STOCKHOLM: Efter närmare en vecka på andra sidan Atlanten är det härligt att komma till den svenska vår eller t o m försommar som efter viss fördröjning infunnit sig med besked.

De globala mätningarna visar att gångna april var den varmaste april som uppmätts, och den elfte månaden i rad som på detta sätt visade ett nytt globalt rekord. Den globala uppvärmningen är ett påtagligt och allt tydligare faktum – men just denna vår var tydligen Sverige ett undantag i processen.

På andra sidan Atlanten handlade mina diskussioner mycket om teknologi och lika mycket om politik.

Det råder knappast någon tvekan om att USA är den ledande globala makten vad gäller innovationer. Kina må nu ha ca 60% av världens industriella kapacitet, vilket förvisso är både imponerande och betydelsefullt, men det är knappast ifrågasatt att de ledande innovationerna i dag i mångt och mycket kommer från USA.

Frågor om teknologi och dess betydelse har också där en politisk tyngd som inte alls finns hos oss.

Förra veckan höll t ex utrikesminister Blinken ett linjetal om främst den digitala utvecklingen och den betydelse denna har för den amerikanska politiken.

Man talar om sex s k grundläggande teknologer som nu befinner sig under stark utveckling: mikroelektronik, avancerade- och kvantdatorer, AI, bioteknologi, avancerade telekommunikationen och olika gröna teknologier.

På de allra flesta av dessa har USA en klar ledning. Det område där Sverige och Finland finns med är självfallet telekommunikationer, där dialoger om olika aspekter av 5G/6G är den kanske enstaka viktigaste delen av vår bilaterala relation med USA.

Det handlar ju också om infrastrukturen för den kommande integrerade globala digitala ekonomin – 5G, datacenters och fiberkablar. Det blev en del diskussioner om hur vi skall kunna säkra denna så oerhört viktiga infrastruktur för framtiden.

Allt mer finns i molnet – men molnet finns inte i molnet , utan i denna globala infrastruktur.

Och säkerheten för och kontrollen över denna globala infrastruktur är en fråga som tillmäts stor betydelse i den ofta mindre synliga delen av den amerikanska politiken.

Det område där Kina dock tydligt finns med är de olika gröna teknologierna. I dag är man ju påtagligt dominerande globalt inte bara vad gäller elbilar utan dessutom också batterier liksom vind- och solkraft.

Och här infinner sig frågan om hur detta skall hantera. I USA talas nu om nya skarpa tullar, men i denna fråga tror jag att det handlar mer om protektionism och populism inför det stundande valet.

Men i övriga teknologier är det USA som rusar på.

Och jag har frågetecken för hur mycket man i t ex Bryssel ser vad som händer på dessa olika områden. Det finns en tro att regleringar är det vi behöver mer av, när det snarare är vad gäller innovationer och deras tillämpningar som vi riskerar att hamna allt tydligare på efterkälken.

På sina håll tror man möjligen att en dos dyr industripolitik kommer att hjälpa. Det vräks ju nu t ex ner otaliga tiotals miljarder i bidrag till fabriker för halvledartillverkning i olika delar av världen, med risk för att det mest blir en bidragstävling.

Taiwanesiska världsledande TSMC bygger nu med gigantiska bidrag en fabrik i Phoenix i USA, men hittar inte tillräckligt kvalificerad arbetskraft och får ty följande ha sådan pendlande från Taiwan. Produktionen blir dessutom dyrare, och de mest avancerade halvledarna kommer man i alla fall bara att tillverka på Taiwan.

Och EU bidrar med kring 500 miljarder kr för att reducera EU:s importberoendet vad gäller halvledare med ca 20%. Gör det egentligen någon skillnad när det gäller beroende? Dyrt så det förslår är det i alla fall.

Det som behövs är ju att vi lyfter oss vad gäller satsningar på grundläggande forskning och utbildning. Och på laboratorier som attraherar de bästa hjärnorna i världen – det är ju i grunden där som den yttersta amerikanska styrkan ligger.

Men självfallet blev det åtskilliga diskussioner om de stora utrikespolitiska utmaningarna också.

I diskussioner bakom stängda dörrar slogs jag hur stark den amerikanska administrationens kritik mot den israeliska krigföringen i Gaza var. Jag hade hört detta i lite mildare former vid tidigare besök under våren, men nu var det långt starkare.

Man ser helt enkelt ingen fungerande och trovärdig israelisk strategi för att hantera främst Gaza, men också situationen i stort.

Konkret har detta ju nu lett till det i denna relation anmärkningsvärda beslutet att stoppa vapenleveranser till Israel. Vapen och utrustning för t ex luftförsvar levereras fortfarande, men inte längre t ex tunga bomber av den typ Israel använt för sina attacker i Gaza.

Det är – och är avsett att vara – en mycket stark signal.

Någon vapenvila verkar inte heller vara i sikte. CIA-chefen Burns har återvänt till Washington efter resultatlösa samtal.

Netanyahu tycks tro att bara han får rycka in i Rafah så kommer Hamas att besegras – men samtidigt ser men ju nya strider mellan IDF och Hamas i delar av Gaza som redan skulle vara under israelisk kontroll. Det skjuts raketer igen.

Och samma verklighet leder måhända till att intresset hos Hamas för en vapenvila är mer begränsat – går kriget dåligt för Israel så går den med denna logik bättre för Hamas.

Det mänskliga eländet bara fördjupas – och vägen till någon typ av stabilitet blir allt längre och smalare.

Den långsiktiga amerikanska politiken förblir inriktad på en uppgörelse mellan Israel, Saudiarabien och USA, men jag tror att det just nu är rimligt att understryka den långsiktiga aspekten av denna strävan.

Jag hörde någon nu nämna denna i perspektivet av en kommande möjlig mandatperiod för Biden. Inshala.

Även i den amerikanska huvudstaden är bandbredden vad gäller frågor begränsad, men en del i övrigt finns med.

Utvecklingen i Georgien och i Kaukasus i stort oroar. Här kan jag se både påtagligt dåliga och mer lovande scenarier framöver. Regimen i Tbilisi är tydlig i sin repressiva kurs, och hur detta slutar inte långt ifrån klart.

Vad gäller Armenien finns också oro men mer av hopp. Att president Erdogan ställde in sin resa till Washington var i detta sammanhang mindre bra – Turkiet har en viktig roll i regionen.

Sahel-regionen har jag inte skrivit om sedan spelet kring kuppen i Niger.

Men illa går det. USA har nu fått klart besked om att man helt och hållet måste lämna sin nya stora bas i Agadez i landets norra delar, och i en del av flygplatsen i huvudstaden Niamey delar nu amerikanska och ryska soldater på hangarerna.

De förra håller på att lämna – och de senare är på väg in.

I grannlandet Tchad var det i veckan presidentval, och föga förvånande förklarade sittande presidenten Deby – son till sin företrädare med samma namn – sig som överväldigande vinnare.

Och från Centralafrikanska Republiken som jag att en militär enhet nu deltog i segerparaden i Moskva den 9 maj.

Det mesta i regionen går med andra ord åt fel håll.

Nu randas en ny vecka.

Det finns anledning att noga följa rapporterna från striderna runt Kharkiv i nordöstra Ukraina. Ryssarna gör taktiska framsteg, men finns det en risk för att det blir mer än så?

Rapporterna är inte entydiga.

Jag börjar i morgon med en dag på Gotland med säkerhetspolitisk inriktning. Och mot slutet av veckan bär det så av till Tallinn för den årliga s k Lennart Meri-konferensen.

PHOENIX SKY HARBOR: Efter ett dygn med den årliga konferensen med McCain Institute i Sedona ett par timmars bilresa när härifrån är jag nu på väg till Washington för några dagar där.

Konferensen i Sedona går fortfarande i andan av den f d senatorn John McCain. Han var visserligen republikan, men inte minst i utrikespolitiska frågor arbetade han med att bygga sina egna koalitioner över partigränserna, och vann med detta också stor respekt.

Och en kvardröjande effekt av detta är att konferensen i Sedona samlar senatorer och kongressledamöter från de moderata delarna av bägge partierna för dialog på ett sätt som dessvärre är rätt ovanligt i dagens mycket polariserade klimat i den amerikanska utrikespolitiken.

Till konferensen kom också utrikesminister Blinken och finansministern Yellen, och den förra så gott som direkt från viktigt besök i Peking och sitt sjunde besök i Mellersta Östern sedan Hamas -attacken 7 oktober.

Han var på konferensen tämligen förhoppningsfull om möjligheterna av en ny överenskommelse om vapenvila och utväxlingar i Gaza, men om jag följer rapporteringen under dygnet sedan dess rätt tycker jag att det ser mer komplicerat ut.

Förhandlingar i Kairo ledde ingen vart, och nu är CIA-chefen Bill Burns på väg till Doha för att se om någonting kan åstadkommas där. Också Hamas-delegationen förefaller vara på väg från Kairo till Doha.

Stötestenen förefaller främst att vara att Hamas kräver en slutgiltig vapenvila medan Israel bara accepterar en mer eller mindre lång paus. Och Tel Aviv säger att blir det ingen överenskommelse drar man igång sin militära offensiv mot Rafah, samtidigt som USA säger att man ännu inte sett någon trovärdig plan för hur en sådan kan genomföras utan ytterligare massiva humanitära konsekvenser.

Gaza är besvärligt i sig – bortom en möjlig vapenvila är ju i stort sett alla frågor om framtiden där fortfarande öppna – men än allvarligare och viktigare är ju försöken därefter till en uppgörelse mellan Saudiarabien och Israel.

De förhandlingarna har många och komplicerade bottnar.

Mellan Israel och Saudiarabien handlar det om att Saudiarabien skall erkänna Israel samtidigt som Israel förpliktigar sig till konkreta steg mot en tvåstatslösning. Att den nuvarande israeliska regeringen skulle acceptera det är inte alldeles lätt att se.

Samtidigt handlar det om att Saudiarabien vill ha ett försvarstal med USA, vilket inte ens Israel har, och att man vill ha klartecken för anläggningar för anrikning av uran.

Bakom detta finns från amerikansk sida nog allra främst en ambition att begränsa det växande kinesiska inflytandet i Saudiarabien. I avsaknaden av en fungerande säkerhetsordning för regionen är det ju tydligt att det inte bara är i Riyadh som man garderar sin politik med en allt djupare relation till Peking.

Och detta vill Washington försöka att bromsa. Det är motsättningen till Kina som ligger i botten på det allra mesta i den amerikanska utrikespolitiken i dessa dagar.

Tillsammans ger detta en bild som nog gör det sannolikt att Tony Blinken snart får packa resväskan igen för ett åttonde besök i regionen.

Ett diplomatiskt genombrott här skulle vara en tydlig fjäder i hatten för president Biden inför presidentvalet i november, men som korten ligger just nu förefaller uppförsbacken att vara betydande.

Efter det att kongressen efter sju sorger och åtta bedrövelser fått iväg det viktiga stödpaketet till Ukraina är det Gaza och Mellersta Östern som dominerar här i USA.

Studentprotester och ockupationer också på de stora prestigeuniversiteten har lett till en ytterligare polarisering av debatten. På vänsterkanten viftas det med Palestina- flaggor, och på universitet i Washington dekorerades t o m en staty av statsgrundaren George Washington själv med sådana. På högerkanten talar man om att kaos och anti-semitism håller på att ta över.

Tonläget är påfallande högt.

Men samtidigt som detta är stort i media är det tydligt att det är främst andra frågor som intresserar de amerikanska väljarna inför avgörandet i november.

En viktig opinionsundersökning i dag visar att bekymmer om ekonomi och inflation dominerar, och att man samtidigt med viss marginal ser Donald Trump som den kandidat som bäst kan ta hand om detta.

Förändras inte den bilden före november så är fördelen för Trump tydlig. Men det är åtskilliga månader tills dess.

Nu beger jag mig till Washington för lite olika ytterligare möten för. Det handlar om teknologi och nationell säkerhet, men också om en grupp för informell dialog också med en del ledande personer i den amerikanska utrikespolitiken, inklusive Vita Husets Jake Sullivan och Nato-befälhavaren i Europa.

Men i allt högre grad handlar diskussioner här självfallet om konsekvenserna av en möjlig Trump-seger.

Allra främst gäller detta ju Ukraina. De ryska styrkorna trycker på i öster, och än har den nya amerikanska hjälpen knappt kommit fram, vilket dessvärre syns i utvecklingen längs frontlinjerna.

I veckan som kommer installeras först Putin som president för en ny mandatperiod på tisdag, och på torsdag är det så dags för det sedvanliga firandet i Moskva av segern i andra världskriget. Det blir mycket av ceremonier och tal, och det finns anledning att de om det blir några ommöbleringar i det ryska styret.

I västra Europa kommer mycket under veckan nog att handla om den kinesiske presidenten Xi Jinpings besök med början av Frankrike och fortsättning i Ungern och Serbien.

På agendan i Paris står alldeles självklart den kinesiska inställningen till Putins krig – det är viktigt att Europas ledare talar klartext med Kina om det – men också ekonomiska frågeställningar som inte saknar betydelse.

Kommissionen i Bryssel, påhejad av Paris, förefaller förbereda höjda för import av kinesiska elbilar, vilket ju i sin tur alldeles säkert skulle leda till kinesiska motåtgärder.

Sakläget är ju att Kina tagit en bastant ledning när det gäller utveckling och produktion av moderna och konkurrenskraftiga elbilar. De tillverkar och säljer nu fler sådana än någon annanstans i världen, och har därmed tagit ledningen i denna viktiga del av den gröna omställningen.

Till detta kommer att den effektiva kinesiska produktionsapparaten för det till priser som är synnerligen konkurrenskraftiga.

I dag är EU-tullen på bilar från Kina 10%, men experter säger att även om denna höjs till den amerikanska nivån på 25% kommer bilar från t ex kinesiska BYD – som nu tävlar med Tesla om att vara världens största biltillverkare – att vara påtagligt prisvärda.

Den mest synliga effekten av nya EU-tullar vore väl att den gröna omställningen i Europa bromsades.

När Xi Jinping fortsätter från dessa diskussioner i Paris till Budapest blir det åtminstone i denna del samma frågor på agendan.

Det planeras stora kinesiska investeringar för såväl bil- som batteritillverkning i Ungern, och det skall ju noteras att landet ju redan betydande investeringar från främst tysk bilindustri.

Och kinesiska batterifabriker planeras också på andra håll i Europa. De kinesiska batteriföretagen har än så länge en påtagligt dominerande position på de globala marknaderna.

Till Belgrad anländer så Xi Jinping på dagen 25 år efter det att USA bombade den kinesiska ambassaden där.

Det var under Kosovo-kriget, och det var en amerikansk B21-bombare som om jag inte missminner mig flög mer än 40 timmar tur och retur från en bas mitt i USA för detta uppdrag. Men man hade glömt att uppdatera målkatalogen, och på den plats där de tunga bomberna föll fanns sedan några år en ny stor kinesisk ambassad.

Det blev jättedemonstrationer runt om i Kina, och den bilaterala relationen störtdök. Kineserna hade i alla fall inledningsvis svårt att tro att det rörde sig om ett misstag. Det skall bli intressant att se om Xi Jinping ser det som politisk passande att erinra om denna händelse eller inte.

Och mitt i allt detta är det ju den 9 maj också Europa-dagen.

I denna utmanade tid – och den kommer nog att bli än mer utmanande framöver – betyder det europeiska samarbetet allt mer.

Låt oss inte glömma att med Nato ökar våra möjligheter att förhindra krig, men med EU förbättras våra möjligheter att också bygga fred.

STOCKHOLM: Det skulle ha varit en snabb utflykt fram och tillbaka till Bryssel fredag kväll, men huvuddelen av lördagen fick i stället ägnas åt att sitta på flygplatser och avvakta diverse förseningar.

Jag hade i alla fall en spännande bok med mig, och det räddade dagen. Det handlade om de s k hattarnas ryska krig i mitten av 1700-taket och alla de komplicerade turerna kring den svenska tronföljdsfrågan.

Det var då vi t o m bad ryska trupper att komma till Sverige som gardering mot en möjlig dansk attack.

Men för ögonblicket tror jag att vi lägger de sakerna åt sidan. Det blev ju som det blev.

I Bryssel handlar det mesta i dessa dagar om vad som skall komma härnäst. Snart är det ju val till Europaparlamentet, och med det inleds en ny femårig mandatperiod med nya eller gamla personer, nya utmaningar och kanske nya politiska konstellationer.

Och om detta, men i all synnerhet om vilka personer som möjligen kommer att komma på olika positioner, kan man prata nästan hur länge som helst. I bubblan i Bryssel är detta i tider som dessa en av de dominerande sysselsättningarna.

Det mesta av detta kan läggas åt sidan. Viktigast är att se på de politiska utmaningarna för EU under de kommande fem åren, och de är vare sig mer eller mindre än massiva.

Vi kan få ett EU politiskt trängt mellan Putin och Trump, och ekonomiskt inte mindre trängt mellan USA och Kina. Och till detta kommer alldeles säkert i sedvanlig ordning den oväntade kris som riskerar att ta över allt annat.

Det kommer att krävas fasta händer vid rodret i Bryssel under de närmaste åren. Inte minst när det gäller det kommissionen, där nyckelpositioner måste få besättningar som kan stå upp och hålla rak kurs när det blåser kuling eller t o m storm.

Mycket talar för att Ursula von der Leyen kommer att fortsätta att leda kommissionen, men alldeles säkert är det inte. Hon har ibland flugit lite för nära solen, kanske inte alltid lyssnat på sina kollegor och stundtals varit lite väl snabb där eftertanke kanske skulle ha krävts.

Men på det stora hela tagit har hon tveklöst varit en bra ledare i en svår tid. Och att byta skeppare nu tror jag inte vore så klokt.

Sedan krävs starka kommissionärer på de viktiga posterna.

EU:s roll i den globala handeln är mycket viktig, och med stigande protektionistiska tendenser och tongångar snart sagt överallt är posten än viktigare. Minns Cecilia Malmström och den roll hon spelade.

Utvidgningen med främst men inte enbart Ukraina blir den kanske viktigaste strategiska utmaningen under de kommande fem åren, och den måste manövreras med kompetens och kraft. Den nuvarande ungerske kommissionären har varit en skandal.

EU:s roll i säkerhets- och delvis också försvarsfrågor kommer att bli allt tyngre. Här talas det om behovet av en tung kommissionär,

Vi måste ta den europeiska ekonomins konkurrenskraft i den väldiga teknologiska omvandlingens tid på långt större allvar.

Och så behövs det en ny s k Hög Representant för utrikespolitiken. Ofta har det varit en spansk socialist. Kanske är det dags för ett skifte.

Så skulle jag kunna fortsätta.

På alla dessa områden kommer vi att behöva ett starkare EU under de kommande åren. Ofta betydligt starkare.

I debatten här hemma är det inte så få som vill fiska i grumligare vatten och spela på mer EU-kritiska stämningar. Ibland verkar det nästan att vara slagsmål om det utrymmet. Alltid finns det något att klaga på.

Alltid blir det någon rubrik.

Men politik handlar inte främst om att lyssna på gnäll utom faktiskt om att ge ledning i de stora frågor som framtiden innebär.

Och vi får se hur vår i inhemska debatt inför EU-valet den 9 juni utvecklar sig. Viktigt är det i alla händelser.

Och inte minst handlar det ju om att se till att vi syns och hörs i Bryssel – och för det krävs ju också att vi vet vad vi vill och vart vi vill.

Här hemma har nu försvarsberedningen presenterat sitt betänkande. Det talas om en försvarssatsning som med Nato-mått mätt kommer att gå upp mot 2,6% av BNP. Där tror jag inte vi har varit sedan det kalla krigets 1960-tal.

Kommer det att räcka?

Jag hoppas att vi får mindre av dyra svenska lösningar på allt – hur fina de än kan vara. Ju mer vi kan göra tillsammans med våra nordiska grannländer eller andra desto bättre.

Nu bygger t ex Finland och Sverige var för sig nya fina korvetter för försvarsuppgifter i Östersjön. Kan någon förklara för mig att det är vettigt? När vi senast byggde våra egna korvetter blev de förvisso fina men ack så dyra.

Men i just denna fråga kanske tåget redan har gått – desto viktigare att man nu tittar på andra. Vi bygger ju nu gemensamt försvar för gemensamma uppgifter.

Viktiga frågor återstår att lösa ut. Kan våra värnpliktiga soldater snabbt beordras till gemensamma Nato-insatser? Och måste varje beslut om en sådan skarp eller befarad skarp insats passera riksdagen?

Här måste vi rätt snabbt komma fram till slutsatser.

Viktigast är dock att det nu finns en mycket bred politisk enighet om en mycket påtaglig förstärkning av försvaret. Och jag utgår från att man kommer att bygga vidare på den breda enigheten när det gäller att ta sig an dessa och andra kommande frågor som måste avgöras.

Vi lever i en tid som faktiskt kräver säkerhetspolitiks samling.

På fronterna i östra Europa äter sig ryska styrkor långsamt framåt på några frontavsnitt. Det är inte dramatiskt, men det visar betydelsen av att den nya amerikanska och europeiska hjälpen snabbt når fram.

De ryska robotattackerna mot inte minst ukrainsk kraftförsörjning fortsätter. Läget är påtagligt besvärligt, och efter vår och sommar kommer obönhörligen vinter.

De vackra orden från det senaste EU-toppmötet om ytterligare stöd med nya luftförsvarssystem har ännu inte avsatt något mer imponerande resultat. Det måste de göra.

Och i Mellersta Östern har den gånga veckan i all fall inte inneburit ny dramatik – bara det någonting som det finns anledning att notera.

Det finns inga rapporter om framsteg i förhandlingarna om gisslan, fångar och eldupphör. Men det finns heller inga tecken på ny upptrappning mellan Iran och Israel. Snart kommer väl en israelisk offensiv mot Rafah – med ytterligare förfärande humanitära konsekvenser.

För min del inleds den kommande veckan i ett Stockholm som då borde lägga den gångna veckans kyla bakom sig, men mot slutet av veckan bär det av mot sydvästra USA och därifrån åter till Washington.

STOCKHOLM: Det är en dramatisk vecka som ligger bakom oss. Men med -med dagens mått mätt – goda signaler.

Vad skulle hända efter den iranska vedergällningsattacken mot Israel eller dess attack mot den iranska beskickningen i Damaskus? Regionen stod på randen till en större konflikt.

Frenetiskt accelererade diplomatin för att förhindra att allt exploderade i en större konflikt mellan Iran och Israel som förr eller senare hade dragit in också USA.

När det israeliska svaret kom mot slutet av veckan var det osedvanligt skickligt kalibrerat.

Man valde att med en ballistisk robot som sköts från ett stridsflygplan slå ut den avgörande radarstationen för luftvärnsrobotsystemet vid de iranska nukleära anläggningarna vid Isfahan.

Det var ingen massiv attack, och det gjorde det möjligt för regimen i Teheran att säga att egentligen ingenting alls hade skett och att det inte fanns någon anledning att nu gå till ett nytt angrepp mot Israel. Upptrappningens farliga cykel kunde därmed brytas.

Men budskapet var samtidigt mycket tydligt: Israel demonstrerade att de med stor precision och utan att Iran ens märkte att anfallet var på gång slå ut försvaret av anläggningar alldeles centrala för Iran. I detta låg självfallet budskapet att de nästa gång kan slå till obehindrat också mot dessa – eller andra centrala mål i landet.

Det kommer nog att skrivas åtskilligt om detta som exempel på strategisk signalering i en utomordentligt känslig situation.

Budskap från Washington var säkert viktiga när det gällde att begränsa och kalibrera det israeliska svaret. Såväl Washington som Teheran vill ju så långt det är möjligt just nu begränsa konflikten.

Och för stunden förefaller det som om detta lyckas. Den riskfyllda fas som inleddes med det israeliska anfallet i Damaskus 1 april kan med detta måhända antas vara avklarad.

Men alla de grundläggande frågorna finns självfallet kvar.

Köpte Washington israelisk återhållsamhet i utbyte mot att tolerera den attack mot Rafah i södra delen av Gaza-remsan som man ju ditintills försökt att stoppa? Och de fortsatta tydliga begränsningarna av det humanitära stödet till Gaza har försvann plötsligt ur internationellt fokus.

I veckan som kommer skulle jag tro att dessa frågor åter kommer att vara i fokus.

I går röstade så det amerikanska representanthuset om stödpaket till bl a Ukraina, och med en betydande majoritet godkändes detta även om en knapp majoritet av de republikanska ledamöterna röstade mot.

Nu går paketet för godkännande till senaten och efter att det undertecknats av presidenten – sannolikt mot slutet av veckan – träder det i kraft.

Det är månader av politiskt tumult och spektakel, med högst osäker utgång, som nu till slut gav detta resultat. Talmannen Johnson tog sig samman, mannen i Florida höll tyst och demokraterna samarbetade också.

Den strategiska signalen var utomordentligt viktig, och uppfattades säkert med full styrka om än på olika sätt i Kiev och Moskva.

Men faktiskt och taktiskt kommer det att dröja innan detta nya stödpaket gör skillnad ute vid de olika fronterna. Kanske kan nya levereranser av t ex ammunition börja att märkas om ett par veckor. Och vad som händer under mellantiden återstår att se.

Kanske kommer Ryssland att försöka med nya offensiver nu omedelbart. Men sådana låter sig knappast organiseras i en handvändning. Och de ukrainska försvararna kan måhända använda den ammunition de har mer frikostigt i förvissningen om att påfyllning kommer.

Hur som helst var det en viktig strategisk brytpunkt i konflikten. Den kunde ha gått åt andra hållet. Men övertolkas skall den inte.

Detta var måhända den sista amerikanska stödpaketet till Ukraina. Det räcker uppenbarligen detta år, med vad som händer nästa år är i hög grad skrivet i stjärnorna. Hälften av republikanerna röstade som jag noterade mot.

Och stödet räcker heller inte. Det är nödvändigt för Europa att göra mera, vilket också var en tydlig slutsats vid EU- ledarnas möte i Bryssel mot slutet av den gångna veckan.

Inte minst gäller detta luftförsvar och då inte minst Patriot-systemet. Tyskland levererar ytterligare ett batteri, och det talas nu om behovet av ytterligare sex sådana för att möta de ryska ansträngningarna att pulverisera Kharkov – landets näst största stad – och helt slå sönder landets industri och kraftförsörjning.

Det finns ett stort antal system runt om i världen, men spänningar i Ostasien och Mellersta Östern gör att man där nog är mindre benägna att avstå. Det är allra främst Europa som måste agera.

I morgon träffas EU:s utrikes- och försvarsministrar i gemensamt möte i Bryssel för att följa upp EU-toppmötets slutsatser och förhoppningsvis då börja att sätta lite kött på benen. På ett eller annat sätt – det har sagts – kommer också Sverige att medverka i denna nya ansträngning.

Det kan sägas att dessa olika stödprogram äter in i den egna försvarsförmågan i de olika länderna, och så är det förvisso. Men faktum är att dessa vapen och system i dag behövs långt bättre i Ukraina än i förråd runt om i Europa.

Att de sedan måste fyllas på igen när detta är möjligt är en självklarhet. Och i dagsläget torde Rysslands förmåga att inleda ytterligare konflikter i Europa vara mycket begränsad.

Under tiden fortsätter stridshandlingarna. Det talas om 115 stridshandlimgar längs den långa fronten under de senaste 24 timmarna. Och ryssarna har ju om än mest i smått fortsatt att flytta fram sina positioner.

Men Ukraina lyckas med en del attacker av strategisk betydelse.

I dagarna sköt man på långt avstånd ner ett ryskt strategiskt bombflygplan Tu22M på ett sätt som nog kommer att begränsa vissa ryska operationer framöver.

Innan dess slog man ut en unik rysk anläggning med extremt långräckviddig radar långt inne i landet. I förening med att man tidigare skjutit mer två A50 radar- och stridsledningsflygplan ställer det nog till betydande problem för ryssarna.

I världen i övrigt skall väl noteras att valet inleddes i Indien. Att ordna val i världens största land och världens största demokrati är ingen alldeles enkel affär, och ty följande sträcker sig valet över de kommande sex veckorna.

Att premiärminister Modi på ett eller annat sätt kommer att gå segrande ur det finns det få som tvivlar på, men detaljerna saknar trots det inte betydelse. Han är populärare än sitt BJP- parti även om detta i dag nog är världens mest väloljade och effektiva politiska maskineri.

Tysklands förbundskansler Scholtz har just kommit hem från tre dagar i Kina med intensiva diskussioner inte minst om den ekonomiska relationen mellan EU och Kina, och USA:s utrikesminister är på väg till Peking och Shanghai i mitten av veckan.

Och i Washington har det varit sedvanliga årsmöten med IMF och Världsbanken. Den globala ekonomin går framåt, men inte med den styrka vi vande oss vid under decennierna före den globala finansiella krisen, och en global ekonomi som splittras allt mer blir en global ekonomi som växer mindre.

Men nu inleder vi en ny vecka.

Det sker inte minst med symboliskt och sakligt viktigt statsbesök av Finlands nye president Alexander Stubb i Stockholm och Göteborg. Förbindelserna mellan våra bägge länder har ju en unik både bredd och betydelse.

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. Vi ser effekterna i form av exempelvis fler extrema väderhändelser, som torka och översvämningar, runt om i världen. Utsläpp till vatten och hav sprider sig mellan länder och kontinenter. Under sommaren 2018 har Sverige drabbats av svår torka över i stort sett hela landet och flera omfattande skogsbränder har härjat.

Sverige har länge varit ett föregångsland i det globala miljö- och klimatarbetet. Men det är inget vi kan ta för givet.

Under Alliansens åtta år i regeringsställning minskade Sveriges utsläpp med 19 procent, samtidigt som ekonomin växte med nästan 10 procent. Ett resultat som den rödgröna regeringen inte har förmått upprepa. Efter att de svenska utsläppen minskat under en lång period så har de nu i stället ökat två år i rad, enligt Statistiska Centralbyrån.

De klimatmål riksdagen beslutat om, bland annat att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser år 2045, kräver en effektiv klimatpolitik. För att minska de svenska utsläppen behövs en genomgripande teknisk utveckling och omställning av samhället. Men att sänka de svenska utsläppen genom att flytta företag, jobb och utsläpp från Sverige är inte att ta globalt ansvar. Tvärt om. Nyckeln till verkligt klimatarbete är att visa att det går att kombinera sänkta utsläpp med tillväxt.

Alliansens förslag för en klimat- och miljöpolitik som gör skillnad på riktigt:

Minskade utsläpp från sjöfarten och vägtrafiken

• Möjliggör fossilfri laddning och tankning i hela landet genom att bygga ut infrastrukturen med exempelvis laddstationer för elbilar samt tankstationer för vätgas till bränsleceller.
• Utveckla och förbättra det nuvarande bonus-malussystemet till en kraftfull grön bilbonus, för att ge ökad klimat- och miljöstyrning och större drivkrafter att ställa om. Systemet ska vara teknikneutralt, självfinansierat och intäkts-neutralt över tid.
• Gör en översyn av hur och om skatten på all elektrifierad kollektivtrafik, tunga fordon samt miljölastbilar skulle kunna sänkas samt om de är de mest verkningsfulla åtgärderna för att minska utsläppen. 
• Inför en nedsättning av elskatten för alla fartyg. 

Fler gröna företag

• Snabba på omställningen av den svenska industrin genom att investeringar i klimatsmart teknik stimuleras. Inledningsvis ska detta ske genom ett investeringsstöd som på sikt ska omvandlas till ett skatteavdrag.
• Effektivisera miljöprövningar och korta handläggningstider. 
• Inför ett grönt spår för tillståndsprövningar – företag som vill göra miljöförbättrande åtgärder bör ges en mer skyndsam handläggning. 

Ett grönare flyg

• Inför krav på obligatorisk inblandning av förnybart bränsle, för att säkerställa att utsläppen från flygandet minskar på riktigt. 
• Inför klimatstyrande start- och landningsavgifter för att premiera de som använder effektiva motorer eller mer förnybart bränsle. 
• Sverige ska ta ledartröjan för att omförhandla de internationella avtal och konventioner som sätter stopp för beskattning av flygbränsle. 
• Gör en riktad satsning på forskning och utveckling av biobränslen för flyget. 

Värna växande skogar

• Stärk äganderätten. Vi vill tillsätta en bred utredning i syfte att stärka den grundlagsskyddade äganderätten och egendomsskyddet.
• Inrätta ett nytt Sveaskogsprogram i syfte att möjliggöra skydd av värdefull natur samtidigt som det säkerställs att skogsägare får rimlig ersättning. 

Rena hav, sjöar och vattendrag

• Satsa på investeringsstöd för avancerad vattenreningsteknik, för att minska utsläppen av bland annat läkemedelsrester och mikroplaster i hav, sjöar och vattendrag. 
• Öka det internationella samarbetet för att motverka övergödning, giftiga utsläpp och nedskräpning. 

Se pressträffen här.
Presentation från pressträffen bifogas.
Läs mer här.

Den grova våldsbrottsligheten har blivit råare i takt med att de kriminella gängens våldskapital har ökat. Gängvåldet drabbar inte bara andra kriminella eller de som bor i samma områden som gängen verkar i. Det får också effekter i hela rättssystemet. Under förra året kom exempelvis rapporter om att polisen inte hann utreda grova sexualbrott tillräckligt snabbt på grund av att gängvåldet slukade stora resurser. 

Svensk polis är inte dimensionerad för att hantera ett 40-tal gängmord och över 300 skjutningar per år och samtidigt klara av alla sina andra uppgifter. Just nu är polistätheten den lägsta på tio år och i bottenskiktet av EU-snittet. Samtidigt sticker Sverige ut sett till dödsskjutningar bland unga män eller användandet av handgranater bland kriminella. Givet hur läget ser ut kommer inte polisen att klara av att hantera den grova brottsvågen utan att göra tuffa prioriteringar. Då finns risken att mindre grova brott konsekvent prioriteras ned.

Men det är inte polisen som ska lastas för den uppkomna situationen. Ytterst vilar ansvaret på regering och riksdag att ge polisen, och hela rättssystemet, de resurser och direktiv som krävs för att hantera brottslighetens effekter. Moderaterna menar att Sverige måste slå in på en ny kriminalpolitisk inriktning där lag och ordning i hela landet på allvar prioriteras.

Vi vill att antalet polisanställda ökar med minst 10 000 till år 2024 och på sikt vill vi att Sverige närmar sig EU-snittet vad gäller polistäthet. För att nå våra högt uppsatta mål har vi avsatt över fem miljarder extra till polisen under nästa mandatperiod. Resurserna ska gå till att anställa fler, höja lönerna med i genomsnitt 3 000 kronor i månaden och göra polisutbildningen betald för den som stannar i yrket i fem år.

Men en ansvarsfull politik kan inte bara bygga på mer resurser. Politiken måste också ta ett ansvar för att polisen ska kunna fokusera på kärnuppdraget. Under nästa mandatperiod kommer därför Moderaterna att vidta åtgärder i följande fyra avseenden.

• För det första ska polisens arbetsuppgifter renodlas. Förra året beslutades det att Kriminalvården ska ta över ansvaret för en stor del av transporterna av frihetsberövande. Det är rätt inriktning, men trots att över ett år har gått sedan lagen trädde i kraft får polisen fortfarande - på grund av en ovanligt passiv myndighetsstyrning från regeringens sida - hantera alldeles för många transportärenden. Men renodlingen av polisens verksamhet kan inte stanna här. Det bör även ses över om inte hanteringen av pass, hittegods och omhändertagande av berusade personer också kan flyttas till andra myndigheter. Polisens mångfacetterade uppdrag hämmar ett nödvändigt fokus på kärnverksamheten. 
• För det andra måste fler poliser ut i yttre tjänst. Omorganisationen av polisen var nödvändig, men när det kommer till att få ut fler synliga poliser på gator och torg har omorganisationen varit ett misslyckande. Syftet var att skapa en effektiv polisorganisation som också kom närmare medborgarna. Så är inte fallet i dag. Vi moderater vill därför ge polisen i uppdrag att säkerställa att fler poliser kommer ut i yttre tjänst. Det är helt avgörande för att vända den trygghetskris som Sverige just nu befinner sig i.
• För det tredje behöver uppföljningen och ansvarsutkrävandet inom polisen förbättras och förtydligas. Många är de politiker och debattörer som säger sig vilja kopiera polisens arbetsmetoder på vissa håll i USA: med ett tydligt ansvarsutkrävande av lokala polischefer baserat på färsk brottsstatistik. Självklart går det inte att kopiera den här modellen rakt av, men lokal brottsstatistik bör kunna göras offentlig för allmänheten och polischefer ska kunna avkrävas ansvar för situationen i sin region eller sitt område. En sådan modell måste dock kombineras med betydande resurstillskott och tydligare mandat för polischefer att kunna fatta beslut. 
• För det fjärde vill vi tillsätta en bred parlamentarisk utredning efter valet i syfte att nå en långsiktig överenskommelse om polisutbildningen. Polismyndigheten är en grundläggande samhällsfunktion som måste fungera långsiktigt. Därför behöver politiken komma överens brett i den här frågan. Dessutom finns det skäl att tro att inget parti har alla svar på hur myndighetens rekryteringsbehovs ska fungera i framtiden, men i en bred parlamentarisk utredning kan förhoppningsvis bra förslag vinna gehör oavsett avsändare. 

Moderaterna inser att situationen är allvarlig. Skjutningarna och gängmorden talar för sig själva. Den kraftiga ökningen av utsatthet för sexualbrott likaså. Detta går dock att förändra genom att konsekvent arbeta för att återupprätta lag och ordning. Sverige behöver fler poliser med bättre lönevillkor som gör rätt saker. Kombineras detta med träffsäkra straffskärpningar och satsningar på hela rättssystemet kommer människors trygghet att öka. Det är så en moderatledd regering kommer att styra svensk polis och kriminalpolitik efter valet i höst.

Ulf Kristersson (M), partiledare 
Tomas Tobé (M), rättspolitisk talesperson

Läs artikeln här.

Under mandatperioden har Stefan Löfvens regering höjt skatten med 60 miljarder kronor och ökat utgifterna med 100 miljarder kronor. Trots det är polistätheten den lägsta på tio år, vårdköerna har fördubblats, var sjätte elev lämnar nian utan betyg för gymnasiet och försvaret är underfinansierat. Skatterna för vanligt folk har höjts trots löften om motsatsen och Sverige har fått världens högsta marginalskatter.

– När staten inte klarar av sina mest grundläggande uppgifter upplever medborgarna att de inte får valuta för sina skattepengar och då sätts samhällskontraktet under press, säger Ulf Kristersson.

– De kommande åren riskerar konjunkturen att vända neråt. Sannolikt innebär det högre arbetslöshet, större utanförskap och sämre offentliga finanser. Hur djup nedgången blir är svårt att säga i förväg, men konjunkturnedgångar i Sverige brukar bli kraftiga. Detta måste nästa regering ta hänsyn till när inriktningen för nästa mandatperiod läggs fast, säger Elisabeth Svantesson.

För att återupprätta samhällskontraktet, få fler i jobb och värna starka offentliga finanser behövs en annan inriktning på den ekonomiska politiken. Samhällets resurser måste prioriteras till grundläggande samhällsfunktioner så att det offentliga kan uppfylla sin del av samhällskontraktet. Välfärden måste gå före bidrag och subventioner. Samtidigt ska det bli mer lönsamt att arbeta, det är både rätt och rättvist och en förutsättning för att Sverige ska klara integrationen. Endast genom tuffa prioriteringar och strukturreformer kan vi åstadkomma ett samhälle med lika möjligheter för alla.

Inriktningen för Moderaternas ekonomiska politik den kommande mandatperioden

1. Starka offentliga finanser 
En ansvarsfull ekonomisk politik är en förutsättning för ett sammanhållet Sverige. Det budgetpolitiska ramverket ska följas och överenskommelsen om ett reformerat överskottsmål ligger fast. Stabila offentliga finanser möjliggör hög sysselsättning och god tillväxt – som ska komma alla till del.

2. Återupprätta samhällskontraktet genom ökad kvalitet i vården och skolan samt en stark polis och ett starkt försvar
Moderaterna satsar på 10 000 fler polisanställda och ökade försvarsutgifterna för att inom tio år gå mot två procent av BNP. Totalt lovar Moderaterna 17 miljarder kronor ytterligare till polis, övriga rättsväsendet och försvar under nästa mandatperiod. För att upprätthålla kvaliteten i vård, skola och omsorg och undvika skattehöjningar kommer Moderaterna att tillföra minst 20 miljarder kronor i statsbidrag nästa mandatperiod. Kommunerna styr själva över hur dessa används, men 10 miljarder kronor villkoras mot att respektive kommun genomför åtgärder för att även kommunernas utgifter ska prioriteras till kärnuppgifterna. Till detta ska läggas ytterligare cirka 14 miljarder kronor i riktade välfärdsreformer.

3.Fullt finansierade strukturreformer för fler i jobb
För att ge alla människor en chans att komma in på arbetsmarknaden och kunna försörja sig själva och sina familjer krävs en kombination av lägre skatt på arbete och bidragsreformer. Moderaternas löfte är att det alltid ska löna sig att gå från bidrag till arbete. Det uppnås delvis genom ett jobbskatteavdrag på 22 miljarder kronor, främst riktat mot låga inkomster. Detta kombineras med reformering av a-kassan, aktivitetsstödet, sjukpenningen och försörjningsstödet – tillsammans med ett bidragstak som stoppar möjligheten att stapla bidrag på varandra. Sammantaget gör kombinationen av sänkta skatter, lägre bidrag och lägre anställningskostnader att 70 000 nya jobb tillkommer.

4.Stärk den långsiktiga tillväxten
Sedan 2014 har välståndet, BNP per capita, utvecklats svagare än i andra liknande länder. Ska vi långsiktigt klara välfärdsutmaningar och förbättra livsvillkoren för alla behöver denna utveckling brytas. Resurserna till infrastruktur och forskning kommer att behöva stärkas. En skattereform bör genomföras för att få ett skattesystem som i högre utsträckning belönar ansträngning, minimerar särbehandling och kryphål och gör att fler investeringar hamnar i Sverige. Det ska bli enklare och mer lönsamt att driva företag. Det behövs en blocköverskridande bostadsreform och en produktivitetskommission. 

Se pressträffen här.
Läs mer om förslagen här.
Presentationen bifogas.

Sverige står inför ett av de viktigaste valen på länge. Moderaternas huvudmotståndare är samhällsproblemen – inte andra partier. Vi vill bekämpa bristande lag och ordning samt otrygghet, korta vårdköerna, minska bidragsberoendet och förbättra skolresultaten. Vi måste hålla i en stram och hållbar migrationspolitik. Invandrare och unga måste få möjlighet till arbete och egen försörjning. Det ska löna sig bättre att jobba och Sveriges pensionärer, som byggt upp landet, ska få sänkt skatt. I Sverige ska rättigheter, skyldigheter och möjligheter gälla lika för alla. Det handlar om att återupprätta viktiga delar av samhällskontraktet.

Med bara några veckor kvar till valdagen är det dags för kampanjspurt. Vi tar nästa steg i vår valrörelse genom att nu möta väljarnas efterfrågan på att någon på allvar tar tag i Sveriges problem.

– Moderaterna ser verkligheten som den är. Det innebär bland annat att vi har omprövat och utvecklat vår politik. Vi har en genomtänkt idé om hur vi ska lösa Sveriges problem och återupprätta förtroendet för politiken, säger Gunnar Strömmer.

– Ulf Kristersson har på kort tid etablerat sig som den partiledare och statsministerkandidat som har högst förtroende bland väljarna. Och vi delar en bred gemensam värdegrund med de andra partierna i Alliansen.

– Vi vill inte ha en mandatperiod till som denna. Med tydliga värderingar, genomarbetade politiska förslag och ledarskap ska vi tag i Sverige. Och vi ska göra det med hoppfullhet, framåtanda och vuxna samtal.

– Vi kommer att fortsätta att ta debatten med Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – varje dag. Vi respekterar alla väljare. Den väljare som överväger S eller SD vill vi ge goda argument att istället rösta på Moderaterna, avslutar Gunnar Strömmer.

Tillsammans kan vi återupprätta förtroendet för att staten och politiken verkligen gör det medborgarna har rätt att förvänta sig. Detta kräver att Sverige får en ny regering och tas i en ny riktning efter den 9 september. 

Se pressträffen här.
Presentationen bifogas.

Exempel på valaffischer är bifogade nedan:

Moderaternas vision är att Sverige ska vara ett land där rättigheter, skyldigheter och möjligheter gäller lika för alla. För att vår vision ska bli verklighet måste situationen för hbtq-personer i Sverige förbättras. 

Under den tidigare moderatledda regeringen kom flera avgörande reformer på plats såsom en könsneutral äktenskapslagstiftning, en ny diskrimineringslag och en samlad strategi för att främja hbtq-personers rättigheter. Den här mandatperioden har vi drivit på genom att lägga fram en omfattande hbtq-politik i riksdagen.

Vi lovar att fortsätta detta arbete. Det handlar om att värna de landvinningar som skett och att genomföra nya. 

Alla – oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck – ska känna både frihet och trygghet. Då krävs förändring. På tre grundläggande områden måste villkoren förbättras för hbtq-personer: 

Psykisk hälsa. Alltför många hbtq-personer drabbas av psykisk ohälsa och särskilt många unga mår dåligt. Förekomsten av självmordstankar och fullbordade självmordsförsök är utbredd. Ingen ska behöva uppleva att livet känns så svårt att det inte går att se någon annan utväg – hjälp och stöd måste finnas. Vi vill se en bred samling i Sverige i arbetet mot självmord bland unga. För varje krona som privatpersoner och företag skänker för suicidprevention ska staten bidra med tre kronor. Moderaterna vill också fördubbla anslaget till Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. Det är även avgörande att förkorta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin; köerna har tredubblats under mandatperioden. För att kapa köerna avsätter Moderaterna 500 miljoner kronor per år, inom ramen för våra tre kömiljarder.

Risken att utsättas för brott. Moderaterna kommer att rivstarta arbetet för att stärka polisen och öka tryggheten för alla. För att nå målet om 10 000 fler poliser vill vi höja polislönerna och att studieskulder från polisutbildningen ska skrivas av. Beslutet att könsuttryck och könsidentitet tydligt bör omfattas av hatbrottslagstiftningen var viktigt. Nu bör arbetet fortsätta för att öka kunskaperna om hatbrott inom hela rättsväsendet för att den nya lagstiftningen också ska användas.

Allt för många unga hbtq-personer i Sverige utsätts i dag för våld och förtryck för att upprätthålla vad deras familj och släkt ser som sin ”heder”. Det kan vi aldrig acceptera. Moderaterna har därför föreslagit ett kraftfullt reformpaket för att förebygga, förhindra och straffa hedersrelaterad brottslighet och förtryck. En särskild brottsrubricering för hedersbrott bör införas. Hedersmotiv bör också vara en egen försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet.

Barns rättigheter – och familjers. Barnen ska alltid vara i centrum för familjepolitiken. I dag lever ett stort antal barn i Sverige som blivit till genom surrogatmoderskap utomlands, men som på grund av detta inte har samma trygghet som andra barn. Här vill vi att lagstiftningen ska förtydligas så att samma rättssäkerhet och trygghet gäller som för andra barn och deras familjer. Vi är också öppna för att ett reglerat surrogatmoderskap bör tillåtas i Sverige. Detta skulle förbättra möjligheterna för bland annat hbtq-personer att bilda familj. 

Att öka tryggheten lägger grunden för mer frihet, mer öppenhet och mer sammanhållning. Det lägger grunden för ett samhälle där ingen behöver vara lika eller enbart bli sedd som en del av en enhetlig grupp – men där rättigheter, skyldigheter och möjligheter verkligen är lika för alla. 

Det budskapet tar vi också med oss i dag när vi går i EuroPride Parade Stockholm.  

Ulf Kristersson (M) Partiledare 

Olof Lavesson (M) Hbtq-politisk talesperson

Läs artikeln här.

Under de senaste fem åren har Sverige beviljat upp emot 300 000 uppehållstillstånd till asylsökande och anhöriga. Enligt Migrationsverkets senaste prognos, som publicerades i slutet av förra veckan, kommer dessutom ett stort antal människor ansöka om asyl och uppehållstillstånd för anknytning även under kommande år.

Det är personer som ska komma i arbete, lära sig språket och bli en del av det svenska samhället. Samtidigt är det uppenbart att integrationen inte fungerar tillräckligt bra. Trots en stark högkonjunktur är arbetslösheten nästan fem gånger så hög för en person född utanför Europa som en person född i Sverige.

En förutsättning för att Sverige ska kunna lösa integrationsproblemen är att antalet asylsökande kommande år hålls på en lägre nivå än idag. Trots de skärpningar som har skett sökte 25 000 personer asyl ifjol. Ur ett historiskt perspektiv är det inte alls en särskilt låg siffra. Minst lika betydelsefullt, men betydligt mindre diskuterat, är behovet av att reformera reglerna för anhöriginvandring och familjeåterförening.

Önskan att kunna återförenas med sina anhöriga är naturligtvis väldigt stark hos många människor som flytt till ett nytt land. Den viljan ska man ha respekt för. Samtidigt måste en ansvarsfull migrationspolitik hantera det faktum att Sverige under kommande år står inför en situation där ett stort antal människor väntas ansöka om uppehållstillstånd genom anhöriginvandring. Följderna skulle bli problematiska för landets kommuner som redan idag upplever bostadsbrist och svårigheter att upprätthålla sina välfärdsåtaganden. Kostnaderna för migrations- och integrationspolitiken skulle öka i ett läge där de snarare behöver minska från redan höga nivåer.

Ibland hävdas att den tillfälliga asyllagen, som löper ut nästa sommar, inte längre tillåter familjeåterförening. Det är inte korrekt. Dels påverkas den som beviljas flyktingstatus inte av de skärpningar som skett. Dels finns fortfarande möjlighet till familjeförening för den som får sitt tillfälliga uppehållstillstånd omvandlat till ett permanent. Grunden för det är att personen har ett kvarstående skyddsbehov eller kvalificerar sig genom eget arbete.

Samtidigt ställer nuvarande lagstiftning inte alls tillräckliga krav på ansträngningar och egen försörjning. Det yttrar sig till exempel i det försörjningskrav som infördes av den dåvarande Alliansregeringen. En god idé, men som i praktiken omfattande väldigt få på grund av många undantag. Kravet skärptes i samband med flyktingkrisen, men är fortfarande inte tillräckligt för att säkerställa att det finns en tillräcklig försörjningsförmåga. Inte heller bidrar det till att skapa tillfredsställande incitament för den nyanlände att lära sig svenska, göra sig anställningsbar och söka sig ut på arbetsmarknaden.

För att möjliggöra familjeåterförening bör det krävas permanent uppehållstillstånd, en förmåga att försörja sig själv samt en möjlighet att stå för sina familjemedlemmars försörjning. Följande skärpningar av lagstiftningen skulle säkerställa att så blir fallet:

1. Nuvarande begränsningar ska förlängas. Sverige behöver en migrationspolitik som är långsiktig och utan de tvära kast som till exempel Socialdemokraternas och Miljöpartiets gymnasielag för ensamkommande har medfört. En permanent asyllagstiftning bör arbetas fram under nästa mandatperiod genom en parlamentarisk utredning med samtliga riksdagspartier. Hela den tillfälliga lagen som löper ut sommaren 2019, inklusive de begränsningar för anhöriginvandring som gäller idag för nyanlända med tillfälliga uppehållstillstånd, bör därför förlängas till dess att en långsiktig migrationspolitik kommer på plats.

2. Arbete och egen försörjning måste vara den huvudsakliga drivkraften för att kunna erhålla ett permanent uppehållstillstånd. Dagens prövning sker vid ett specifikt tillfälle utan att göra en tillräcklig bedömning av varaktigheten i inkomsten. Då ökar risken för att den försörjningsförmåga som kan framstå som tillräcklig, i själva verket är undermålig. För att säkerställa att inkomsten är stabil över tid ska ett nytt krav införas på arbete och egen försörjning under minst ett år innan permanent uppehållstillstånd kan beviljas. Det ska inte vara möjligt att nå upp till kravet genom inkomst från en subventionerad anställning. En sådan regel förhindrar dessutom förekomsten av missbruk genom exempelvis falska anställningar. Liknande regler finns redan i Norge och Danmark.

3. Markera betydelsen av kunskaper i svenska språket. Att kunna behärska svenska språket är en nyckel till samhället – till arbete, social rörlighet och förståelse för våra institutioner. Krav ska därför införas på grundläggande kunskaper i svenska för att möjliggöra permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Därigenom blir det även en förutsättning för anhöriginvandring.

4. Skärpt försörjningskrav vid anhöriginvandring. Grundregeln för anhöriginvandring ska vara att anknytningspersonen i Sverige har både en tillräcklig bostad och inkomst för att kunna stå för sina familjemedlemmars försörjning. I dag är det möjligt att uppnå försörjningskravet med olika former av bidrag. Det är orimligt. För att garantera en långvarighet i försörjningen måste det även krävas att den som ska stå för försörjningen, har haft en inkomst minst ett år innan ansökan om familjeåterförening kan göras. Även här ska det inte vara möjligt att möta kravet på försörjning genom inkomst från en subventionerad anställning. Personen ska heller inte ha varit beroende av bidrag för sin försörjning. Den exakta nivån på vilken inkomst som ska krävas måste utredas för att säkerställa försörjningsförmågan.

Sverige behöver en samlad migrations- och integrationspolitik, från asylsökande till nyanländ och nyanställd. För oss moderater är det självklart att egna ansträngningar, flit och arbete alltid ska löna sig. Nästa regering har ett ansvar att reglerna för anhöriginvandring reformeras. 

Tobias Billström (M) gruppledare

Johan Forssell (M) migrationspolitisk talesperson

Det är fortfarande för tidigt att dra skarpa slutsatser om hanteringen av sommarens omfattande bränder. Men det står klart att både räddningstjänsten och ett stort antal frivilliga har gjort, och fortsätter göra, enorma insatser. Den här kraften behöver tas tillvara och förvaltas. 

Oavsett vilka slutsatser som kommer att dras om bränderna, måste vi redan nu se till att vårt samhälle är bättre rustat inför framtiden. Vi har sett hur till exempel Tsunamikatastrofen, skogsbranden i Västmanland 2014 och IT-skandalen vid Transportstyrelsen visat på brister i statens, kommunernas och myndigheternas förmåga att förebygga och hantera kriser. 

Vägen framåt handlar både om att förebygga kriser och att vara förberedd när krisen väl kommer. Det kräver bland annat en modern lagstiftning som möjliggör att krissituationer kan hanteras utan dröjsmål. Det innebär också att vi måste ha rätt resurser på rätt ställen – och en organisation för krishantering som är erfaren och kompetent.

Alliansen föreslår tio reformer för att stärka Sveriges civila beredskap och öka krishanteringsförmågan:

1. Inrätta ett nationellt säkerhetsråd under statsministern. 

2. En snabbare och tydligare statlig krisledning. 

3. Etablera en nationell krisfond. 

4. Förstärk hemvärnet. 

5. Bygg ut utbildning av räddningstjänstpersonal. 

6. Förbättra villkoren för deltidsbrandmän. 

7. Satsning på nationell brandbekämpningsförmåga från luften. 

8. Tydliggör Försvarsmaktens roll i samband med civila kriser. 

9. Inför särskild lagstiftning om hur civila kriser ska hanteras. 

10. Ökat statligt stöd för skogsbrandsbevakning.

Utdelnings-PM finns här. 

Presentation finns här. 

Se presskonferensen här.

Pressträffen börjar 10.30. Se den ovan.

- Vi kan fortfarande inte helt överblicka konsekvenserna av den allvarliga torkan. Men redan här och nu har Sveriges lantbrukare likviditets- och logistikproblem. Kostnader och regelkrångel uppkommer för att hantera krisen, men intäkterna uteblir på grund av förlorade skördar. Det stödpaket vi idag föreslår innebär bland annat snabbare utbetalningar av EU-stöd, minskat regelkrångel för att kunna hantera torkans konsekvenser samt en sänkning av skatten på jordbruksdiesel– istället för den skadliga höjning som regeringen planerar, säger Ulf Kristersson. 

- Sveriges lantbrukare gör ett fantastiskt arbete med bland annat en hållbar livsmedelsproduktion. Läget nu är allvarligt och visar även det som Moderaterna länge har påpekat - jordbrukssektorn i Sverige har mycket låga marginaler till följd av höga skatter och kostnadstung byråkrati. De har därmed svårt att bygga upp tillräckliga skyddsvallar och är extra utsatta vid missväxt. Stefan Löfvens regering behöver därför agera omgående för att utforma ett krisstödspaket som syftar till att avhjälpa den akuta situationen och ge de lantbrukare som i år kommer göra stora förluster en möjlighet att driva vidare sina gårdar och slippa utslaktning av sina djur, säger Maria Malmer Stenergard. 

- Moderaterna kommer att ta initiativ till att kalla landsbygdsminister Sven Erik Bucht till riksdagens miljö- och jordbruksutskott där vi kommer att ställa krav på att de åtgärder vi föreslår snabbt kan komma på plats för att hantera de mest akuta problemen, avslutar Malmer Stenergard. 

Sammanfattning av Moderaternas krisstödspaket till Sveriges lantbrukare med anledning av torkan: 

• Åtgärder för att säkerställa lantbrukarnas likviditet 
• Tillfälliga regellättnader för att hantera torkan 
• Krisstöd till drabbade lantbrukare 
• Insatser med varaktig effekt för att stärka jordbrukets konkurrenskraft 

Se pressträffen här. 

PM med de samlade förslagen. 

Jonas Sjöstedt höll idag sitt första sommartal som Vänsterpartiets partiledare i hemorten Umeå. Han utmanade regeringen i jobbfrågorna och pekade på den höga arbetslöshetenoch det ökande utnyttjandet av tillfälliga anställningar på arbetsmarknaden. Otryggheten ger inte fler jobb, den ger bara ökad otrygghet, menade han.

Snart är det dags för Jonas Sjöstedts förstasommartal som Vänsterpartiets partiledare. Platsen är Gammlia i Umeå. Det blir även tal av vice ordförande Josefin Brink, Ung Vänsters ArijanKan och musikunderhållning.