Folkpartiets historia

[folketsparlament]

Under 1800-talet uppstod olika liberala grupper i Sverige. En brokig samling av ämbetsmän, bönder och företagare vände sig mot kungamakten och statskyrkan. Näringsfrihet och frihandel var deras paroller. Den mest kända reformvännen i riksdagen mot seklets slut var Adolf Hedin (1830–1905), som verkade för demokrati, folkbildning och likhet inför lagen. De liberala leden fylldes på med lärare, tjänstemän och arbetare. Man hade nära kontakter med rösträttsrörelsen som stred för allmän och lika rösträtt för män, senare också för kvinnor.

Liberalerna i riksdagen verkade under olika namn, först år 1900 bildades Liberala samlingspartiet för likasinnade i båda kamrarna. Två år senare följde Frisinnade landsföreningen. Tiden var mogen för landsomfattande politisk aktivitet, understödd av den starka liberala pressen. Liberaler var djupt förankrade i frikyrko- och nykterhetsrörelsen. Sociala reformer stod högt på dagordningen, men också kravet på skötsamhet och individens eget ansvar betonades. Ernst Beckman och Emilia Broomé hade ledande poster i Centralförbundet för socialt arbete (CSA), bildat 1903. Här kunde liberaler samarbeta med socialdemokrater och reformkonservativa i uppbyggandet av sociala system som senare kom att inlemmas i välfärdsstaten.

I striden för parlamentarism och allmän rösträtt samarbetade liberalerna med Socialdemokraterna i vad som kallades vänstersamverkan. Liberalernas ledare Karl Staaff och s-ledaren Hjalmar Branting var även personliga vänner. Staaff bildade en kortlivad regering efter unionskrisen 1905, men hans rösträttsförslag fälldes av den konservativt behärskade första kammaren. Nästa gång, efter valsegern 1911 (40,2 procent), stod liberalerna starkare. Problemet var försvarsfrågan och kung Gustaf V:s motvilja mot Staaff. Liberalerna ville stoppa en planerad upprustning av flottan.

Ett försvarsvänligt bondetåg med 30 000 deltagare från hela landet organiserades 1914. På borggården till Stockholms slott höll kungen ett välkomsttal där han tog avstånd från statsministerns politik. Staaff avgick, trots att han fick stöd av ett arbetartåg med 50 000 deltagare två dagar senare. Demokratins grundtanke om att riksdagen och regeringen skulle styra, inte kungamakten, hade lidit nederlag. En konservativ ämbetsmannaregering tog över. Staaff som var hatad av många konservativa och utsatt för förtalskampanjer avled året efter.

Under första världskriget sköts partiskiljande frågor på framtiden i den nationella enighetens namn. Men efter kriget var en ny tid inne och liberalerna kunde ta revansch. Nils Edén, historiker och ledande liberal, bildade regering med Brantings socialdemokrater och 1917–20 genomfördes parlamentarism och full demokrati, också för kvinnor.

Därmed var liberalernas glansperiod över, liksom vänstersamverkan. En folkomröstning hade 1922 sagt nej till alkoholförbud, men de flesta liberaler ville fortsätta kampen mot spriten. Förbudsmotståndarna bröt sig ur och bildade Sveriges liberala parti som hade sitt främsta stöd i städerna. De var kulturellt radikala men samtidigt försvarsvänliga. Frisinnade folkpartiet med bas på landsbygden och med fortsatt krav på alkoholförbud på programmet behöll majoriteten. Partiledaren C G Ekman, den förste kroppsarbetare som blivit statsminister, utnyttjade skickligt partiets ”vågmästarposition” mellan vänster och höger för att bilda regering (1926–28, 1930–32).

Efter valförlusten 1932 kom frågan om återförening upp och 1934 bildades Folkpartiet. Först med samlingsregeringen 1939 återkom partiet i regeringen. Då var C G Ekman ute ur leken. Han hade tvingats avgå sedan det 1932 avslöjats att han mottagit partibidrag av finansmannen Ivar Kreuger, vars tändsticksimperium just gått upp i rök i ”Kreugerkraschen”. Både partier till vänster och höger hade fått stöd av Kreuger, men Ekman snärjde in sig i lögner och halvsanningar så att hans ställning blev omöjlig.

Redan under 1930-talet utvecklade professorn i nationalekonomi och senare partiledaren Bertil Ohlin partiets ”socialliberala” inriktning. En fri ekonomi skulle förenas med omsorg om de svaga, menade han. Tillsammans med bland annat socialdemokraten Gunnar Myrdal ingick han i ”Stockholmsskolan” – en samling ekonomer som ansåg att staten i kristider borde öka köpkraften för att få igång ekonomin. I slutet av sin levnad, 1977, fick Ohlin nobelpriset i ekonomi för sina insatser.

Under andra världskriget ingick Folkpartiet i samlingsregeringen, men vissa av partiets företrädare kritiserade regeringens eftergifter för Tyskland, särskilt ingreppen mot de tidningar som ansågs gå för långt i antinazism. När Socialdemokraterna under efterkrigsåren radikaliserades med planhushållning och socialiseringar på programmet ingick Folkpartiet tillsammans med Högern och näringslivet i vad som kallats Planhushållningsmotståndet. Mobiliseringen för ett fritt näringsliv blev lyckad. Socialdemokratins offensiv ebbade ut och Folkpartiet blev under Ohlin det största oppositionspartiet. Från att under 1930-talet ha pendlat mellan 11 och knappt 14 procent fick Folkpartiet 22,8 procent av rösterna i valet 1948. Fyra år senare uppnåddes 24,4 procent, var fjärde väljare.

Sedan vände trenden. Ett brett borgerligt samarbete omöjliggjordes av Bondeförbundets (Centerns) koalition med Socialdemokraterna under 1950-talet. Den till synes oövervinnliga socialdemokratin kunde regera vidare. Efter att ATP-frågan avgjorts vid 1959 års riksdag, genom att en folkpartistisk varvsarbetare gick mot partilinjen och lade ned sin röst, var borgerligheten åter på defensiven.

1960-talet var en nedgångens tid och 1968 tog Centern över som ledande oppositionsparti. Ändå var en yngre generation folkpartister drivande i samhällsdebatten, åtminstone innan vänsteruppsvinget styrdes in i kommunistiska banor. Fri abort, jämställdhet, höjt u-landsbistånd och kamp mot apartheidpolitikens Sydafrika stod på programmet. Samtidigt väcktes åter frågan om borgerligt samarbete, även om ungdomsförbundet FPU var emot samarbete med Högern. Med Centern gick det bättre och begreppet mittenpolitik blev under en period partiets strategiska ledstjärna.

Partiledaren från 1969, Gunnar Helén, hade haft en central roll för skapandet av den sammanhållna nioåriga grundskolan i nära samarbete med Socialdemokraterna. Under ”jämviktsriksdagen” 1973–76 då blocken var exakt lika stora, enades S och FP om sänkta marginalskatter och höjda arbetsgivaravgifter. Heléns roll som ”samarbetsingenjör” belönades illa. Väljarna svek. Året efter Heléns avgång kunde efterträdaren Per Ahlmark triumferande ta plats i Fälldins trepartiregering som arbetsmarknadsminister och ”ställföreträdande statsminister”, en nyskapad titel utan konstitutionellt stöd.

De borgerliga åren 1976–82 blev konfliktfyllda. Ekonomisk kris, kärnkraftsfrågan och ovanan att regera präglade politiken. Ett för svensk politik ovanligt inslag (åtminstone sedan Ekmans regeringar 50 år tidigare) var Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering 1978–79. Men efter de borgerliga åren var ändå Folkpartiet ett sargat parti, med blygsamma 5,9 procent i 1982 års val – klart minst i den borgerliga trion. Valnederlaget medförde en omfattande inre partidebatt. Den nye ledaren Bengt Westerberg ledde sedan partiet i segervalet 1985, med en valspurt som gavs namnet ”Westerbergeffekten”. Resultatet, 14,2 procent, var det bästa sedan 1970.

Westerberg hade en marknadsekonomisk framtoning, men kom under sin tid att försvara välfärdsstaten. Folkpartiet enades också med den socialdemokratiska regeringen om ett nytt skattesystem 1990–91. Skattetrycket behölls men marginalskatterna sänktes och mer skatt togs ut av boendet. För att markera sitt ideologiska arv lades ”liberalerna” till partinamnet 1990. Syftet var också att mota Moderaternas påstående om att vara mest liberalt.

Inför 1991 års val utarbetade Westerberg och Carl Bildt programmet ”Ny start för Sverige” som blev utgångspunkten för Bildts borgerliga fyrpartiregering 1991–94, nu också med Kristdemokraterna. Under regeringsåren kunde ett nytt pensionssystem sjösättas, stött också av Socialdemokraterna. Löntagarfonderna avskaffades och privata alternativ inom den offentliga sektorn underlättades. En djup finans- och valutakris försvårade regeringens politik och ett annat problem var att Ny Demokrati som kommit in i riksdagen, kunde fälla regeringens förslag genom att rösta med oppositionen. Westerberg visade sitt avståndstagande från Ian Wachmeisters och Bert Karlssons parti redan under valnatten då han demonst*rativt lämnade studion när regeringspartierna fick sällskap i TV-soffan av Ny Demokratis ledare. När Folkpartiet efter regeringsåren åkte på sitt tredje raka valnederlag avgick Westerberg. Efter ett kort mellanspel med Maria Leissner som ledare tillträdde Lars Leijonborg 1997. Hans första val 1998 blev ytterligare en djupdykning – 4,7 procent.



Leijonborg lämnade 2007 över till Jan Björklund, en politiker känd för sitt engagemang i skolfrågan. Kraven på ordning, betyg och kunskap var riktade mot Socialdemokratins skolpolitik, men drabbade också partiets eget agerande under 1960- och 1970-talen. Under Fredrik Reinfeldts regering har Folkpartiet varit mer aktivt för förändringar inom till exempel arbetsrätt och säkerhetspolitik än Moderaterna. Partiets tidigare strategi om mittenpolitik är numera förlegad. De borgerliga partierna radar upp sig på olika sätt från mitten och högerut beroende på vilken fråga det gäller. Men samtidigt söker alla att vinna mittenväljarna. På så sätt har begreppet ändå överlevt.