STOCKHOLM: Det nya årets dramatik har fortsatt under den gånga veckan.

Mycket uppmärksamhet har varit fokuserad på utvecklingen i Iran, där allt fler gick ut på gatan i protester också efter det att president Trump sade att han skulle ”komma och rädda dem” om det blev för mycket våld från regimens sida.

Därmed accelererade våldet från regimens sida i ett försök att så snabbt som möjligt få situationen under kontroll, medan USA tydligt förberedde något typ av militär attack.

Av detta blev det intet, även om det uppenbarligen var mycket nära. Britterna tillhörde de som var förvarnade, och utrymde snabbt sin ambassad med anledning av risken för iranska repressalier efter attacker.

Men plötsligt inställde Trump det hela.

Skälen var av allt att döma två. Dels ringde den iranske utrikesministern Araqchi till Witkoff i Vita Huset och sade att man hade inställt planerade avrättningar, och dels hörde en rad arabstater av sig och förklarade att de inte trodde attacker skulle störta regimen och inte ville ha oroligheter i regionen.

Efter det att ett betydande tusental personer förlorat livet förefaller regimen nu ha återtagit kontrollen över situationen, men situationen kan blossa upp igen. Stora begravningar när man skall ta farväl av de som dödats kommer att ske, och det iranska nyåret om någon månad leder också till många människor på gatorna.

Regimen har för stunden återtagit kontrollen, men gjort det till ett mycket högt pris, och vad som kommer härnäst förblir oklart. Alla de förhållanden som utlöste protesterna finns kvar eller har förvärrats. Regimen överlevde denna protestvåg, men rimligen är den nu ytterligare försvagad.

Alldeles säkert kommer det nu att diskuteras om inte Trump gick för långt i sitt uttalande och därmed invaggade de som gick ut på gatorna i en falsk trygghet. Och när han sedan plötsligt backade ner från möjligheten av ett militärt tillslag ledde det alldeles säkert till att många kände sig förrådda.

Om ett militärt tillslag skulle ha störtat regimen är nog i hög grad tveksamt. Du kan slå till mot robotbaser eller kärnforskningsanläggningar, men knappast mot milisstyrkor eller de som faktiskt står för repressionen. Och attacker hade säkert också använts av regimen för att hävda att också protesterna var styrda av landets fiender.

Historien har tidigare exempel på situationer som denna.

Det anses att amerikanska radiosändningar under upproret mot sovjetmakten i Ungern 1956 gick alldeles för långt, och när den sovjetiska armén sedan med stor brutalitet återtog Budapest gjorde västländerna i praktiken föga mer än verbala protester.

Och president Bush 41 anses när han 1991 drivit ut Saddam Hussein ur Kuwait ha uppmanat shia-muslimer i de sydligare delarna av Irak till revolt, men stod sedan passiv när Saddam brutalt slog ner den revolt som kanske hade utlösts av hoppet om amerikanskt ingripande.

För oss har dock under den gångna veckan utvecklingen när det gäller Grönland legat närmare politiskt och geografiskt.

I onsdags träffade Danmarks och Grönlands utrikesministrar vicepresident JD Vance och utrikesminister Rubio i Vita Huset. Det blev uppenbarligen ett möte i civiliserat tonfall, men med fundamentalt skilda åsikter, och med som resultat att man satte upp en gemensam arbetsgrupp med högre tjänstemän som skulle träffas om någon vecka för fortsatta diskussioner.

Men den skenbara harmonik varade inte länge.

Från dansk sida talades det tydligt om att en röd linje av respekt för Danmarks och Grönlands territoriella integritet och självbestämmanderätt måste respekteras k gruppens arbete, men det dröjde inte länge förrän presidentens taleskvinna förklarade att arbetsgruppen handlade om de tekniska förberedelserna för ett amerikanskt övertagande.

Så kom bilder av att officerare och soldater från sju Nato-länder anlände till Grönland med den utrakade uppgiften att förbereda en kommande större övning, men alldeles uppenbart också som en politisk markering av stöd till Grönland och Danmark. Och den danska flygvapnet flög också två F35-flygplan med stöd av fransk lufttankning til en övning över ön.

Detta fick så president Trump att i går gå i taket och utannonsera att han lägger extra 10% till på import från dessa länder från 1 februari, och att han kommer att öka det till 25% i juni om dessa inte intill dess accepterat att han fått kontroll över Grönland.

Tullar är som bekant hans favoritvapen mot andra länder – totalt bortom såväl amerikansk lagstiftning som internationella överenskommelser. Och nu drämde han till med dessa samtidigt som hans biträdande stabschef Miller bredde på med allt mer militanta och förnedrande uttalanden mot Danmark.

Det är så den transatlantiska relationen ser ut just nu.

Genomför han dessa tullhöjningar är det ett entydigt brott mot såväl det handelsavtal som ingicks med EU sent i våras som det han lite tidigare hade ingått med Storbritannien. Den tull på import från EU som då sattes till 15% kommer då att öka till först 25% och därefter möjligen 40%.

Importtullar betalas av de som importerar och ytterst således av de amerikanska konsumenterna. Effekten blir en kombination av bromsad handel och ökade priser för konsumenterna,.

EU måste och kommer att agera. Inledningsvis kommer Europaparlamentet näppeligen att ratificera de sänkningar av tullarna på import från USA som ju också ingick i avtalet, och därmed kommer med stor sannolikhet avtalet i sina huvuddelar att rasa.

Därmed berörs också de EU-länder som inte är i omedelbart fokus för Trumps nya tullar, som t ex Italien och Spanien. Och det borde göra det lättare att uppnå enighet i EU- kretsen om hur man nu bör agera. Makten i dessa frågor ligger i kommissionen, men vad medlemsstaterna tycker är självfallet viktigt.

Tumult kommer det med all sannolikhet att bli.

I USA kommer dessutom Högsta Domstolen förr eller senare att komma med sitt utslag om huruvida huvuddelen av alla dessa Trumps tullar är förenliga med den amerikanska författningen, men om han får bakläxa där kommer han med all sannolikhet att försöka att slå till med tullar på något annat sätt.

Och därmed förstärks tumultet ytterligare.

Trumps nya tullhot kom samma dag som Ursula von der Leyen och Antonio Costa var i Asuncion i Paraguay och äntligen undertecknade der stora handelsavtalet med Mercosur-länderna. Vinsterna med det kan mycket väl kompensera förlusterna som kommer med tumultet med USA.

Därtill kommer att det visar EU:s strävan efter fastare regler för en allt öppnare världshandel.

Näst i tur står Indien. Det är toppmöte veckan efter det kommande, men dessvärre inte sannolikt att allt hinner redas ut tills dess. Viljan är dock stark.

Borta från rubrikerna denna vecka fortsätter de ryska attackerna på Ukraina. Under veckan som gick attackerades landet av 1.300 ryska drönare i olika vågor med energiförsörjningen som viktigaste mål. Samtliga Ukrainas kraftstationer är nu mer eller mindre allvarligt skadade. I Kyiv och många andra städer är det påfallande kallt, och utan uppvärmning inomhus, eller belysning, är i många områden situationen svår.

Men Trump är mer fokuserad på att sätta tryck på Danmark än på att göra det på Ryssland. Vi lever i märkliga tider.

Så inleds en ny vecka.

Mycket av nyhetsflödet kommer säkert att domineras av sedvanliga mötet i Davos och Trump har aviserat att han tänker närvaro under två dagar där. Vi kommer att säkert att få höra om hur hans första år som president – på tisdag är det ett år sedan han tog över – har varit det framgångsrikaste i världshistorien eller någonting sådant.

Jag har däremot för första gången på länge beslutat att hoppa över mötet trots en del Ukraina-relaterade evenemang jag borde ha varit med på.

Så det blir för mig i alla fall första delen av veckan hemma om än den andra på icke-Davos möten nere i Schweiz.

RIGA: Det nya året fortsätter att bjuda på betydande dramatik runt om i världen.

Hur situationen kommer att utvecklas i Iran kan ingen med säkerhet bedöma. Utgången av tidigare skeden av omvälvningar åt det ena eller det andra hållet i landet har regelmässigt varit mycket svåra att förutse.

Felbedömningar har varit legio – mest dramatiskt i samband med utvecklingen 1989 och den regimens fall.

Tydligt är dock att protesterna nu är större än 2022, och att de håller på att utveckla ett påtagligt momentum. Bilderna av statstelevisionens brinnande byggnad i Isfahan visade det mycket tydligt.

Den demokratiska omvärlden uttalar naturligt nog sitt stöd för en omvandling i riktning mot någon form av demokrati i landet, men har samtidigt en viss oro för kaos och möjligt inbördeskrig.

Det avgörande nu är vad som händer internt inom regimen. Det tillhör de historiska undantagen att en regim störtas från gatan, utan det är de interna konvulsioner som gatans protester leder till som kan bringa den på fall.

Men ett sådant fall kan också innebära en än brutalare diktatur. Exempel saknas inte.

Stolta uttalanden i omvärlden betyder sannolikt inte mycket när det gäller att påverka situationen, och varje typ av aktivt ingripande kommer med i lika mått risker och möjligheter. I Washington övervägs uppenbarligen också olika militära optioner.

Den islamska revolutionen, som 1979 hotade att omvandla hela regionen, har dock uppenbart kommit till vägs ända. Vad som kommer därefter, och hur, återstår dock att se.

Men under den givna veckan har i alla fall den europeiska uppmärksamheten kommit att fokuseras på Vita Husets ambitioner att på ett eller annat sätt ta över Grönland.

Uttalandena om avsikterna har blivit allt skarpare – Trump säger ju att får man inte kontroll över Grönland på ett lättare sätt kommer man att skaffa sig det på ett hårdare sätt.

Hotet är mycket tydlig. Och i ett läge efter Venezuela när han är berusad av sin makt finns det all anledning att ta hotet på allvar.

I den kommande veckan kommer nu Danmarks och Grönland utrikesministrar Lars Lökke Rasmussen och Vivian Motzfeldt att i Washington träffa USA:s utrikesminister Marco Rubio. Denne har ju utan att i grunden avvika från sin presidents ambitioner talat om att köpa snarare än invadera och ockupera Grönland.

Hur det samtalet utvecklas kommer att bli av stor betydelse.

Från dansk och grönländsk sida är ambitionen att engagera Washington i en dialog om konkreta frågor som t ex ambitioner att förstärka försvaret av Grönland och vad som kan göras i övrigt för att inom ramen för den existerande situationen möta amerikanska farhågor eller önskemål.

Om detta kommer att lyckas eller ej återstår att se.

Från amerikansk sida är ambitionen med all sannolikhet att splittra Danmark och Grönland.

Det handlar om att engagera Grönland i en separat diskussion där man lockar med olika möjligheter, och parallellt med detta hota Danmark med olika åtgärder om man inte är beredd att släppa Grönland.

Det är detta spel vi kommer att se spelas ut under de närmaste veckorna.

Att det skulle komma till något avslut i närtid är mindre sannolikt, och frågan är vad som händer när presidenten inser detta. Vi är i okända vatten.

För Danmark är detta den allvarligaste politiska utmaningen sedan den situation som ledde fram till 1864 och den traumatiska förlusten av Slesvig. Den förlusten förändrade i grunden Danmark, och på samma sätt skulle en förlust av Grönland göra det.

Av den gamla riksgemenskapen skulle då bara Färöarna vara kvar, och hur de skulle reagera är då nog också en öppen fråga.

Risken finns ju dessutom att en sådan situation också skulle kunna öppna upp andra och minst lika farliga frågor.

Om USA anser att dess säkerhet kräver suveränitet över Grönland kan det inte uteslutas att Ryssland anser att dess säkerhet kräver suveränitet över Svalbard.

Sannolikheten för att Ryssland i just detta läge har utrymme också för en sådan konfrontation är väl begränsad – Ukraina har omedelbar prioritet – men en möjlighet kan skapas för ett agerande längre fram.

Och då skulle denna allvarliga kris krypa ännu närmare oss än vad den redan gjort. Även Sverige är en del av Svalbards-traktaten.

Presidentens ambition vad gäller Grönland är kristallklar, hans berusning av makt är tydlig och det finns all anledning att utgå från att han menar vad han säger.

Samtidigt är det tydligt att Danmarks intensiva diplomati i kongressen börjar att avsätta resultat. Också republikanska senatorer uttalar oro för utvecklingen.

Venezuela var en sak – Grönland skulle vara en helt annan. Trump kan få också inrikespolitiska problem om han går alltför brutalt fram.

Det stundar val till representanthuset och delar av senaten i november, och det är långt ifrån säkert att alla väljare är förtjusta över ett dramatiskt äventyr också med Grönland. De trodde nog att presidenten skulle fokusera på deras egen situation hemma i USA.

Under veckan har också de europeiska länderna i Paris försökt att sätta lite kött på benen när det gäller olika möjliga s k säkerhetsgarantier för Ukraina.

Sådana är en förutsättning för att Kyiv skall våga acceptera de smärtsamma kompromisser som någon form av uppgörelse med Moskva oundvikligen kommer are medföra.

Om det som kom ut ur mötet i Paris var särskilt imponerande kan man säkert ha olika meningar om, men alldeles säkert var det mer än vad Putin är beredd att acceptera.

Han skall visserligen inte ha med saken att göra, men med all säkerhet kommer han nu att försöka bromsa hela processen i förhoppningen att kunna rulla tillbaka så mycket som möjligt av det som åstadkoms i Paris.

Så något omedelbart genombrott för de samtalen ligger knappast i korten.

På denna sida av Östersjön finns åtskilligt att diskutera. Lettlands säkerhet är en viktig del av Europas säkerhet.

Men det handlar då inte bara om den yttre säkerheten – där ju en svensk reducerad bataljon åter är på plats strax utanför Riga – utan kanske i lika hög utsträckning om den inre säkerhet som ligger i integrationen av den stora ryskspråkiga delen av landets befolkning.

Och på den punkten såg jag att ansedda The Economist hade kritiska synpunkter på landets politik med bl a nedstängningen av en viktig ryskspråkig radiostation.

De synpunkterna förtjänar att tas på allvar.

Också Sverige har ju ett starkt intresse av hur dessa inte alldeles enkla frågor hanteras. Säkerhet har många dimensioner.

Men efter ytterligare en del samtal här i morgon återvänder jag till Stockholm och förblir där under resten av veckan.

STOCKHOLM: Så visade det sig att Trumps avsikter med Venezuela var att föra dess president Maduro till USA för att ställa honom inför amerikansk domstol, och att förändra landets styre så att det mer harmonierar med amerikanska intressen.

Vilka slutsatser kan vi och Europa i övrigt dra av det som hitintills hänt?

En första är att Trump-administrationen menar allvar när den säger att den västliga hemisfären är dess första prioritet.

En gång var Europa den amerikanska säkerhetsstrategins prioritet. Sedan följde en gradvis allt starkare prioritering av Asien, och nu har svängt snabbt och rejält över till den västliga hemisfären.

De omedelbara konsekvenserna av detta rör självfallet främst hemisfärens länder. Uttalandena från Brasilien och México, dess största och viktigaste aktörer, har varit hårda mot det amerikanska agerandet.

Historiskt har USA då och då intervenerat i Centralamerika och Karibien – senast Grenada 1983 och Nicaragua 1989 – men detta är faktiskt första gången någonsin som USA intervenerar militärt i ett sydamerikanskt land. Det har noterats i regionen.

Prioriteringen får konsekvenser framöver.

Den kommande hanteringen av Venezuela påverkar åtskilliga länder i regionen. Trump engagerade sig tydligt och öppet i presidentvalet i Honduras för någon månad sedan, och det finns nog anledning att utgår från att det blir åtskilligt mer av den varan i årets presidentval i först Colombia och sedan Brasilien.

I Argentina har han redan en president i linje med sin politik, och snart tillträder efter valet där också en sådan i Chile.

I denna prioritering ligger ju också – även detta tydligt i säkerhetsstrategin – att Europa prioriteras ned. Engagemanget för Europas säkerhet eller intresse är marginellt, vilket ju hanteringen av Ryssland och Ukraina med stor tydlighet visar.

Och nu kommer den västliga hemisfären att kräva mer av uppmärksamhet.

Till denna tillhör geografiskt tveklöst Grönland. Två huvudstäder där de senaste dygnens dramatik skapat nya oro är med säkerhet Mexico City – Trump sade att ”någonting måste göras åt” landet – och Köpenhamn.

Utrikesminister Rubio predikar att vi skall utgå från att Trump gör som han säger. Är vi redo för det också vad gäller Grönland? Vi bör nog utgå från att det smids planer i Vita Huset.

Den andra slutsatsen – inte heller den sensationell – är att internationell lag och internationella institutioner knappt har någon plats i Trump-administrationens politik.

Maduro var åtalade i en domstol i New York för olika förmer narkotika-relaterade brott. En begäran om att Venezuela skulle utlämna honom hade väl haft begränsade möjligheter till framgång, men det är i alla fall den väg som gäller.

Via Interpol kan en internationell arresteringsorder möjligen utfärdas, och det hade i så fall ställt till åtskilliga problem för Maduro. Men att länder har rätt att militärt gå in i andra länder och arrestera personer är inte förenligt med internationell rätt som vi känner den.

Den tredje slutsatsen – lite mer övervakande – är att Trump uppenbarligen njuter av att kunna använda militär makt.

Det har varit tydligt i all hans retorik efter flyganfallet mot Iran – som han ständigt återkommer till – och det var mycket tydligt vid hans presskonferens efter den militärt tveklöst mycket lyckade operationen i Caracas.

Och strax innan hade han skickat några kryssningsrobotar mot ett fält i nordvästra Nigeria i tron att detta skulle hjälpa landets kristna.

Han gick till val på att det skulle vara slut på interventioner och regimförändringar, men nu verkar det som om han börjar få smak på saken. Historien visar att det kan gå bra – intill det plötsligt går mycket dåligt. Afghanistan och Irak har mycket att lära.

Hur det kommer att gå med Venezuela återstår att se.

Tron är tydligen att den nya varianten av regimen i Caracas under trycket av fortsatta sanktioner mot landets oljeexport och hotet om nya militära ingripanden kan tvingas att följa instruktioner från Washington.

Och dessa kommer i hög grad att handla om landets oljeindustri. Inte heller det är någon nyhet, men Trump förefaller beware av olja. Han skryter om att USA nu har världens största oljeproduktion, men han vet att Venezuela har världens största kända oljereserver.

Samtidigt har landet världens sannolikt mest misskötta oljebolag i PDVSA. De har ju ca 1% av den globala produktionen, vilket väl ca en tredjedel av vad de hade när förtaget var bättre skött.

Men att snabbt få in amerikanska oljeföretag och snabbt få strida vinster är enklare sagt – och Trump har sagt det – än gjort. Det kommer att krävas många miljarder av investeringar och kanske ett decennium att få upp produktionen till gamla nivåer.

Och i detta ligger dessutom mycket politik. Råvarunationalismen är stark. Det gäller inte bara Latinamerika. Förslag om att sälja LKAB till RioTinto eller någon annan skulle nog ha en brant uppförsbacke.

Frågetecknen är många, och det kommer att ta betydande tid innan de kan rätas ut. Men konsekvenserna – inte bara de jag försökt skissa ovan – bör vi vara medvetna om redan nu.

Den internationella reaktionen har varit blandad men övervägande kritisk. I morgon sammanträder FN:s säkerhetsråd, och även om det i sak betyder föga kommer det att ha sitt intresse att notera nyanserna.

Och det har gällt också i de olika europeiska uttalandena.

De flesta har noterat att Maduro var en skurk och hans regim saknar demokratiska legitimitet, och lagt till att internationell rätt måste respekteras, men utomordentligt få har dristat sig till att säga att så inte var fallet. Och det gällde också det som kom ut från Bryssels olika röster.

Men vissa har inte ens sagt det. Italiens Meloni utryckte t ex uttryckligt stöd.

Balansgången var inte enkel. Turkiet och Erdoğan har stått Maduro och hans regim nära, men dess uttalande är påfallande försiktigt och undviker varje hänvisning till internationell rätt. För Ankara har relationen till Trump nu prioritet – Gaza och Syrien är viktigare än Venezuela.

I skuggan av dramatiken kring Venezuela har diplomatin kring Rysslands krig fortsatt.

Ingenting tyder på annat än att Putin fortfarande är övertygad om militär seger. Ytterligare ett år av försök till stor offensiv har visserligen inte resulterat i mer än ca 0,8% ytterligare ukrainskt territorium under rysk kontroll, och detta till priset av kring 300.000 döda eller svårt skadade.

Men Putin verkar fortfarande fast i tron att detta är en bättre väg framåt än genuina kompromisser. Mycket talar för att allt färre i Moskva delar den tron, men hitintills betyder det föga. Jag skulle tro att det kommer att ändras under året.

I Kyiv har president Zelensky nu möblerat om rejält i din närmaste krets. Den militära underrättelsechefen Budanov tar över nyckelpositionen som chef för hans stab och därmed spindeln i nätet. Jag har träffat honom ett antal gånger, kan stötta såväl plus som minus i kanten, men tydligt är att säkerhetsfrågor nu allt tydligare kommer att hanteras av presidentadministrationen.

Om detta leder till att regeringen får mer av handlingsutrymme kan det vara en tydlig förbättring.

När Zelensky senast var i Florida kom de bägge presidenterna överens om at januari skulle vara avgörandets månad. Osvuret är nog bäst i den frågan. Putin rör sig inte, och Trump har många andra lösa trådar i olika delar av sin politik som kräver uppmärksamhet – uppenbart Venezuela, lika uppenbart svårigheterna med Gaza, och dessutom lite då och då lite inrikespolitik.

Golfbanorna kräver också sin tid.

Innan tillslaget i Venezuela var Trump dessutom ute och lovade att han skulle ”rädda” protesterande människor som råkar illa ut i Iran. Riktigt hur det skulle gå till lämnades klokt nog oklart.

Den senaste veckan har sett en ny protestvåg i Iran, och det har sin betydelse dels att den startade i den stora och viktiga basaren i Teheran och dels att dess tema vid sidan av de utlösande ekonomiska också utvecklades till politiska.

Än är protestvågen inte av samma styrka som 2022, när den senaste protestvågen svepte över landet. Regimen har nu också försökt att möta främst det ekonomiska missnöjet bl a genom att sparka centralbankschefen.

Men landets och regimens situation är tveklöst svår.

Med all sannolikhet argumenterar Israels Netanyahu för att tillsammans med USA ingripa mot olika militärmål i ett försök att försvaga regimen. Det skulle sannolikt bli kontraproduktivt i Iran, men i Israel behöver Netanyahu en konfrontation med Iran när nu det val som måste hållas senaste i oktober rycker allt närmare.

I andra delar av samma region har den gånga veckan sett en upptrappad motsättning mellan Saudiarabien och UAE centrerad kring södra Jemen. Även om man förnekar saken förefaller UAE stödja en strävan i södra Jemen efter självständighet, och det skulle ytterligare underminera den i någon mening legitima jemenitiska regering som huserar i exil i Riyadh.

Och denna motsättning kring Jemen skall ju ses i perspektivet av det jag skriv om förra veckan om utvecklingen kring Somaliland.

I veckan träffas ledarna i koalitionen för Ukraina åter i Paris för att diskutera främst frågan om säkerhetsgarantier för Ukraina, och Europakommissionen beger sig till Nicosia för att markera att Cypern vid årsskiftet tog över det roterande ordförandeskapet från Danmark.

I dessa dagar publiceras åtskilliga försök att se trender inför året som kommer. Åtskilligt av dessa är läsvärt, och jag ger mitt bidrag i Dagens Industri i morgon, och den texten finns då tillgänglig på dess webbplats.

ROM: Julhelgen skall vara en tid av frid och lugn, när tempot i en hektisk tid går ner, och tid för eftertanke infinner sig.

Men så har det knappast varit under den gågna veckan.

Kontakterna om ett möjligt slut på den ryska aggressionen mot Ukraina har fortsatt i högt tempo. I dag är president Zelenskyj i Florida för att träffa Trump och försöka övertyga honom på ett antal punkter som fortfarande är öppna i försöken till en gemensam amerikansk-ukrainsk plan.

Under veckan offentliggjorde han de 20 punkter som samtalen nu handlar om, och det finns åtskilligt att säga om dem. Jag har ett visst öga för detaljer i fredsfördrag, och vet väl att det ofta är de som avgör. Och i dessa 20 punkter finns det åtskilligt att sätta frågetecken för.

Zelensky har tydligen låtit sig övertygas om en konstig konstruktion med en demilitariserad ekonomisk frizon i Donbas, med vilket måste avses den del av regionen Donetsk som Ukraina fortfarande kontrollerar, utan att det är klart om denna zon är en del av Ryssland eller av Ukraina.

Han talar om en internationell säkerhetsstyrka i området, men både realismen och relevansen i den tanken är högst tveksam. Trump försöker redan med hitintills begränsad framgång skrapa ihop en sådan till Gaza, och det är inte lätt att se vem som skulle vilja sätta soldater i detta område. Kina? Indien?

Avgörande är dock knappast frågan om militära stridskrafter, utan om polis, säkerhetsstyrkor och jurisdiktion i det aktuella området. Det kan inte lämnas oklart. Om Ryssland tar över det så tar man också över området. Tal om ekonomisk frizon är tomt prat.

Men han är tydligt på det sluttande planet i frågan. Kreml och Vita Huset vill att han lämnar över området till Ryssland, och i de 20 punkter han offentliggjorde undviker han den avgörande frågan men rör sig i riktning mot rätt ogenomtänkta amerikanska idéer.

Också frågan om framtiden för kärnkraftverket i Zaporizhzhia – Europas största – är inte utlöst mellan USA och Ukraina. Trumps team vill att det skall skötas av Ryssland och USA, medan Zelenskyj naturligt nog vill att Ukraina skall vara med. Mer eller mindre tillförlitliga uppgifter säger att Trump-teamet är angeläget om att kunna utnyttja kärnkraftverket för att producera kryptovalutor.

Och det finns åtskilligt övrigt i punkterna som framstår som mindre genomtänkt, eller återspeglar Trump-teamets speciella intressen, men det är den territoriella oklarheten som är den avgörande utestående frågan. Putin markerar ingen som helst beredskap till kompromiss – Zelensky gör det, om än med en konstruktion som knappast kan fungera.

Kring detta vill han ha en folkomröstning i Ukraina, och då vill han rimligt nog ha en sex månaders vapenvila. Men hela den avgörande frågan om när en vapenvila skall träda i kraft, och detaljerna kring denna, lämnas märkligt nog utan avgörande i de offentliggjorda punkterna.

Oavsett vad som möjligen kommer ut ur dagens samtal i Mar-a-Lago återstår ju sedan frågan om vad Putin i slutändan är beredd till. Med till visshet gränsande sannolikhet kommer han att kräva betydande ändringar i dessa punkter.

Frågan om hur processen ser ut efter det hänger – som så ofta med Trump – i luften, men något snart avgörande framstår inte som sannolikt.

Och under tiden fortsätter de ryska drönar- och robotanfallen mot Ukraina. Fokus förefaller ligga på att förstöra så stora delar av Ukrainas energiförsörjning som möjligt. Därmed slår man ju ut inte bara värme för vintern utan också förutsättningarna för betydande delar av ekonomin.

Men Ukraina står emot. Den absoluta huvuddelen av de anfallande drönarna skjuts ner. I går var dock hela Kievs del öster om Dnjepr utan ström.

När Zelensky lämnat det Trumpska lägret i Miami infinner sig i morgon Israels premiärminister Netanyahu för viktiga samtal.

Media som brukar veta vad de talar om har rapporterar att Trumps förhandlingsteam blivit tilltagande irriterade på hur Netanyahu bromsar viktiga steg mot den andra fasen av deras plan vad gäller Gaza, och Netanyahu skall nu tydligen försöka övertyga Trump om att det är hans hårdare linje snarare än deras som gäller.

Och sannolikt vill han dessutom förbereda Trump på möjligheten av nya attacker mot Iran. Iranska övningar med sina robotstyrkor nyligen har gett honom argument, och en upptrappad konfrontation med Iran torde väl dessutom kunna ha en för honom gynnsam inrikespolitisk effekt inför det val i Israel som måste komma senast i oktober.

Till dessa frågor kommer med all sannolikhet läggas frågan om Somaliland. Att Netanyahu utannonserade ett officiellt israeliskt erkännande av denna utbrytarstat ur Somalia bara dagar innan sitt besök hos Trump var knappast en tillfällighet.

Erkännandet är del av ett större spel i den vidare regionen kring Afrikas Horn och Aden-viken. Och det är många bollar i luften här.

I går kom ett unikt gemensamt uttalande med stöd för Somalias territoriella integritet och stark kritik mot det israeliska erkännandet där Saudiarabien och Iran liksom självfallet Egypten och Turkiet stod bland undertecknarna, men där Förenade Arabemiraten UAE och Etiopien saknades.

Dimensionerna är många. Inte minst handlar det om en upptrappad motsättning mellan Turkiet och Israel, där Syrien och Gaza är i centrum, men där en stark turkisk närvaro i Somalia också är en del av bilden. UAE opererar hamnen i Somalilands viktigaste stad Berbera, och tidigare har dess flagga vajat på installationer på ön Socotra.

Till den mångfasetterade bilden hör också en upptrappad konflikt i södra Yemen – tvärs över Aden-viken från Somaliland – där UAE och Saudiarabien alldeles uppenbart har olika intressen. Saudiska flyganfall i södra Yemen de senaste dagarna tillhör den bilden, liksom bekymrade amerikansk uttalanden.

Netanyahu vill nu alldeles säkert få USA med på sin linje om Somaliland, men sannolikheten för att han lyckas är nog begränsad. I värsta fall skulle det kunna ifrågasätta den viktiga amerikanska basen i närbelägna Djibouti – deras enda större på den afrikanska kontinenten – även om Netanyahu säkert tycker att den kan ersättas med en ny i Berbera, som en gång i den gamla världen var en sovjetisk bas.

Om detta blir det alldeles säkert upptrappad konfliktdiplomati. Ankara och Kairo kommer att lägga in överväxel mot det israeliska agerandet.

Till bilden skall läggas att en talesman för EU har uttryckt stöd för Somalias territoriella integritet. Det finns ett betydande EU-engagemang i landet.

Till de gångna dagarnas dramatik hör ju också att Trump utsett Louisianas guvernör till någon typ av särskilt sändebud till Grönland, och att vicepresidenten JD Vance i anslutning till detta kommit med uttalande mot Danmark som i aggressivitet har få motsvarigheter. Han lägger till att USA kommer att agera oavsett ”skrikande från européerna”.

Så uttrycker sig Vita Huset i dessa dagar om sina europeiska allierade.

Och bilden av amerikanskt agerande under de senaste dagarna kan kompletteras med sanktioner mot såväl domare vid internationella Brottsmålsdomstolen ICC som f d EU-kommisdionären Breton och ett brev till världshandelsorganisationen WTO som kritiserar dess grundläggande principer.

I dag är det val i Kosovo. Efter det tidigare valet i februari lyckades man inte bilda någon ny regering. Motsättningarna mellan regerande premiärministern Kurti och praktiskt taget alla andra är för stora, och om detta val medför en situation som gör det möjligt att bilda regering återstår att se.

Den serbiska minoriteten kommer nog till betydande del att avstå från deltagande. På rätt goda grunder anser de att Kurtis regering försöker att minimera dess möjligheter i dagens Kosovo. Delar av dem ifrågasätter ju också Kosovos självständighet, även om det är ett tåg som gick 2008.

Och med all denna osäkerhet avslutas det händelserika året 2025. Vi är snart inne på det fjärde året av Putins krig, och vi har haft 11 månader av den amerikanska administrationen Trump. Det återstår minst 37.

Lite i förväg och med en viss bävan ner jag att få önska ett Gott Nytt År.

ROM: Med julen snart hör har jag utlokaliserat till den eviga staden för en tid i lite mildare klimat och med alltid fascinerande historia.

Men nutiden finns ju alltid närvarande. Europa – och Italien – står inför stora utmaningar.

I dag har vi den lite oväntade situationen att Italien har en stabilare regering och, åtminstone om man tittar på underskott, bättre statsfinanser än vad Frankrike har.

Och även om premiärminister Meloni svävade lite på målet i viktiga frågor vid den gånga veckans viktiga EU- toppmöte, och president Macron höll sedvanligt hög verbal profil, är det lättare att se också utrikespolitisk stabilitet här än i Frankrike också under kommande år.

Perspektiven i Rom kan förvisso vara annorlunda.

Italien ligger vid Medelhavet – inte vid Östersjön. Nordafrika är nära och berör Italien direkt, inte minst genom migration över Medelhavet. Balkan är bara ett stenkast över Otranto-sundet. Banden till USA är mångfasetterade – från omtalad siciliansk migration till ett pärlband av viktiga militära amerikanska baser i landet.

Ryssland ligger längre bort. Så mycket av historia finns det inte i relationen. Det finns en Putin-falang i italiensk politik och debatt som har svårt att förstå vad som står på spel.

Men bekännelsen till Europa är stark och enig. Det var Messina-konferensen som lade grunden till Rom-fördraget om det EEC som sedan blev dagens EU. Och ständigt är italienska ledare måna om att finnas med i centrum när Europas öde avgörs. Ofta, om än inte alltid, lyckas de med det.

Och därmed har också premiärminister Meloni lagt Italien på tydlig EU-kurs när det gäller Rysslands krig. Locktoner från annars närstående trumpister på andra sidan Atlanten har sjungit förgäves.

Förra veckans EU-toppmöte kom inte fram till beslut om det stora lånet till Ukraina baserat på de frusna ryska tillgångarna, men beslutade instället om i stort sett samma lån säkrat av EU:s egen budget. Och det var ju att det blev ett solitt tvåårigt stöd till Ukraina – inte den exakta mekaniken – som var det avgörande.

Det var 24 av de 27 som stod bakom detta, och det demonstrerade att obstruktion från Ungern och dess gelikar inte längre fungerar. Och till de 24 när det gäller politiken skall ju i Europa också läggas Storbritannien och Norge.

De frusna ryska tillgångarna finns kvar och är nu säkrare frysta än tidigare. Det innebär ju också att möjligheten att göra någonting baserat på dem finns kvar inför kommande år. Det behöver inte vara en nackdel. Återuppbyggnaden av Ukraina kommer att bli kostsam.

Men det var utomordentligt viktigt att det europeiska stödet till Ukraina nu säkrades. USA har ju som bekant sagt upp sitt. Europa avgör.

Samtidigt fortsätter det diplomatiska spelet. Samtal i Florida under de senate dagarna har avslutats utan att mycket verkar att ha åstadkommit. Åtskilliga av de grundläggande motsättningarna finns fortfarande kvar.

Frontlinjen förändras föga trots den ryska propagandans ihärdiga påstående om frontlinjen. Och jag noterade att den något omdiskuterade amerikanske underrättelsechefen Tulsi Gabbard var ute och sade att deras bedömning var att Ryssland inte hade militära möjligheter att kuva Ukraina.

Men andra fronter tillger i vikt.

Ryssland är nu mer målmedvetet när det gäller att slå it ukrainska energiförsörjning. De senaste dygnen har attacker som syftar till att isolera Odessa också tilltagit.

Ukraina fortsätter att attackera den ryska ekonomin genom attacker mot raffinaderier, men har nu också slagit till mot fartyg i skuggflottan i såväl Svarts Havet som Medelhavet och mot en oljeplattform i Kaspiska Havet.

I veckan som gick har president Putin dels haft sitt årliga anförande inför den ryska militärledningar och därefter sin också årliga stora tillställning med att bevara frågor från olika delar av landet.

Någon antydan till kompromiss- eller fredsvilja gick knappast att urskilja. På en fråga på den senare tillställningen om han kände något ansvar för ukrainare som dödades i kriget svarade han att han alls inte gjorde det eftersom det inte var Ryssland som hade startat kriget.

Om uppenbara lögner som dessa får fotfäste i den hårda censurens och repressionens Ryssland är svårt att veta, men för omvärlden befästs ju bara bilden av en person där avståndet mellan vad han säger och sanning ofta är mycket betydande.

I andra delar av världen fortsätter president Trump att sätta tumskruvarna på regimen Maduro i Venezuela i förhoppningen att Maduro och hans närmste skall kasta in handduken och ge sig av. Men om så inte sker – vad gör han då?

Om detta vet vi intet, och sannolikheten för att Trump vet det är väl inte särskilt högt. Men om Maduro biter sig fast måste nog Trump förr eller senare trappa upp – att bara ge upp ligger nog inte mycket för honom, samtidigt som militära optioner kan komma att leda till betydande politiska problem.

Nu infinner sig julen, och förhoppningsvis ett antal lugnare dagar. Förr eller senare är jag väl trots detta tillbaka med olika kommentarer här.

God Jul!