbete som sker i olika hastigheter.

”Et EU i flere hastigheder er dermed blevet et mere sandsynligt scenarie. Danmark risikerer derfor at blive udfordret af, at vi står uden for flere af de konkrete områder, hvor samarbejdet styrkes.”

Det är en varning som också vi har all anledning att notera.

Genom sina s k förbehåll från 1993 – det var länge sedan! – står ju Danmark redan i dag utanför det allt viktigare samarbetet när det gäller inre och yttre säkerhet. Att det är någonting som så gott som alla ledande danska politiker besväras av, och uppfattar som en besvärande begränsning, förändrar dessvärre inte den aktuella situationen.

Sverige har inte dessa förbehåll – det lade vi under de aktuella åren ner betydande möda på att undvika! – men har ju kommit att hamna vid sidan av i en del andra frågor under de senaste åren.

Eurofråga är en fråga för sig efter det olyckliga utfallet i folkomröstningen 2003, och förr eller senare är jag övertygad om att den frågan åter står på dagordningen.

Men måhända snarare senare än förr.

Men under senare år har ställt oss vid sidan av delar av bankunionrn liksom den gemensamma åklagare som kan ta itu med missbruk av främst medel från EU:s budget.

Och i den nu mycket aktuella debatten är det ju tydligt att vi – i skarp kontrast mot Finland – släpar fötterna efter oss i diskussionen om ett fördjupat också försvarspolitiskt samarbete.

Det är illa i sig, och blir än värre om det läggs ihop med de andra frågorna.

Varningen i den danska strategin gäller i minst lika hög grad Sverige.

Däremot är det tydligt att man också i Danmark nu vill förstärka försvaret. Ersättningen av dagens F16-flygplan med kommande F35 blir, trots påtagligt reducerat antal, ingen billig affär.

Därför säger den danska regeringen nu att man vill ”sikre et substantielt løft” i den nya försvarsuppgörelse som skall gälla åren efter 2017.

I övrigt noteras den vikt man lägger vid en en nationell strategi för cyber- och informationssäkerhet, och att man talar också om ”teknologisk diplomati” genom att bl a basera en s k tech-ambassadör i Silicon Valley.

SALTSJÖBADEN: Det senaste dygnet har här ute vid Baggensfjärden samlats en grupp av personer under rubriken Stockholm China Forum för inte mindre än adertonde gången.

Det började för ett decennium sedan som ett försök till en fördjupad informell dialog över Atlanten om hur politiken gentemot Kina skulle utvecklas.

Och kom några år senare till att breddas och inkludera också deltagare från Kina självt.

Platsen har, trots namnet, varierat. Och under senare år har det också varit ett antal möten på olika platser i Kina självt.

Årets diskussioner hade en påtagligt kärvare ton än vad jag kan påminna mig från huvuddelen av de tidigare mötena.

Synen på Kina är numera påtagligt oromantisk.

En förhoppning om att regimen successivt skulle öppnas upp har förbytts i insikten om att det snarare är motsatsen som pågår. Klimatet internt har blivit hårdare.

De imponerande ansatser till fortsatt ekonomisk reformpolitik som fanns för några år sedan har i många avseenden stannat vid just ansatser. Det är snarast så att det statliga och centrala greppet över ekonomin stärkts.

President Xi Jiping talar i Davos visserligen varmt om globaliseringens fördelar, men europeiska och amerikanska företag vitnar unisont om ökade svårigheter att på lika villkor arbeta på den kinesiska marknaden.

Den kinesiska utrikespolitiken är förvisso inte öppet revisionistisk som den ryska, men dock tilltagande inriktad på att revidera det internationella spelets regler, och mycket tydligt med det egna statsintresset i absolut centrum.

I konflikten om jurisdiktion över den Sydkinesiska Sjön var man aggressivt avvisande när Internationella Domstolen i ett viktigt utlåtande förra året tydligt gick mot den kinesiska ståndpunkten.

I höst förestår så kommunistpartiets 19:e kongress, och spekulationerna kring den handlar nu mindre om möjliga reformöppningar och mer om hur Xi Jiping skall stärka sin redan närmast unikt starka ställning.

Att det är kommunistpartiet som allena styr är knappast någon nyhet, men medan man tidigare inte minst i relationen till omvärlden lyfte fram de formella statliga institutionerna är det nu ofta partiets olika organ som träder fram.

Och det är mot dessa bakgrunder som EU:s och USA:s politik skall formas.

Toppmötet med EU härom veckan var inte enkelt, och rubrikerna om enad och förstärkt gemensam front i klimatpolitiken var nog inte alldeles rättvisande.

Att Kina skickade den lite marginaliserade premiärministern till detta möte var talande nog – relationen till USA sköts av presidenten och partiledaren själv.

Hur denna kommer att utvecklas återstår att se. Just nu är det smekmånad efter toppmötet i Florida, och vissa begränsade ekonomiska öppningar har skett från kinesisk sida, men viktigt blir om Peking kan leva upp till Washingtons högst ställda förväntningar på att kunna leverera en politisk omsvängning i Pyongyang.

Och det har jag mycket svårt att se att man kommer att kunna.

Jag har inte träffat någon under de senaste månaderna som tror att den förda politiken i fråga om Nordkorea inom rimlig tid kommer att kunna uppnå de uppställda målen.

Att Pyongyang tills vidare avstått från ett sjätte kärnvapenprov kan noteras, men samtidigt fortsätter utprovningen av olika mer eller mindre strategiska robotsystem i minst oförminskad takt.

Förr eller senare når man till en punkt där det anses att man har förmågan att med en kärnvapenbärande robot nå det amerikanska fastlandet.

Men innan dess kommer mycket annat att hända. USA kommer att försöka att intensifiera sanktionspolitiken ytterligare, men hur långt Kina hänger med på denna väg återstår att se.

En avgörande punkt blir om USA börjar rikta sanktioner mot kinesiska företag som man anser har för starka kontakter med Nordkorea.

Och till detta skall läggas de ännu tämligen okända effekterna av att det alldeles nyss tillträtt en ny president i Sydkorea med en annan och mjukare inställning i dessa frågor än sin företrädare.

Att säga att vi i diskussionerna i Saltsjöbaden redde ut dessa frågor vore nog att överdriva saken.

Politiken i denna fråga befinner sig, enligt min mening, på djupa vatten.

STOCKHOLM: För någon timme sedan kom beskedet att Tysklands förre förbundskansler Helmut Kohl hade gått bort. Och det är förvisso en stor europé och en verklig statsman som därmed gått ur tiden.

Han är också en av de två personer som förärats med att bli hedersmedborgare i Europa. Det är Jean Monnet och Helmut Kohl som genom historien förärats denna utmärkelse, och det inte utan skäl.

Hans gärning förknippas i dag oftast med hans roll när det gällde Tysklands fredliga återförening 1990. Och förvisso var hans statsmannaskap under dessa omvälvande och viktiga år av alldeles avgörande betydelse.

Men han var framför allt en mycket stor europé.

Jag hade förmånen att lära känna honom relativt tidigt – i mitten av 1970-talet, väl innan han blev förbundskansler och väl innan jag fick någon mer framträdande position i svensk politik. Och genom åren kom det att bli många och långa samtal om Europas söndrade historia och vikten av att bygga ett samarbete som kan säkra freden för kommande generationer.

Uppväxt efter det andra världskriget formades han i alla fall av dess bittra realitet. Och det var strävan att skapa en ny europeisk realitet som formade hans politiska gärning.

Han vägrade att acceptera att tvångsväldet i de östliga delarna av Europa – och därmed Tysklands delning – skulle vara för evigt. För honom handlade det om moral och heder att vägra att ge framför allt regimen i Östberlin dess fulla legitimitet.

När så den stora omvandlingen kom – när muren föll och ett nytt Europa skulle gestaltas – blev hans nästa uppgift efter återföreningen att bädda in det större Tyskland i ett starkare Europa.

Han kände väl den europeiska fruktan för ett alltför starkt Tyskland – historien präglar hans sätt att forma politiken – och riktade därför in sin politik på att skapa ett ”europeiskt Tyskland” i syfte att minska farhågorna för ett ”tyskt Europa”.

I denna strävan lades grunden till Maastricht-fördraget 1991 som omvandlade den tidigare Europeiska Gemenskapen till en långt ambitiösare Europeisk Union. Och Helmut Kohl satsade på att i en ekonomisk och monetär union också ge upp den D-mark som för den tyska efterkrigsgenerationen var det kanske viktigaste av alla tecken på den nya stabilitet och välfärd man förmått att bygga efter världskrigen.

På de europeiska toppmöten under dessa år var det så gott som alltid Helmut Kohl som till slut formulerade de kompromisser som blev Europas politik – och som i övertygelsen om den starkastes större ansvar ofta också var beredd till de största eftergifterna. Den taktiska eftergiften tjänade det större strategiska målet – ett starkare Europa som ram för det större Tyskland som växt fram.

Och allt gick tillbaka till strävan efter det hemska som präglat den första delen av århundradet aldrig skulle kunna upprepas.

Jag var med om det europeiska toppmötet på Korfu i juni 1994 och därefter ett extra toppmöte i Bryssel på min födelsedag i juli samma år. Men sedan blev det åtskilliga andra toppmöten inte minst i EPP-kretsen där jag såg hans genuina statsmannaskap.

Jag minns ett lokalt CDU-möte någonstans i sydvästra Tyskland – det hände att jag bara åkte med honom för att också köära känna Tyskland bättre – när han ville visa för mig hur viktig frågan om fred och försoning var för honom och för Tyskland. Han bad var och en i salen som hade någon nära anhörig som dött i krig att räcka upp handen.

Det var få som inte gjorde det.

Och bland de många minnena finns också när jag följde med honom på den första resan till f d Östtyskland som han gjorde efter Tysklands återförening de första dagarna i december 1990.

Vi flög från Bonn, landade på en nedgången östtysk militärflygbas utanför Rostock och åkte till gamla svenskanknutna staden Greifswald.

Stora torget där var så fullt av människor som man kunde föreställa sig. Det sades att det rörde sig om 50.000 människor som hade kommit för att lyssna på det äntligen återförenade Tysklands demokratiska ledare.

Helmut Kohl höll ofta långa tal. Ibland var det mer föreläsningar. Någon högre svävande retorik handlade det sällan om.

Men denna kalla decemberkväll berättade han om Tysklands historia, om Hitler-diktaturens brott, om krigets vansinne, om smärtan i alla som tillbringat år i krigsfångenskapen i Sibirien, om orättvisan och orättfärdigheten i landets delning med de helt olika möjligheter detta gett olika människor, om försoningens nödvändighet och uppgiften att bygga ett förenat Europa som kunde förhindra att kommande generationer någonsin fick uppleva vad hans och den tidigare generationen upplevt.

Ingen applåderade. Det var inget sådant tal. Men tiotusentals människor bokstavligen grät. I sorg över det som varit och i glädje över det som hade varit möjligt.

Det var, med alla rimliga mått mätt, en mycket stark upplevelse.

Jag minns också ett möte i Luxembourg när Helmut Kohl och jag – två förvisso mycket olika storheter – skulle få någon europeisk utmärkelse.

Och efteråt bjöd dåvarande premiärministern Jean-Claude Juncker på lunch. Det var bara vi tre.

Som vanligt kom Kohl lätt in på den tyska historien och dess tragedi. Och det blev en diskussion om de omfattande illgärningar som den nazistiska ockupation av Luxembourg under det andra världskriget hade inneburit. För mig var det en nyhet att detta välde hade varit värre än kanske t o m det över Polen. Detaljerna var många och smärtsamma.

Men hans slutsats var lika klar som den var stark.

Det är bara, sade han, när också de minsta av Tysklands grannar, efter allt det som inträffat, kan se oss som en verklig vän som Tyskland kan få verklig fred.

I dessa ord ligger en sann statsmans vishet. Och det var mycket just detta som styrde hans starka europeiska övertygelse. Tysklands och Europas återförening i fred och frihet var oupplösligen förenade.

Från vårt lilla perspektiv skall vi i detta sammangäng inte heller glömmas hur betydelsefull för våra svenska förhandlingar om medlemskap i EU, vilket jag med viss detalj beskrivit i min bok ”Uppdrag Europa” för ett antal år sedan. Vi hade inte klarat den förhandlingen så bra och så snabbt utan hans tydliga stöd.

Vi har all anledning – runt om i Europa – att minnas hans gärning med stor tacksamhet.

Och att fortsätta att inspireras av den.

STOCKHOLM: Denna söndag är det viktiga parlamentsval i såväl Frankrike som Kosovo, och samtidigt den första dagen när ukrainska medborgare med moderna pass kan resa till EU utan att behöva visum.

Det är ett symboliskt mycket viktigt steg, och visar att EU, om än inte sällan med en viss tröghet, står fast vid sina utfästelser.

Och det kommer ju strax efter att det blivit klart att associering- och frihandelsavtalet mellan EU och Ukraina nu fullt ut kommer att kunna träda i kraft – detta efter att senaten i Nederländerna som allra sista instans ratifierat avtalet efter de olika förklaringar av dess betydelse som skett.

Om historien om detta avtal och dess betydelse skulle mycket kunna skrivas.

Det började att förhandlas 2008, och i början av 2012 var det i princip färdigt och skulle så småningom också undertecknas.

Men sommaren 2013 började Kreml sätta in en brutal offensiv för att stoppa avtalet, och i stället tvinga in Ukraina i en ny union med Ryssland, och det var detta som ledde till först Maidan, sedan Yankovich-regimens sammanbrott och därefter den öppna ryska aggression mot Ukraina.

I sitt grundläggande syfte – att stoppa detta avtal och dess närmande mellan EU och Ukraina – misslyckades Kreml mer eller mindre totalt. I själva verket är det nog så att man stärkte just denna inriktning av Ukrainas politik för de kommande åren.

I varje rimligt avseende måste detta betecknas som ett strategiskt misslyckande av första rangen.

För Ryssland är Ukraina knappast vilket land som helst.

De historiska, mänskliga och kulturella banden är alldeles självklart starka. I Sovjetunionen var Ukraina alldeles tydligt den näst mest viktiga republiken.

Så det handlar om en försvagning av också Rysslands ställning långsiktigt när utvecklingen av dess relationer med Ukraina nu skett på det sätt som skett.

Och det finns anledning att påpeka att det alls inte hade behövt att bli så. Ukraina kunde mycket väl ha förenat detta avtal med EU med fortsatt goda och nära relationer med Ryssland.

Det hade i grunden välkomnats även av EU.

Men Kreml kunde inte acceptera detta, trodde att det stod i dess makt att med hot och sanktioner vrida Ukrainas politik åt ett helt annat håll, och kom i grunden att förlora.

Den ryska historiens dom över Vladimir Putins missbedömningar och misstag i denna fråga borde rimligtvis bli bli hård.

Noteras i detta sammanhang skall också en annan betydelsefull händelse för Ukraina som gått så gott som alla media så gott som spårlöst förbi.

För någon vecka sedan avgjordes ett skiljedomsmål i Stockholm mellan Ukrainas Naftogaz och Rysslands Gazprom.

Det var inga småsaker det handlade om.

Gazprom krävde att Naftogaz skulle betala 49 miljarder dollar mot bakgrund av ett kontroversiellt tioårigt gasavtal som undertecknades i början av 2009 av Ukrainas dåvarande premiärminister Yulia Tymoshenko.

Det var för att ha undertecknat detta för Ukraina mycket oförmånliga avtal som regimen Yankovich såg till att döma henne till sju år i fängelse, vilket självfallet var alldeles oacceptabelt.

Och det var i skräck för de ekonomiska konsekvenser detta avtal hade som Yankovich också var mottaglig för olika former av utpressning av Kreml.

Kreml sade att om han gick vidare med avtalet med EU skulle han tvingas att betala vad som stod i gas-avtalet, och detta skulle Ukrainas ekonomi inte klara.

Efter Maidan och efter det politiska skiftet i Kiev har Ukraina steg för steg frigjort sig från dels avtalet och dels beroendet av rysk gas.

Men risken fanns ju att dess juridiska position i ljuset av avtalet från 2009 inte skulle vara tillräckligt stark, och det kunde ha blivit ytterligt dyrt.

Nu vann man en juridisk seger som också är av stor både ekonomisk och politisk betydelse.

Viktigt är nu att Ukraina fortsätter på reformernas väg.

Om detta skrev jag ju i samband med att jag åter var där för någon vecka sedan.

Till dagens val i Frankrike och Kosovo kommer det att finnas anledning att återkomma.

Allt tyder på att Macron-vågen i Frankrike kommer att fortsätta. Och parlamentsvalet sker ju i två omgångar med den andra nästa söndag.

Därefter blir det dags för Macron att börja regera med de nya parlamentariska förutsättningar som då etablerats.

CHICAGO: Mitt i den mycket både spännande och konstruktiva konferensen här om globala städer och dess olika utmaningar har det blivit många samtal dels om den rullande krisen i Washington och dels om den nya krisen i London efter valresultatet där.

Theresa May chansade på ett nyval, spelade dåligt och förlorade stort. Det finns inget annat sätt att se på situationen.

Hennes retorik om Brexit har varit hård och föga konstruktiv.

Och enligt min mening har hon vikt undan från varje försök att ge seriösa svar på de seriösa utmaningar som situationen innebär för Storbritannien.

Hur det nu kommer att gestalta sig återstår att se.

När jag intervjuades av CNN i ärendet tidigare i dag sade jag att det nu krävdes mer av både tankar och tid för att klara ut situationen.

Och det rimliga borde väl vara att söka en bred överenskommelse mellan partierna i Storbritannien om hur processen skall hanteras.

Förhoppningsvis skulle detta kunna leda till en mindre fyrkantig inställning i avgörande frågor än den som Theresa May hitintills getts uttryck för.

Och det skulle nog välkomnas brett såväl i Storbritannien som i det övriga Europa.

Men vad som verkligen kommer att hända – det får vi återkomma till.

Det är nog åtskilliga blad som skall vändas i London efter detta val.

Här i Chicago har det varit dagar med borgmästare från globala städer från världens alla hörn, och diskussioner om hur samarbete mellan dem kan föra arbetet med globala frågor framåt.

Och det har inneburit ett annat perspektiv på många av de utmaningar vi står inför.

Mindre av de stora frågorna om krig och fred – mera om frågor hur man skall möta högst konkreta utmaningar i människors vardag.

I inledningen av konferensen sade jag att urbanisering och digitalisering är de två megatrender som kommer att forma vår framtid.

För tvåhundra år sedan var det kring en procent av världens befolkning som bodde i städer.

För ett halvt sekel sedan bodde ca en tredjedel av världens befolkning i städer.

Nu är det hälften, och kring mitten av seklet räknat man med att det är två tredjedelar.

Vi ser hur Stockholm växer med ca 40.000 människor varje år.

Men det stora sker i andra delar av världen.

Kring mitten av sekelskiftet kommer ca 600 miljoner människor att bo i de 25 största städerna. Ingen av dessa ligger inom dagens EU.

Men där finns Karachi, Kabul, Khartoum och Kinshasa, för att nu bara ta fyra lite mer dramatiska exempel. Och de kommer också att digitaliseras med betydande hastighet.

Här har vi lyssnat på borgmästare från städer som Toronto, Lahore, Prag, Amman och Sao Paolo förutom självfallet värdstaden Chicago.

I mångt och mycket är utmaningarna och möjligheterna desamma.

Jag talade om tre områden.

Digitaliseringen och delningsekonomins enorma möjligheter att förändra och förbättra städer.

Hållbarhets- och energifrågorna som ju kommit i nytt fokus efter Trumps besked om klimatavtalet och det motstånd detta mött inte minst från viktiga städer i USA.

Och säkerhets-, migrations- och integrationsfrågeställningarna.

Kring dessa frågeställningar handlade också många av samtalen under dessa dagar här i Chicago.

Jag får se om jag är tillbaka nästa år – men alldeles säkert kommer konferensen att ha växt mer i betydelse tills dess.

Men nu bär det hem. SAS flyger direkt till Arlanda.

Och några dagar hemma blir förvisso inte helt fel.

WASHINGTON: Det är lite mindre än en månad sedan jag senast var här i Trump-town.

Då fanns det åtskilliga som argumenterade för att administrationen höll på att gradvis normaliseras, och att vi gjorde klokt i att fokusera mer på vad presidenten gjorde än på vad han sade.

Men sedan dess har åtskilligt hänt.

Presidenten lämnade Washington bakom sig och gav sig ut på en åtta dagars resa till Mellersta Östern och Europa.

Utgången blev påtagligt blandad.

Efter tre dagar med president Trump utbrast Angela Merkel att det nu var dags för Europa att tydligare stå på egna ben. Att lita fullt ut på USA var inte möjligt – det var hennes föga inlindade budskap.

Och omedelbart efter detta kom beskedet om att Trump beslutat att USA skall lämna Paris-avtalet om klimatet. Det presenterades ju på ett sätt som jag kommenterat med viss skärpa.

Efterdyningarna av detta har förvisso märkts mycket påtagligt under mitt dygn hitintills här.

På Atlantic Councils stora middag i går framträdde vicepresident Mike Pence med ett anförande som alldeles uppenbart var avsett att ställa till rätta oklarheter som president Trump skapat vid Nato-mötet i Bryssel.

Det noterades med tillfredsställelse, liksom motsvarande anförande vicepresidenten höll i München i februari.

Men presidenten är fortfarande president, sitter i Oval Rummet och tweetar friskt om både det ena och det andra.

Att det här i staden finns en stark olust över hans uppträdande och uttalanden, och att denna sannolikt sträcker sig också in i Vita Huset, är alldeles uppenbart.

Och det sägs att han är en person som i dag är missnöjd med det mesta i sin omgivning. Kvällens TV-nyheter här handlar om starka motsättningar med justitieministern.

Just nu byggs också förväntningar upp inför den avskedade FBI-chefen Comeys framträdande i kongressen på torsdag.

Själv har min dag uppfyllts av det internationella rådet vid Atlantic Council.

Vi är ett 15-tal personer från olika delar av världen och med olika bakgrund, och har under dagen haft mycket öppenhjärtiga sessioner med bl a finans- och handelsministrarna, nyckelpersoner när det gäller inre och yttre säkerhet liksom ett antal senatorer.

Det har för min del också blivit diskussioner på och med några av de viktigaste europeiska ambassaderna här, och det fortsätter i morgon förmiddag innan jag tar planet till Chicago för den stora konferensen där om globala städer som globala aktörer.

Under tiden fortsätter dramat i Gulf-området.

Och Washington förefaller att famla i frågan.

Presidenten har tydligt – som väntat – kommit ut med mer eller mindre tydligt stöd för Riyadh i konflikten, medan State Department förefaller mer försiktigt och försvarsminister Mattis ringt till sin kollega i Qatar för att tala om det goda samarbetet.

Värt att notera är att medan Trump under dagens talat med kungen i Saudiarabien har Putin talat med emiren i Qatar. Och emiren av Kuwait gör vad han kan för att medla, i någon mån också sultanen av Oman.

Uppgifter i arabiska media i kväll talar om att Saudiarabien formulerar ett tiotal tydliga krav och krävt att Qatar går med på dessa inom ett dygn.

Och det förefaller mig inte osannolikt att de uppgifterna är riktiga.

Så vi får se vad som händer i morgon. Dramat kommer med all sannolikhet att fortsätta att eskalera.

Det handlar om Trump-administrationens första riktiga utrikespolitiska utmaning.

Dess agerande hitintills har med betydande sannolikhet bidragit till att utlösa den – nu gäller det dels att den inte spårar ur allt mer med allt vad detta kan innebära och dels att försöka åstadkomma någon form av lösning.

Mycket står på spel.

Jag återkommer från Chicago.

KASTRUP: Snart är det dags för avfärd med SAS-maskinen till Dulles-flygplatsen, och efter mer eller mindre lång tid med passkontroll där är det raka vägen till Atlantic Councils stora årliga middag.

Gårdagens händelse var utan tvekan terrorattacken i London.

Mönstret är tydligt.

Medan Daesh förr koncentrerade sig på att bygga sitt kalifat längs Eufrat och Tigris, och ville att anhängare skulle komma dit, inser man nu att detta blir svårt, och uppmanar dem i ställer till just denna typ av fordonsattacker i sina olika länder.

Och i detta ligger nog dessvärre att vi riskerar att se mer av dessa när Daeshs fästen först i Mosul och så småningom Raqqa faller, även om offensiverna mot dem här visar sig mer krävande än vad man först trott.

Vilka effekter gårdagens attack får på det brittiska valet återstår att se.

Själv var jag mindre imponerad av att Theresa May i sin inledande reaktion återkom till sina tankar om att nu begränsa internet.

Att hon alldeles säkert applåderades i Peking, Moskva och Teheran illustrerar bara vart en sådan politik riskerar att leda.

Snarare är det viktigt att utnyttja nätet för att aktivt bemöta och bekämpa de extremistiska ideologier som driver terror och våld, och det har ju dessutom skett med tilltagande framgång under den senaste tiden.

Och mer direkta uppmaningar till våld och terror rensas regelbundet bort av olika företag.

I dag på morgonen detonerade så de latenta spänningarna i Gulf-regionen med av Ryiadh koordinerade åtgärder från en rad länder riktade mot Qatar.

Och det är inga småsaker. Avbrutna diplomatiska relationer. Utvisning av medborgare. Stängda luftrum.

Allt under nivån direkta krigshandlingar finns i den arsenal som aktiverades i dag på morgonen.

Bakgrunden till detta ligger förvisso djupt, men det är svårt att tänka sig att denna dramatiska eskalering av en gammal motsättning hade varit möjlig utan president Trumps besök i Riyadh och hans tydliga uppslutning bakom dess vidare ambitioner.

Att detta besök skulle leda till skärpta motsättningar i regionen var nog rätt uppenbart. Ändå kommer denna plötsliga eskalering nog som en överraskning för de flesta.

Olika syn på relationerna med Iran är en viktig del av situationen.

Qatar har en mjukare inställning, vilket väl delvis hänger samman med att man delar världens största gasfyndighet – Pars-fältet – med Iran.

Qatar står för en tredjedel av världens LNG-leveranser.

Det är ju också detta som gett Qatar de starka finansiella muskler som gjort att man kunnat driva en aktiv och stundtals aggressiv politik i en lång rad olika frågor.

Att man i denna ofta legat närmare en mer islamistisk agenda är uppenbart.

Nu talas det om relationerna mellan Hamas och Qatar, liksom om det muslimska brödraskapet, men även mer moderate palestinske ledaren Abu Mazen flyger runt världen med pass från Qatar.

Att Qatar i din politik stött militanta grupper råder det ingen tvekan om. Men ensam i regionen om detta har man knappast varit.

Libyen är ett av de områden där vi tydligt ser olika staters stöd till olika grupper – Syrien är ett annat.

Hur detta kommer att sluta tror jag ingen just nu är särskilt säker på.

Från Ryiadh och Abu Dhabi har man nu eskalerat så starkt att det inte är alldeles lätt att se hur en lösning skall se ut.

Till saken hör ju att i Qatar finns såväl USA:s största och viktigaste bas i regionen som TV-stationen Al Jazzera med dess både regionala och globala roll.

USA:s agerande blir viktigt.

Riyadh kan knappast ha tagit dessa steg utan att vara övertygad om att ha eller att få Vita Husets stöd. Men Doha har ju också möjligheten att hota att stänga den amerikanska basen Al Udeid.

USA:s utrikesminister Tillerson sade i ett första uttalande att han hoppades att motsättningen inte skulle påverka kampen mot Daesh.

Denna kamp leds mest konkret just från denna bas, och det var sannolikt oron för denna som låg bakom hans ordval.

Förutom Al Udeid handlar det om Al Jazzera, som man med all säkerhet gärna skulle se att det kastades en våt filt över, och i viss mån säkert också om konkurrerande Qatar Airways.

Men i grunden handlar det om att Riyadh tydligt vill etablera ett mycket bestämt kommando i regionen för att också kunna konfrontera Iran, och att man då inte längre tolererar Qatars politik.

På sin sida har man nu också mobiliserar Egypten, medan det finns andra som säkert känner olust.

Oman alldeles säkert, men håller en låg profil. Och säkert Irak som av många skäl aldrig kan bli del av en utpräglad anti-iransk front.

Hur som helst är det en dramatisk situation, vars konsekvenser är svåra att överblicka.

Men om inte annat så vet jag vad kvällens samtalen i Washington kommer att handla om.

Om inte annat så därför att stora delar av denna konflikt, med viktiga aktörer också utöver de jag nämnt här, dessutom utspelas i Washington och handlar om att påverka och få stöd av dess politik.

TALLINN: Nu bär det hemåt igen efter några dygn här med frågor som alla varit relaterade till cybersäkerhet.

Först var det den stora konferensen CyCon som samlade ca 500 deltagare för att diskutera olika utmaningar med anknytning till konflikter på och med utnyttjande av nätet.

Och därefter var det första ordentliga samnanträdet med den globala kommission som skall fortsätta det viktiga arbetet med globala normer och regler för också staters agerande i cybersfären.

Att detta är frågor som blir allt viktigare behöver knappast påpekas, och diskussionerna här har givit åtskilliga exempel på de utmaningar vi står inför i inledningen av den digitala eran.

Estland tar dessa frågor på stort allvar, och har ju blivit något av en nod för den internationella diskussionen kring dessa frågor.

Här ligger ju också Nato:s s k center för excellens kring dessa frågor.

Och konferenserna i Tallinn kring de digitala frågorna förefaller att avlösa varandra.

I september skall EU ha toppmöte här kring de digitala frågorna. Det är ju Estland som efterträder Malta i ordförandestolen i EU under det kommande halvåret.

Nu blir det för mig en söndag hemma.

Men redan på måndag bär det av över Atlanten igen.

Och där händer det ju saker.

Jag reagerade på president Trumps anförande med utträdet ur Paris-avtalet om klimatfrågorna i torsdags med en rätt skarpt formulerad artikel för Washington Post.

Och det blir alldeles säkert fortsatta diskussioner kring detta.

På måndag kväll och tisdag är jag i Washington för bl a internationella rådet för Atlantic Council med diskussioner med också ledande företrädare för administrationen.

Ämnen saknas förvisso inte.

Och på onsdag bär det vidare till Chicago för den stora konferensen där om hur globala städer kan föra det globala samarbetet vidare.

Den konferensen har fått ny betydelse efter president Trumps besked om klimatavtalet.

Åtskilliga betydande amerikanska städer – liksom delstater, t ex Californien – har ju förklarat att de avser att fortsätta sitt klimatarbete alldeles oavsett vad Vita Huset har att säga.

Det kan självfallet inte helt kompensera den omläggning av politiken som president Trump gör, men är dock av långsiktig både saklig och symbolisk betydelse.

Först mot slutet av veckan kommer jag att vara tillbaka i hemlandet igen.

Då har vi också resultatet av det brittiska underhusvalet på torsdag.

Den allmänna förväntningen var ju att detta skulle leda till en överväldigande majoritet för det konservativa partiet, men nu är det tilltagande osäkert att så kommer att bli fallet.

Premiärminister Theresa May har, av allt att döma, snubblat i valrörelsen, även om sannolikheten för att hon kommer att sitta kvar fortfarande är överväldigande.

Hon har hela tiden velat tala om Brexit, men hon har aldrig velat säga någonting om Brexit.

Hon upprepar några fraser, men vågar eller vill aldrig gå längre.

Hur detta uppfattas av valmanskåren återstår att se, men för mig har det knappast varit imponerande, och har dessutom bäddat tämligen illa för de förhandlingar med EU som inleds 11 dagar efter valdagen.

Men på torsdag kväll vet vi hur det gått.

Ett av detta års mindre intressanta val i Europa – men valrörelsen har dock kommit att bli något intressantare än väntat.

TALLINN: Så är jag då tillbaka i Tallinn igen efter något dygn hemma i Stockholm med olika saker.

Det var ju bara någon vecka sedan jag senast var här – då för Meri-konferensen.

Då tittade jag under den vackra flygningen ner på ön Odensholm ute i Finska Viken – en plats jag någon gång i Albert Engströms fotspår skulle vilja besöka.

Nu blickade jag ner på också fascinerande Dagerort – där Dagö skjuter ut i Östersjön och varifrån en av de äldsta och högsta fyrarna under svunna århundraden gav vägledning för sjöfarare på väg in mot Reval, Viborg, Narva eller Novgorod.

Men nu är det en mycket annorlunda värld, och nu är det cybersäkerhet i vid bemärkelse som står på min agenda.

Ursprungligen var det meningen att jag nu skulle ha varit på väg till Singapore för att som vanligt vara med på IISS:s stora årliga Shangri La Dialogue om säkerhetsutmaningar i Östasien och Stilla Havet.

Det helt säkert mycket intressant där i år också.

USA:s försvarsminister Mattis skall tala, och det kommer att noteras mycket noga hur han lägger orden när det gäller inte minst Nordkorea och Sydkinesiska Sjön.

Liksom det sedvanliga kinesiska svaret kommer att uppmärksammas.

Och sedan hur regionens alla andra länder manövrerar i utrymmet däremellan.

Men nu får jag följa med diskussionerna i Singapore på avstånd i stället – jag vill vara nära de diskussioner om cybersäkerhet som just nu har Tallinn som sitt globala centrum.

Först är det stora CyCon-konferensen med ca 500 deltagare från större delen av världen, med CyberConflict som tema och med Nato:s s k center of excellence för dessa frågor som värd.

Och i morgon och på lördag är det sedan möte med den Global Commission for Stability of Cyberspace som i alla fall i dessa frågor för vidare arbetet i den Global Commission on Internet Governance som jag ju ledde under några år.

Situationen i Östasien är förvisso både viktig och utmanande, men just nu tror jag att de allvarligaste säkerhetsutmaningar som våra samhällen står inför är förknippade med utvecklingen i den digitala världen.

Och det är därför det blev Tallinn i stället för Singapore för mig dessa dagar.

Men mycket annat står på den globala agendan dessa dagar.

I kväll inleds toppmötet mellan EU och Kina i Bryssel, som sedan fortsätter i morgon.

Det är premiärminister Li Keqiang som kommer dit efter besök i går och i dag i Berlin.

Och i ljuset av möjligheten av att Trump vill att USA skall lämna det globala klimat-avtalet kan vi där mycket väl komma att se något av en ”grön allians” utvecklas mellan Europa och Kina.

Det är f ö inte bara Kinas premiärminister som varit i Berlin under de senaste dagarna.

Till besökarna där har också räknats Indiens premiärminister Modi.

Mycket handlar också om vad Angela Merkel sade vid ett möte i München i dagarna, där hon efter tre dagar tillsammans med Donald Trump konstaterade att de dagar då man fullt ut kunde lita på allierade är över, och att det är dags för Europa att tydligare stå på egna ben.

Detta har förvisso legat i luften under de senaste månaderna, men blev nu plötsligt mer uttalat.

Svallvågorna av orden i München har varit betydande, och till dessa hörde också ett rätt aggressivt tweet av president Trump riktat just mot Tyskland.

Saken blev näppeligen bättre av det.

Om det kommer jag säkert att höra mera när jag åter är över i USA under den kommande veckan.

Men nu är det cybersäkerhet och Tallinn som gäller för ett par dagar.

KIEV: Intensivt värre har det varit under mitt dygn här i den sommarfagra ukrainska huvudstaden.

Anledningen till besöket just nu är diskussion om förberedelserna för den stora traditionella YES-konferensen här i september.

Vi är några vars råd man vill ha kring denna, och det ger också en möjlighet till en rad andra möten. Det var ett tag sedan jag var här senast, och det har ju inträffat åtskilligt under tiden.

Så det har varit nyttiga möten med inte minst president Poroshenko och premiärminister Groysman, men också med fristående såväl inhemska som utländska observatörer.

Reformprocessen har kanske inte samma tempo som under premiärminister Yatsenyuk, men den rör sig dock framåt.

En delegation från IMF befinner sig också i staden för att se hur den ekonomiska politiken fortskrider som förutsättning för fortsatta utbetalningar av lån.

Just nu är det en nödvändig reformering av det konkursmässiga pensionssystemet liksom ny lagstiftning om ägande till jordbruksmark som står i centrum.

Och till detta skall självfallet läggas den privatisering av misskötta statsägda företag som fått vänta alldeles för länge.

Premiärminister Groysman lät optimistisk på alla dessa punkter, men med ett splittrat politiskt landskap och en opposition med påfallande populistiska tendenser kommer svårigheter säkert att finnas.

Efter en svår period växte ekonomin med 2,5% förra året, men det innebär knappast att faran är helt och hållet över.

Det lågintensiva kriget i Donbas pågår dag efter dag. Och den totala blockad som nu införts drabbar också ekonomin. I april sjönk t ex industriproduktionen som en följd av att kolleveranser från Donbas upphört.

Men för året kommer siffrorna åter att visa plus. Hoppet har återvänt till Ukraina.

Viktigt är att det mesta fortfarande tyder på politisk stabilitet – i meningen inga nyval och sannolikt heller inga akuta regeringskriser – fram till det viktiga valåret 2019.

Då är det först presidentval i mars och därefter parlamentsval i oktober. Och då kan mycket komma att hända.

Innan dess är det dessutom presidentval i Ryssland, och det valet har man nu lagt till dagen då Krim annekterades den 18 mars.

Min tes är att det knappast finns några fötutsättningar för avgörande framsteg i den s k Minsk-processen fram tills dess.

Konflikten i Donbas är visserligen knappast populär i Ryssland, men jag trots detta inte att Putin vågar göra någonting som andas reträtt eller kompromiss innan dess.

Han är mån om sitt valresultat.

Under tiden fortsätter dock det lågintensiva kriget i östligaste Ukraina.

Och Ryssland tar steg efter steg i riktning mot en faktisk integration av området i Ryssland, trots att man säger att det är någonting man inte vill.

Värt att notera är dock att Ukraina inte längre köper någon gas från Ryssland, vilket mot bakgrund av hur infekterad den relationen var under åtskilliga år är remarkabelt.

I relationen till EU har beslut nu äntligen fattats om att ukrainska medborgare med moderna biometriska pass fr o m 12 juni inte längre behöver visum när de åker till EU-länderna.

Det är ett symboliskt viktigt och politiskt starkt efterlängtat steg.

Och förhoppningsvis kommer den nederländska senaten inom något dygn att fatta det sista av de många beslut som krävs för att associeringsavtalet med EU fullt ut skall träda i kraft.

Att genomföra i synnerhet den djupa frihandel som ligger i detta är lika viktigt som det är krävande. Här ligger nyckeln till Ukrainas europeiska ekonomiska framtid.

Och viktigt är att ett EU som tenderat att vara lite inåtvänt ser vikten av att ge hjälp mer att fullt ut genomföra detta.

Liksom i varje annan huvudstad i dessa dagar handlar åtskilliga samtal om vad USA:s president Trump egentligen tycker och vill.

Den risk för att Donald Trump och Vladimir Putin skulle göra upp om Ukraina över huvudet på Ukraina självt som många tidigare talade om torde dock ha reducerats högst avsevärt.

G7-mötet i Taormina var tydligt i sina slutsatser. Och nu återstår att se hur mötena med Vladimir Putin i samband med G20-mötet i Hamburg i början av juli kommer att utfalla.

President Putin torde dock knappast ha blivit uppmuntrad av sina samtal med president Macron i Versailles i går.

Ukrainas framtid är av alldeles avgörande betydelse för Europas – och inte minst Rysslands – framtid. Därför är stödet för dess europeiska reformpolitik så viktigt.

Allt är förvisso inte enkelt, och problemen skall inte underskattas.

Men det gör vårt engagemang så mycket viktigare.

PALMA: Alldeles strax lyfter jag härifrån efter ett par dagar här nere i mer privat sammanhang.

Soligt och angenämt – och påfallande många svenskar som tydligen numera, i konkurrens med främst tyskar, söker sig hit.

Min destination i kväll är Wien, men det blir bara ett stopp över natten innan jag i morgon fortsätter till Kiev.

Och det blir intressant att på plats få en lite bättre uppdatering av utvecklingen i landet. I morgon eftermiddag träffar jag bl a premiärminister Groisman för att diskutera reformpolitiken.

Vid det här laget har president Trump återvänt till Washington efter sin åtta dagars resa med början i Riyadh, stopp i Israel och Vatikanen, toppmöten i Bryssel och avslutning med G7-möte på Sicilien.

Hans anförande inför de främst arabiska ledarna i Riyadh var förvisso viktigt, och jag hoppas få tid stt återkomma till det lite mer i detalj.

Den ansats till politik han har fört tror jag knappast kommer att bidra till stabilitet i regionen. Snarare tvärt om.

Det viktiga besöket hos EU och Nato i Bryssel var upplagt för att minimera riskerna för större olyckor. Inga alltför långa överläggningar, och absolut inga presskonferenser.

Efter mötena med EU noterade rådspresidenten Donald Tusk att det fanns olika meningar om handel och om klimatfrågorna, och lade till att han inte var övertygad om att han och Trump till 100% var på samma linje när det gällde Ryssland, om än de hade samma syn när det gällde Ukraina.

Handel och klimat är nu inte några alldeles marginella frågor, och det är ju knappast synen på Ryssland heller.

Tusk var också föredömligt tydlig när han i sitt uttalande efter mötet sade att relationerna över Atlanten måste bygga på gemensamma värderingar och principer, inte bara på intressen som man har gemensamma.

På Nato handlade det mesta om huruvida Trump skulle vara tydlig med att hans administration fullt ut respekterade åtagandena i alliansens artikel 5, d v s det avgörande ömsesidiga försvarsåtagandet.

Det är ju detta som är kärnan i Nato, och som allt annat byggts upp kring.

Men Trump undvek att säga det som det förväntades att han skulle säga, och som alla amerikanska presidenter sedan 1948 uttalat när de gjort entré i Nato.

Vad detta konkret innebär strider säkert de lärde om.

Hans vicepresident och försvarsminister har varit tydliga – men han är det inte. Och ingen kan tro att det handlar om bara ett förbiseende eller misstag i hastigheten.

För min del skrev jag en kommentar i Washington Post till den lätta förvirring som de olika samtalen i Bryssel lämnade efter sig.

Länk till den finns från mitt engelska Twitter-konto.

Från G7-mötet är väl värt att notera att man efter åtskilliga turer lyckades att ena sig om några formuleringar om handel, men att man inte lyckades när det gäller klimat.

Här vet vi fortfarande inte om USA kommer att stå kvar vid Paris-avtalet eller inte, men vi vet i alla fall att president Trump avser att bestämma sig under den allra närmaste tiden.

Min vecka kommer således att inledas i Kiev, innebära ett par dagar i Stockholm och sedan vidare till Tallinn för diskussioner där med fokus på främst cybersäkerhet.

Många av landets ledarredaktioner ägnade oavsett politisk färg 2016 åt kritik av en otillräcklig försvarsuppgörelse och stödde kraven på ökade anslag. Det visar en översikt från tankesmedjan Frivärld till Sälenkonferensen.