Anna-Karin
2007-06-06, 18:13
DE DROGBEROENDE HAR OCKSÅ MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
”Säger inte bondförnuftet att en ren spruta är bättre än en smutsig, när det gäller risken för smitta?” Så säger en missbrukare som hann få både HIV och Hepatit, innan han till sist lyckades lämna sitt missbruk bakom sig.
I två seminarier nyligen framgick det tydligt att frågan om rena sprutor till injektionsmissbrukare är mycket kontroversiell. Det ena seminariet anordnades av bland annat Blåbandsrörelsen och det andra av RFHL (Riksförbundet för hjälp till narkotika- och läkemedelsberoende). Det första seminariet var i stort sett negativt och det andra i stort sett positivt till sprutbytesprogram för missbrukare. I Finland och Norge samt i Skåne finns den här typen av program sen 10-20 år tillbaka i tiden. Det är frågan om ett ihärdigt arbete för att få människor på fötter.
Förutom av HIV och Hepatit kan missbrukare drabbas av multiresistent tuberkulos. Överdosering är vanlig, särskilt efter ett längre uppehåll och många begår självmord.
Konflikten når ända upp i FN. Det finns flera internationella konventioner, som styr kontrollen av narkotika. Krav på kriminalisering av droginnehav för personligt bruk finns i en konvention från 1998. Förbudsförespråkare står mot förespråkare för de mänskliga rättigheterna. FN värnar om hälsa i sin stadga, som alla medlemsländer måste skriva under.
FN:s specielle rapportör för hälsa Paul Hunt besökte Sverige i januari 2005. Hans rapport behandlades av FN våren 2006. Bland mycket annat fick svenska staten hård kritik för att den överlämnat ansvaret för skadereduceringsprogram, där sprutbytesprogram ingår, till kommuner och landsting.
Sprutbytesprogram har inte lett till ökat drogmissbruk utan till minskade kostnader för sjuk- och hälsovård. Det hävdas i rapporten ”Harm Reduction, HIV/AIDS, and the human rights challenge to global drug control policy” av bl a Richard Elliott från Canadian HIV/AIDS Legal Network. På flera sätt finns kopplingar mellan drogmissbruk och mänskliga rättigheter. Kriminaliseringen har lett till att en hel grupp människor delvis förlorat sina rättigheter, bland dem Rätten till hälsa, Rätten till liv, frihet och personlig säkerhet samt Rätten till bostad.
Om lagar och förordningar som utfärdas i syfte att kontrollera olagliga droger har motsatt effekt på missbrukarnas hälsa, då måste en utvärdering och jämförelse göras mellan statens internationella förpliktelser inklusive de mänskliga rättighetskonventionerna.
I Oslo drivs hälsoarbetet bland narkomaner av kommunen. Man har klassificerat narkotikamissbruket som ett hälsoproblem (2004) och vill avstigmatisera samt ge missbrukarna patienträttigheter. Man har satt upp en lång rad mål för verksamheten En viktig faktor är etiken, och man ogillar den ”svenska” inställningen ”De ska få hjälp om de slutar”. Hälsoperspektivet är viktigt. Det man inte kan bota måste man lindra. Bättre hälsa ger en kortare behandlingstid. Fokus är på individens rättigheter. Ett narkotikafritt samhälle är bra, men vi är inte där.
Vi måste alltid stödja mänskliga rättigheter och rätten till hälsa i synnerhet; för alla utan diskriminering.
Anna-Karin
”Säger inte bondförnuftet att en ren spruta är bättre än en smutsig, när det gäller risken för smitta?” Så säger en missbrukare som hann få både HIV och Hepatit, innan han till sist lyckades lämna sitt missbruk bakom sig.
I två seminarier nyligen framgick det tydligt att frågan om rena sprutor till injektionsmissbrukare är mycket kontroversiell. Det ena seminariet anordnades av bland annat Blåbandsrörelsen och det andra av RFHL (Riksförbundet för hjälp till narkotika- och läkemedelsberoende). Det första seminariet var i stort sett negativt och det andra i stort sett positivt till sprutbytesprogram för missbrukare. I Finland och Norge samt i Skåne finns den här typen av program sen 10-20 år tillbaka i tiden. Det är frågan om ett ihärdigt arbete för att få människor på fötter.
Förutom av HIV och Hepatit kan missbrukare drabbas av multiresistent tuberkulos. Överdosering är vanlig, särskilt efter ett längre uppehåll och många begår självmord.
Konflikten når ända upp i FN. Det finns flera internationella konventioner, som styr kontrollen av narkotika. Krav på kriminalisering av droginnehav för personligt bruk finns i en konvention från 1998. Förbudsförespråkare står mot förespråkare för de mänskliga rättigheterna. FN värnar om hälsa i sin stadga, som alla medlemsländer måste skriva under.
FN:s specielle rapportör för hälsa Paul Hunt besökte Sverige i januari 2005. Hans rapport behandlades av FN våren 2006. Bland mycket annat fick svenska staten hård kritik för att den överlämnat ansvaret för skadereduceringsprogram, där sprutbytesprogram ingår, till kommuner och landsting.
Sprutbytesprogram har inte lett till ökat drogmissbruk utan till minskade kostnader för sjuk- och hälsovård. Det hävdas i rapporten ”Harm Reduction, HIV/AIDS, and the human rights challenge to global drug control policy” av bl a Richard Elliott från Canadian HIV/AIDS Legal Network. På flera sätt finns kopplingar mellan drogmissbruk och mänskliga rättigheter. Kriminaliseringen har lett till att en hel grupp människor delvis förlorat sina rättigheter, bland dem Rätten till hälsa, Rätten till liv, frihet och personlig säkerhet samt Rätten till bostad.
Om lagar och förordningar som utfärdas i syfte att kontrollera olagliga droger har motsatt effekt på missbrukarnas hälsa, då måste en utvärdering och jämförelse göras mellan statens internationella förpliktelser inklusive de mänskliga rättighetskonventionerna.
I Oslo drivs hälsoarbetet bland narkomaner av kommunen. Man har klassificerat narkotikamissbruket som ett hälsoproblem (2004) och vill avstigmatisera samt ge missbrukarna patienträttigheter. Man har satt upp en lång rad mål för verksamheten En viktig faktor är etiken, och man ogillar den ”svenska” inställningen ”De ska få hjälp om de slutar”. Hälsoperspektivet är viktigt. Det man inte kan bota måste man lindra. Bättre hälsa ger en kortare behandlingstid. Fokus är på individens rättigheter. Ett narkotikafritt samhälle är bra, men vi är inte där.
Vi måste alltid stödja mänskliga rättigheter och rätten till hälsa i synnerhet; för alla utan diskriminering.
Anna-Karin